Antibiståndslobbyn Timbro
F d ambassadören David Wirmark har läst de böcker och promemorior om biståndet som Timbro gett ut under 2007 och 2008. Det är positivt att biståndsargumenten noggrant granskas, menar David Wirmark, men finner att denna antibiståndslobby ensidigt inriktar sig på felfinneri och att tonen i kritiken av frivilligorganisationerna är mycket aggressiv.
Det är både uppfriskande och trist att läsa de böcker och promemorior om biståndet som Timbro gett ut under 2007 och 2008. Uppfriskande eftersom de tar upp viktiga frågor och väcker debatt. Men trist därför att det rör sig om en regelrätt kampanj mot biståndet och Sida och att Timbro här agerar som en antibiståndslobby inriktad på att finna fel i de svenska insatserna och i SIDA. Man tycks se den höga svenska biståndsviljan och folkrörelsernas och frivilligorganisationernas engagemang i biståndsfrågorna inte som en tillgång utan som ett problem. Allt det publicerade materialet är kritiskt mot den svenska biståndspolitiken men även det multilaterala biståndet, som kanaliseras genom EU, FN och Världsbanken, får sin släng av sleven.
Det positiva med debattinläggen är att biståndsargumenten noggrant granskas. Ett bra exempel är när projektledaren Fredrik Segerfeldt i "Fattigdom enligt SIDA" begär att SIDA tydligare betonar att ekonomisk tillväxt är avgörande för fattigdomsbekämpningen. Med rätta reagerar han också mot nedvärderingen av den betydelse ökande internationell handel har för u-länderna. Men olika debattinlägg och formuleringar i informationsmaterial och programmatiska dokument kan naturligtvis inte utgöra skälet för en frontalattack på biståndet.
Bidrar bistånd till utveckling?
Med kampanjen har Timbro, som Segerfeldt berättar i "Biståndsimperiet slår tillbaka", inte bara velat utmana "det biståndsindustriella komplexet" utan också "ifrågasätta biståndets existens, i alla fall när vi talar om resursöverföringar från rika till fattiga länder i syfte att stimulera långsiktig utveckling". Det är sannolikt, menar han, att vi med biståndet "har bidragit till att hålla fattiga länder kvar i fattigdom". Och i "Fattigdom enligt SIDA" påstår han "att det finns många länder där det finns ett negativt samband" mellan bistånd och tillväxt. Detta hindrar honom inte från att strax innan ha tillhållit f d SIDA-chefen Göran Holmqvist att inte vara kategorisk!
Forskarna är oeniga, men bra sammanfattningar av läget görs i den av Diakonia utgivna rapporten "Dragkampen för biståndet" och i "Bistånd ifrågasatt", skriven av Anna-Lena Lodenius på uppdrag av Diakonia, Kvinna till Kvinna och Röda Korset. De drar samma slutsats som SIDA, nämligen att det finns ett positivt samband.
Bristande utveckling, t ex i afrikanska länder, kan ha många orsaker: socialistiska experiment, krig och politisk instabilitet, korruption, avsaknad av rättsstat och demokratiska traditioner och naturligtvis är ländernas egen ekonomiska politik avgörande. Marknadsekonomi och frihandel är motorn, men även biståndet lämnar - enligt forskarna vid World Institute for Development Economics Research (United Nations University) - sitt bidrag.
På gräsrotsnivå är bevisen många. Biståndsarbetare och missionärer ser med egna ögon hur viktiga insatserna inom utbildning och hälsovård är. Sunda förnuftet säger dem att deras arbete bidrar till utveckling. Därför har missionärerna fortsatt årtionde efter årtionde att driva skolor och sjukhus. Även på andra områden kan man se bistånd med god effekt: jordbruk, mikrokrediter, hiv-aidsbekämpning, miljöbistånd, rättsväsende för att nämna några.
Kritik mot frivilligorganisationerna
Ett av kännetecknen i kampanjen är att man talar om "biståndsindustrin", "biståndsimperiet" eller "det biståndsindustriella komplexet", något egoistiskt, hotfullt och avhumaniserat, en maskin som bara rullar på. Ett annat är att personer som har med bistånd att göra inte betraktas som trovärdiga eftersom man förutsätter att de försvarar ett egenintresse. Segerfeldt uttrycker det så här: "Det finns forskare på detta område som är oegennyttiga sanningssökare men också många som har incitament att finna resultat som ger stöd åt deras uppdrags-/arbetsgivares intressen". Utvecklingsekonomerna Jeffrey Sachs (Columbia University, chef för expertpanelen bakom FN:s millenniemål) och Marc McGillivray (World Institute for Development Economics Research), som "SIDA brukar hänvisa till", tillhör den senare kategorin. Varför? "De får båda sin lön från FN."
Ett tredje kännetecken är den snedvridna beskrivningen av frivilligorganisationerna och folkrörelserna. Varför har man gjort dem till en måltavla för kritiken? Därför att SIDA kanaliserar en så stor del av biståndet genom dem och de framhärdar i att tala om rättvisa och internationell solidaritet. Det är en "göra gott"-attityd, som man litet nedlåtande säger. En tydlig irritationspunkt är naturligtvis också att de försvarar en hög biståndsnivå.
"Penningstinna folkrörelser"
För kritiken mot de enskilda organisationerna och folkrörelserna svarar främst frilansjournalisten Pär Krause. Det sker i "Det svenska biståndsberoendet" och i "GONGO:s och deras roll i biståndet - penningstinna folkrörelser med slagsida". I den senare formulerar han sig så här:
"Sanningen är att många organisationer mer liknar myndigheter än "folkrörelser". Och som för offentliga myndigheter är det skattebetalarna, och inte organisationernas medlemmar, som utgör den ekonomiska grundstommen för verksamheten."
