Det är roligt med EU!

Det finns så mycket viktigt att berätta om EU. Det ligger en glädje i att se vad som ligger bakom det som sker i Europa. Och att förmedla det i valet nu, skriver här Birger Möller. Han satt i riksdagen på 70-talet och i partistyrelsen. Senast är han känd för sin bok "Vad är EU...och vad kan det bli? som slutsåldes snabbt och utkommit i ny aktualiserad upplaga (och finns på Santérus förlag http://www.santerus.se/).

Hos EU-vänner brukar det finnas många förhoppningar och önskemål. Men ibland är de inte så realistiska. Några av de vanliga är:

* EU borde vara lugnare, inte ha så många kriser

* EU:s innehåll borde vara "färdigt" snart - utvidgningen till nya länder tar tid, men lagar och andra beslut borde man enas om nu och äntligen bli klar

* Medlemsländerna bör inte betona sina särintressen så mycket som hittills.

Men: Kriser är ofta rimliga! Man ska inte tro att olika länder och deras regeringar, med starka väljaropinioner och kanske val inom ett år, genast ska ge efter i viktiga krav som påverkar miljoner människors väl och ve.

Att tidigt kompromissa är ofta dålig förhandlingsstrategi. Efter ibland månaders segdragning får kanske allt till slut lösas i en nattlig förhandling med besvärliga kompromisser. Någon gång måste en extra svårlöst fråga klaras genom att man gör ett paket där flera frågeområden tas med och olika länder får både ge och ta. Och ibland får man spela  ut kortet om långa övergångstider och extra stödpengar för att minska ett lands motstånd.

Därför blir det kriser ett bra tag innan!

Det händer att de t o m är avsiktligt tillverkade! Man vet att en tung fråga ännu inte är mogen, men genom att göra ett stort utspel, kanske av ett ordförandeland, skapas ett massmedialt tryck. "Men Tyskland anser tvärtom", säger journalister, "och länderna vid Medelhavet har en egen ståndpunkt, hur ska det gå att nå en lösning?" Då har processen rullat igång, och om några år kanske en uppgörelse blir klar.

Färdigt när?
En del hoppas att EU snart blir "färdigt". Önskan är förståelig. Alla dessa nya lagar och regler vore skönt att få avklarade. Och att slippa nya fördrag - efter det att Lissabonfördraget troligen blivit klart i höst om Irland (och Tjeckien) säger ja efter att ha fått vissa förtydliganden.

Men nya frågor dyker ideligen upp. Händelser utanför EU som påverkar starkt, eller ny teknik, ändrade värderingar, en plötslig och djup finanskris - allt föranleder ständiga anpassningar.

EU blir därför aldrig färdigt. När blir Sverige färdigt?

Särintressen som spelar för stor roll är den tredje punkten jag nämnde. Är det verkligen så, och vad kunde vi väntat oss? Jämför om kriserna att det är stora intressen som ländernas medborgare och därför politikerna har att ta hänsyn till. En skicklig kommission och sedan parlamentet och regeringarnas ministerråd får väga ihop det hela.

et är för övrigt bra att "särintressen" visas tydligt och tidigt - så att man kan ta hänsyn till dem vid sammanvägningar. Inför Sveriges ordförandeskap under halvåret som kommer från den 1 juli har Cecilia Malmström och regeringen bl a betonat att Östersjöområdet ska lyftas fram. Med så många som åtta EU-länder runt Östersjön, och Ryssland dessutom, är det mycket som måste klaras ut och förbättras för miljön, handeln, energin, fisket, infrastrukturen etc. De frågorna har verkligen en internationell, europeisk dimension.

Man kan säga att en del av dem gäller specialintressen och finansieringskrav gentemot övriga EU. Men där driver man minsann egna frågor, inte minst i Europas Syd.

Då Sverige och Finland skulle bli EU-medlemmar 1995 var förbundskansler Kohl i Tyskland aktiv i sitt stöd. Grekland, Portugal och Spanien hade kommit med på 80-talet. Som han så slagkraftigt formulerade det: Nu borde Sverige och Finland tas in "så att EU inte glider ner i Medelhavet".

Olika länders särintressen är ofta bra för balansen, som motvikt.

Tolkningar och viktiga ord
Centralt i EU-arbetet är kommissionen. Den förbereder genom att utreda noga, lyssna på intressegrupper och regeringar, ofta lägga en s k grönbok i viktiga frågor med preliminära tankar - och sedan avge sitt förslag med slutliga avvägningar. Allt tar tid och otåliga krafter får vänta. Men däri ligger ofta styrkan. Själv tycker jag att ordet byråkrati står för något positivt. Det står för noggrannhet, opartiskhet, lyssnande. Sedan kan det finnas onödig byråkrati, men det beror oftast på politiker som gått för långt i lagar och detaljregleringar.

Vi har alltså i Europa en trygghet genom den viktiga kommissionen. Och observera, kommissionen lägger inte alltid det bästa förslaget! Alltså inte nödvändigtvis det som är bäst i sak enligt kommissionärernas egen uppfattning. Utan man lägger fram det förslag som alla länder kan leva med (om det är ett viktigt beslut där ett enda lands veto kan stoppa allt). Eller, om det räcker med majoritetsbeslut bland länderna, lägger man det förslag som är någorlunda  rimligt och har chans att kunna säkra en bred majoritet.

