Lars Leijonborg - 40 år i politikens centrum
Anders Johnson ger en kortversion av en framstående politisk gärning
Lars Leijonborg är en mycket speciell person. Jag mötte honom på min första FPU-konferens hösten 1970. Det enda jag minns av honom från detta tillfälle var hans hesa röst och att han inte drack mellanöl.
Ett knappt år senare hade Lars, med minsta möjliga marginal, slagit ut Per Gahrton som FPU-ordförande. Hade inte detta skett, skulle ungdomsförbundet ha spruckit mitt i tu och det gamla FPU skulle ha vandrat ut i den politiska öknen, precis som studentförbundet gjorde.
Efter två år som FPU-ordförande, där Lars såg till att hel- och halvmarxisterna i förbundet försvann, kom han sedan att med ytterst få avbrott arbeta i eller nära Folkpartiets ledning: medarbetare till Per Ahlmark, kanslichef på riksdagsgruppen, partisekreterare, gruppledare i riksdagen och så till sist partiledare. Dessutom hann han med att grunda tidningen NU.
Länge var Lars Leijonborg den som bakom kulisserna fick hantera kriser, minimera skaderisker och rensa bort de värsta överdrifterna. Han arbetade för att stoppa Carl Tham då denne försökte driva Folkpartiet markant åt vänster, framförallt i löntagarfondsfrågan. Lars tog ett stort ansvar för att återupprätta självförtroendet i Folkpartiet efter valkatastrofen 1982, då han ledde den så kallade Haverikommissionen. Han spelade en stor roll som gruppledare under Maria Leissners partiledarskap.
Även under sin egen partiledartid fick han hantera en del kriser. Till Lars allra bästa sidor hör att han aldrig ger tappt. Åratal av slit i uppförsbackar har därför givit sin belöning - valsegrar i EU-valet 1999 och i de allmänna valen 2002 samt regeringsskifte 2006. Med dessa valframgångar har Lars skrivit in sig bland de stora liberala partiledarna. I Folkpartiets maratontabell hamnar han på tredje plats efter Bertil Ohlin och Bengt Westerberg.
Lars Leijonborg är den första frikyrklige partiledaren som Folkpartiet och dess föregångare har haft - om vi undantar missionsförbundaren Felix Hamrin som upprätthöll ett delat ledarskap för Frisinnade landsföreningen och Folkpartiet 1933-34. Det tydligaste avtrycket detta har satt i Lars politiska gärning är nog det internationella engagemanget.
Det var biståndspolitiken som på 1960-talet gjorde att han gick med i FPU. Inför valet 2006 förde han in globaliseringsfrågorna i politikens centrum genom boken Global utmaning. Ett av de sista uppdragen han slutförde som minister var att leverera slutrapporten från Globaliseringsrådet, där han hade varit ordförande.
Lars har med tiden utvecklats till en allroundpolitiker som är förtrogen med de flesta sakområden. Att han blev forsknings- och högskoleminister i Alliansregeringen var inte direkt oväntat. När Lars kom in i riksdagen 1985 blev han partiets talesman i utbildningsfrågor. Han hade i sin intresseanmälan till riksdagsgruppens valberedning sagt att han kunde tänka sig vad som helst utom utbildningsutskottet. Det var därför med viss förvåning han konstaterade att valberedningen föreslog honom till detta utskott. Leijonborg avkrävde valberedningens ordförande, Karl Erik Eriksson, en förklaring. Eriksson svarade rappt: "Utbildningsutskottet - det var ju det enda som du nämnde."
Lars fick inte själv välja när han skulle avgå som partiledare. Men han valde själv när han skulle lämna politiken. Han följde då den klassiska devisen att man ska sluta när det går som bäst. Lars bevisade i samband med partiledarskiftet 2007 sin förmåga att inte ge tappt vid personliga motgångar. Han visade också att han efter en lång tid som partiledare var beredd att kliva ett steg tillbaka och göra en gedigen insats som "menig minister".
Därför kunde Lars Lejonborg under våren 2009 avsluta sin politiska bana när den stod i zenit: Han levererade den mest omfattande forskningssatsning som gjorts i Sverige. Han presenterade en spännande slutrapport för Globaliseringsrådet. Han rodde hem den största forskningsinvesteringen i Sverige genom tiderna: EES-anläggningen i Lund. Och han lyckades med det politiska hat-trick han länge drömt om: Efter att tidigare ha medverkat till att sätta stopp för kollektivanslutningen både till socialdemokraterna och till Svenska kyrkan, beslutade riksdagen, under Lars sista vecka som minister, att på hans förslag avskaffa kollektivanslutningen till studentkårerna.
Lars Leijonborg förklarade vid avgången att han inte tänkte dra sig tillbaka från yrkeslivet. Han har rimligen många aktiva år kvar i livet. I höst fyller han 60 år - just den helgen när Folkpartiet håller landsmöte. Kanske avgick han för att slippa förena födelsedagsfesten med landsmötesmiddagen - och för att kunna bjuda alla sina vänner och ända slippa betala för dem, eftersom många kommer att anmäla förhinder på grund av landsmötet.
Oavsett vad Lars kommer att göra, finns det en sak han borde prioritera. Det är att skriva sina memoarer. Alltför få ledande folkpartister har gjort detta, vilket ger en allvarlig slagsida i den politiska historieskrivningen. Lars är den ende borgerlige politiker som nästan utan avbrott har haft nära insyn i sitt partis ledning - och under en stor del av tiden även i de borgerliga partiernas gemensamma arbete - ända sedan enkammarriksdagens införande.
Lars Leijonborgs memoarer skulle inte bara bli en ovärderlig källa för forskare och politiskt intresserade. De skulle också för en bredare publik kunna avslöja den starka humoristiska ådra som Lars alltför länge försökte dölja för allmänheten.
Anders Johnson
