Vanvård av Ohlins välståndsbildande krafter

Finans- och investeringskrisens upphov är inte att man i liberal anda låtit bli den ransonering och statliga dirigering av kreditgivningen som tidigare förekom i många länder, skriver Åke Wredén, Eksjö. Skadan här däremot skett genom att man i en rad länder tagit lätt på tillsyn, riskbedömningar och generellt verkande kapitaltäckningskrav för bankväsende och andra finansiella institutioner. Hade Bertil Ohlins liberala syn på en fri ekonomi varit allmänt omfattad så hade denna kris inte inträffat.

Krisen som pågår kommer att vara en förevändning för marknadsekonomins fiender att på nytt vilja ha större eller mindre doser av handelshinder, selektivt verkande regleringar och statlig dirigering av investeringar och ägande. I flera länder har såväl banker och andra finansiella företag som tillsynsmyndigheter och regeringar skjutit sig i foten. Det som pågått sedan våren 2008 är inte bara en finanskris, utan i en del länder - dock inte Sverige den här gången - en följd av en oförsiktig och släpphänt ekonomisk politik. Många av liberalismens värre fiender kommer säkert att vilja framställa denna ekonomiska kris som ett skäl att förkasta inte bara marknadsekonomin eller den fria världshandeln utan även liberalismen i allmänhet.

Debatt av historisk betydelse
Så som det ideologiska klimatet förändrats i världen bör vi också vara beredda på att dessa angrepp mot liberalismen inte bara kan väntas från socialister på vänsterkanten, utan ännu mer från högerinriktade, nationalistiska eller auktoritära rörelser av många olika slag, som kan finnas på en skala från populism till fascism. Detta kan bli en debatt av historisk betydelse, och vi skall inte låta den föras på de villkor som liberalismens och frihandelns fiender skulle vilja diktera.

Krisen har inte ändrat på att frihandel, marknadsekonomi och fritt näringsliv är vägen till ekonomiska framsteg. De har lyft det ena landet efter det andra ur fattigdomen.

Tillfälligt har nu marknadsekonomin saboterats inifrån, bank- och kreditväsendet i några länder har utlöst en kris som får världshandeln att krympa och exportindustrierna att fara illa, med minskningar av handel och exportefterfrågan som i fredstid inte förekommit sedan 30-talsdepressionen. Vägen till en återhämtning är då inte att resa handelshinder eller att inskränka marknadsekonomin i allmänhet. Men för att i stället göra rätt saker måste man ha rätt svar på frågan "Hur kunde det få hända?".

Hur kunde man i stora, avancerade länder ta så lätt på den viktiga frågan att bankväsendet måste vara stabilt och inte får ta så stora risker att förtroendet rubbas och finansmarknaderna och investeringsverksamheten förlamas? Hur kunde man försumma att vårda en av de viktigaste välståndsbildande krafterna?

Viktig vårda "de välståndsbildande krafterna"
Det sista är en formulering som svenska liberaler bör känna igen. Den användes ofta av Bertil Ohlin. Med goda skäl var han nästan tjatig i att gång på gång påminna om hur viktigt det är att man "vårdar de välståndsbildande krafterna". Orden kan i dag låta litet gammaldags, på bortåt 50 år har ju de vanliga sätten att uttrycka sig ändrats en del. Men poängen är väldigt aktuell, i den globala bank- och finanskrisens tid. Hur det gick till när här den krisen uppkom är ett prov på hur illa det kan gå när de välståndsbildande krafterna blir vanvårdade i stället för vårdade.

Handeln och företagandet, investeringar och uppfinningar, studier och forskning, ekonomiska stimulanser och ekonomiska vinster för dem som gör framsteg möjliga - sådant är några exempel på det Bertil Ohlin kallade "de välståndsbildande krafterna". För välfärd behövs mer än arbete, det krävs ett ekonomiskt system och en politisk, utbildningsmässig och juridisk miljö som är gynnsam för att näringslivet skall växa och produktiviteten förbättras. Bara då kan reallönerna stiga och skattebaserna bli tillräckliga.

Det här handlar mycket om att ge frihet för initiativ och investeringar. Men det är inte så enkelt att det bara handlar om detta. Det går inte av sig självt. Det ekonomiska systemet kan inte lämnas utan vård, regler och tillsyn, i tron att det alltid blir bättre om staten inget gör. Tvärtom, de välståndsbildande krafterna behöver vårdas och skyddas. Vad det är som de välståndsbildande krafterna behöver skyddas från växlar allt eftersom åren går, och den politiska, ekonomiska och tekniska miljön skiftar. Men jag är övertygad om att Bertil Ohlin, om han varit verksam i vår tid, hade hört till dem som uppmärksammat farorna i den vårdslöst expansiva penningpolitiken i många länder och den alltför svaga tillsynen över bankväsendets stabilitet.