Kommissionärernas egna erfarenheter från det land som de kommer ifrån har ibland en viktig roll i beslutsprocessen. Men det manifesteras att de är internationella ämbetsmän, inte representanter för sitt land. När Margot Wallström tar ett exempel från Sverige är frasen som används den här: "I det land jag känner bäst..."

Opartiskheten är viktig. Symbolvärdet av detta framhålls både i handling och ord.

Svarta konturer under naglarna
När jag häromåret skrev en bok om EU som syftade till djupförståelse - glädjen att se vad som ligger bakom det som synes ske - och då studerade de senaste fakta, var det en sak som förvånade mig allra mest: Hur starkt EU har blivit ekonomiskt jämfört med supermakten USA.

De 6 ursprungliga medlemsländerna har blivit 27. Från först 200 miljoner invånare är man nu drygt 500. Euron har tillkommit och blivit den mest använda valutan i världen efter dollarn. EU har större produktion än USA, vida högre befolkning och en större utrikeshandel samt uppträder som enhet i alla handelsförhandlingar. I klimatfrågan är EU den viktigaste, mest pådrivande aktören i världen.

EU är också en viktig motvikt mot USA, i viss mån. Till mycket stor del har vi gemensamma intressen. Men EU förordar oftast Mjuk makt (Soft power) - genom diplomati, förhandlingar, lämpor och kompromisser i stället för att snabbt ta till ultimativa krav och en militär storslägga. I synnerhet för den nyligen avgångne presidenten Bush var det tvärtom. Vi minns hans doktrin vid de många krav som ställdes på omvärlden efter den 11 september: Den som inte är med oss är emot oss.

Vissa frågor är självklara i svart och vitt såsom valet mellan diktatur och demokrati och försvaret av mänskliga rättigheter. Men de flesta problems innehåll är mer grådaskigt, löper i olika schatteringar. Som angetts är det som kännetecknar en erfaren politiker förmågan att då kunna göra bra avvägningar.

Den lagom-linje som EU förespråkar innebär alltså att man undviker onödig eskalering. Attityden bidrar till att göra världen mildare, minskar risken för både småkrig och storkrig. EU:s spontana synsätt är som Salvador Dalis råd till sina konstnärselever när han ville mjuka upp deras ambitioner och drastiska ensidighet. Han sa: Kom ihåg att svarta konturer finns bara under era naglar.

Marknaden är medlet...
Företagare betonar ofta att EU främst är den gemensamma marknaden. De har rätt i viss mån. Men den skapades främst som ett medel.

För att förhindra framtida krig - i synnerhet mellan ärkefienderna Tyskland och Frankrike - var "den gemensamma marknaden" huvudmedlet när EU skapades. Om man rev tullarna mellan länderna, dessa konstlade hinder, skulle handeln flöda, stordriftsfördelar öka - företagen kunde producera i stora serier och sälja utan hinder i hela området - och därmed kunde standarden höjas. Det fördjupade samarbetet om ekonomi etc. skulle dessutom öka förståelsen. Genom allt detta skulle det bli svårare att börja föra krig: mer kostsamt eftersom ekonomierna hade blivit mer beroende av varandra, och grundsynen skulle vara mer positiv.

Det var strategin och den har varit lyckosam! Ett område av alltså drygt 500 miljoner människor är nu ett enda handelsområde (för varor; tjänster har en del undantag) och fri rörlighet gäller även för personer.

Men som den tidigare kommissionsordföranden Jacques Delors poängterade en gång, om detta successiva bygge: "Man får inte dansa fortare än musiken spelar."

Så enbart steg för steg byggs samarbetet upp, nu sedan drygt 50 år. Återhållsamhet är och var viktig. Opinionen kan ledas, men som varje skicklig politiker vet får man inte vara alltför långt framom.

Närhetsprincipen var och är lika central. Varje fråga ska behandlas på den nivå som fordras, så nära som möjligt de människor, kommuner eller enskilda länder som berörs. Endast det som fordrar internationella lösningar ska upp till EU-nivån.

Vi i den frisinnade och liberala rörelsen har alltid haft lätt för den principen. Den bottnar ytterst i betoningen om främst det egna ansvaret. Och politiskt ligger den i den kraftfulla slogan som används: Ett smalare men vassare EU. Inte så många frågor, men sköt dem bra!

...men freden är målet
Marknaden alltså huvudmedlet "för att sy ihop länderna, höja kostnadströskeln för krig". Men freden är målet, huvudmålet! Och här har EU lyckats i Centraleuropa. Dessförinnan ständiga krig århundradena igenom mellan tyska och franska områden. Nu har vi haft fred i över 60 år.

Så EU:s historia är på många sätt en framgångssaga. Fred, effektiv handel, motvikt mot USA och överdrifter, bekämpande av internationell brottslighet, klimatinitiativ m.m. Det kan alla EU-vänner ta till sig och poängtera i valet nu. Enligt det fina motto som gäller både i politiskt och personligt umgänge: Sanningen ska fram, även om den är angenäm.
Birger Möller