Ledare 2009-1

Ny kärnkraft ett bra alternativ
Om Mona Sahlin inte hade haft så bråttom med förlovningen med Wetterstrand/Eiksson och Ohly hade utsikterna till en blocköverskridande energiöverenskommelse inkluderande nya kärnkraftverk troligen legat inom räckhåll. Man får nog ge Göran Persson rätt i att Mona Sahlin är mer kommunikatör än tänkare och strateg. Annars hade hon väl inte samma dag som Alliansregeringen offentliggjorde sin överenskommelse kallat till presskonferens tillsammans med sina två verklighetsfrämmande partners för att omedelbart såga minsta lilla tanke på nya kärnkraftverk.

För saken är ju den att majoriteten av de socialdemokratiska sympatisörerna enligt färska opinionssiffror stöder Alliansens uppgörelse. Förre metallbasen Göran Johnson säger vad han tycker i en debattartikel i Dagens Nyheter den 14 februari under rubriken Sahlins samarbete stort hot mot partiet. Men det intressanta med Johnsons artikel är hans oförblommerade försvar för ny kärnkraft och hans undran om det kan tänkas att socialdemokraterna träffar en egen överenskommelse med Alliansregeringen om energin.

Om frågan om kärnkraft trots allt blir en valfråga måste Alliansens alla fyra partier uppträda sakligt övertygande om att svensk kärnkraft är ett bra alternativ i kampen mot växthusgaser. Både Göran Hägglund (kd) och Maud Olofsson (c) har i samband med offentliggörandet av energiöverenskommelsen sagt att de egentligen inte gillar kärnkraft. Det ger intryck av osäkerhet och underblåser känslomässiga ställningstaganden hos allmänheten i en fråga som måste avgöras på rationella grunder. Låt oss äntligen få en energidebatt på en bas av kunskap och inte på känslomässighet och symbolpolitik.

Om detta skriver socialdemokraten Per Åhlström, på 80-talet informations-sekretare hos kärnkraftmotståndaren och energiministern Birgitta Dahl (s), i sin bok tänk kallt - kylig politik mot varmt klimat (premiss 2008). Han är numera frilansskribent med mycket stor kunskap i energifrågor. Med hjälp av en imponerande mängd fakta visar denne socialdemokrat att prioriteringarna i den svenska energipolitiken är helt fel om den skall bidra till att minska de globala utsläppen av växthusgaser. Med siffror och diagram visar han att så kallade förnyelsebara energislag - förutom vår vattenkraft - visserligen låter vackert men i realiteten inte är så mycket att i verkligheten bygga på, annat än som relativt betydelselös komplettering. Att subventionera etanolbilar anser han vara helt bortkastade pengar i den globala kampen mot växthusgaser. Att svensk energiförsörjning måste omfatta kärnkraft eller utbyggd fossilkraft- eller kraftigt sänkt levnadsstandard - är för Åhlström en självklarhet. Denna välgörande fördomsfria bok är värd att bli läst av många.