Två sätt att se på marknadsekonomi
Den politiska skiljelinje som aktualiseras i detta slags frågor går, vilket är tydligt i den nuvarande krisen, inte mellan liberalism och socialism eller mellan marknads- och regleringsekonomi. Skiljelinjen går däremot mellan två sätt att se på marknadsekonomin. För att se skillnaden bör vi vara tydliga med vad det är som utmärker det synsätt som i Sverige hade Bertil Ohlin som en av sina främsta företrädare. I centrum står här frihandeln och konkurrensen och det privata initiativet i produktionen, allt omgivet av ett fritt samhällssystem med demokrati och pressfrihet. Tullar, handelshinder, selektiva regleringar och statsprivilegier förkastas, men den liberala ekonomin lämnas inte utan uppsikt eller utan stöd av statliga funktioner. De senare omfattar utbildning och sociala trygghetssystem samt lag och ordning som skyddar de ärliga mot de oärliga. Hit hör också att vårda marknadsekonomins viktiga funktioner och institutioner - och till det viktiga hör då ett stabilt bank- och kreditväsende samt ett stabilt penningvärde.

Det som till stor del orsakat krisen är ett annat, och till stor del motsatt, synsätt. Detta är en form av högerpolitik, där det i praktiken gjorts föga skillnad på sådana statliga regler som är stödjande för marknadsekonomi och sådana som är nedbrytande. Man har inte förstått hur viktigt det är att staten har regelverk och tillsyn för att hålla bankernas och andra finansinstitutioners riskexponering inom betryggande gränser, utan man har framställt den kortsiktiga tillväxtökningen genom alltför snabb kreditexpansion som en del av en avreglering och en frihet för kreativt företagande.

Filosofin har varit ungefär som att man lämnat en trädgård utan åtgärd, för att man trott att nyttoväxterna på egen hand skulle klara att hålla ogräset nere. Så kan man resonera när det gäller att låta olika uppfinningar och metoder att tillverka varor tävla med varandra. Men som strategi för penningpolitik eller kreditmarknadstillsyn är det helt missriktat.

En allmän, urskillningslös låt-gå-hållning var vanlig bland nationalekonomer på 1800-talet. Men Bertil Ohlin bekämpade denna inställning under många årtionden, både som vetenskapsman och som folkpartiledare. Han ville ha en aktiv socialpolitik, en generell ekonomisk politik och en politik som var inriktad på att vårda de välståndsbildande krafterna.

På senare år har dock den ensidiga låt-gå-hållningen kommit igen internationellt, bland annat på högersidan i USA. Där har den stor skuld till att man varit både för svag i penningpolitiken och fruktansvärt släpphänt med att hindra att banker och försäkringsbolag tog risker som de inte hade tillräcklig kapitalbas för. Denna oförsiktighet har inte heller varit begränsad till USA, utan en rad länder Europa, däribland Storbritannien, Spanien och ett antal tidigare östländer är också exempel på kombinationen av oförsiktigt lössläppt penningpolitik och undermålig tillsyn över bankväsendets risknivå. Det låg inte bara ideologi bakom denna oförsiktighet - penningpolitisk expansion av i längden ohållbart slag är frestande, och det är politiskt inte så lätt att vara den som ställer sig upp som glädjedödare, med krav på försiktighet, åtstramning och skärpta kapitaltäckningsregler.

Vanvård av välståndsbildande krafter
Men i debatten om det ekonomiska systemet och finanskrisen behöver det strykas under med eftertryck att det som gjorts fel inte alls handlat om att i liberal anda låta bli den ransonering och statliga dirigering av kreditgivningen som tidigare förekom i många länder, och som lätt orsakade både mygelekonomi och ineffektiv kapitalanvändning. Däremot har man i en rad länder avsiktligt eller i oförstånd tagit lätt på tillsyn, riskbedömningar och kapitaltäckningskrav. På så sätt har en farlig kreditbubbla fått växa år efter år.

Sådana som slagit sig för bröstet och påstått sig vara de största vännerna av en fri ekonomi - exempelvis USA:s förre riksbankschef, den utpräglade högermannen Alan Greenspan - satte i själva verket vanvården av viktiga välståndsbildande krafter i system. Så skadade de marknadsekonomin.

Under en tid drabbas nu därför anställda och ägare i industri, handel och annat näringsliv av smärtsamma bakslag. Men det är inte marknadsekonomins och inte liberalismens - och framför allt inte frihandelns fel.

Jag tror att vi tryggt kan fastslå att om de som hade ansvaret i stället hade haft Bertil Ohlins liberala synsätt på ekonomin så hade det här inte hänt.

I så fall hade de välståndsbildande krafterna i näringslivet inte utsatts för den grova vanvård det är att missköta grundläggande krav på stabilitet och stadga i kreditväsendet.
Åke Wredén