Därför kallar han frivilligorganisationerna för GONGOs (Government Organised Non-Governmental Organisations) i stället för NGOs. (Non Governmental Organisations). Han hävdar att alla som har att göra med bistånd blir biståndsberoende, SIDA- och UD-tjänstemännen, konsulter, enskilda organisationer, företag, politiker etc. Också politiska beslut är exempel på sådant beroende. Dessa båda skrifter håller en låg kvalitet och vittnar om en ringa insikt i de enskilda organisationernas funktionssätt och karaktär. Det tendensiösa innehållet borde vara ytterst generande för Timbro.
Bilden av biståndsberoendet är sann bara för ett fåtal organisationer, i regel har de många andra inkomstkällor. Man kan alltså inte generalisera, eftersom Organisations-Sverige är så mångskiftande. Svenska kyrkan meddelade omgående att deras biståndsverksamhet till 26 procent finansieras av SIDA, inte till de 84 procent Krause uppgett och i motrapporten "Bistånd ifrågasatt", utgiven av Diakonia, Kvinna till Kvinna och Röda Korset, konstaterar Anna-Lena Lodenius att biståndsberoendet minskat inte enbart hos Svenska Kyrkan utan även hos t ex Rädda Barnen, Afrikagrupperna och andra kristna samfund. Hon konstaterar också att Tsunamin och andra händelser lett till att större organisationer som Rädda Barnen och Röda Korset fått lättare att samla in pengar.
Men två organisationer som fortfarande har ett högt biståndsberoende är LO-TCO:s biståndsnämnd och Diakonia.
Felaktigheter i Riksrevisionens rapport
"Bistånd ifrågasatt" tar också upp Riksrevisionens (RIR) rapport hösten 2007 beträffande brister i de enskilda organisationernas bistånd. Den fick stor publicitet. Vid den starkt värdeladdade presentationen talades om korruption och slöseri, om organisationer med för mycket pengar som översåg med bristerna. Snart fick emellertid RIR tona ned sin kritik, eftersom en del av uppgifterna var felaktiga. RIR:s granskningschef Gina Funnemark erkände att det gjorts uttalanden "som går längre eller som inte grundar sig på rapporten" och beklagade att de "färgat mediadebatten". Även utrikesutskottet förklarade sig kritiskt till de generella slutsatser för hela folkrörelsebiståndet som RIR dragit. Tillrättaläggandena fick emellertid inte alls samma genomslag som kritiken.
SIDA hade också uppdragit åt företaget Allegretto Revision AB att göra en granskning av de kritiserade projekten. Den gällde 11 av de 15 (Besök vid tre av projekten förhindrades av oroligheterna i Kenya, det fjärde var ointressant.) Allvarlig oreda i bokföring och redovisningar fanns i flera projekt men 23 av 51 anklagelser kunde avfärdas, sju ansågs inte relevanta och tre gick inte att ta ställning till. Inga pengar hade försvunnit. Oegentligheter kunde styrkas i tre fall, men ingen korruption, inget slarv för personlig vinning och inga polisanmälningar. En promille av pengarna hade använts på ett felaktigt sätt. Totalt kvarstod felaktiga kostnader på ca 44 000 kr, fördelat på fyra projekt. Journalisten Jan Mosander tar i sin bok "Pengarna som försvann" RIR-rapporten som en bekräftelse på sin egen kritik. I den berättar han att "Sidas utsände" ansåg kritiken för hård, men tiger om korrigeringarna.
Allvarliga misslyckanden och misstag görs onekligen i biståndet. Trots en noggrann revision och oberoende utvärderingar och trots att få verksamheter är så utvärderade som denna. Bistånd ges också under svåra förhållanden i instabila miljöer, vilket nästan alltid kommer bort i debatten. Ett typexempel är just "Pengarna som försvann". I den har Mosander samlat och byggt ut en rad av sina "inslag i Sveriges Radio om biståndsaffärer". Han är uteslutande inriktad på att finna insatser som kan kritiseras. Därför är det svårt att se när han har bra på fötterna. Det aggressiva språket gör också att framställningen förlorar i trovärdighet och ibland ger intryck av en personlig vendetto. Det förstärks av upprepningarna och de stundtals oprecisa och insinuanta formuleringarna ("påstod sig ha", "Här kunde man ana" etc.).
Biståndet måste ta risker
Även Bengt Nilssons bok"Sveriges afrikanska krig" är präglad av kritik och negativa omdömen, men är mera genomarbetad och läsvärd. Störst behållning hade jag av kapitlen om hans erfarenheter och äventyr på Afrikas Horn, i Etiopien och i Sudan. Jag måste emellertid erkänna att hans många tvärsäkra omdömen och domslut stör mig mycket, även när hans politiska kompassnål ligger rätt. I texten om Zimbabwe landar han t ex helt fel när han säger att vi hjälper Mugabe och hans regim trots att det svenska biståndet i dag endast ges via enskilda organisationer direkt till befolkningen.
Men hans frågor är viktiga. Under vilka politiska förhållanden bör vi ge bistånd i Afrika? Hur kan vi främja politiska reformer och demokrati? Att vi inte ska stödja diktaturer är självklart. Men, som SIDA-chefen Anders Nordström nyligen underströk, hela tiden måste kalkylerade risker tas i biståndet - trots konflikter, krig och korruption. Särskilt viktigt måste det vara att ge demokratibistånd till de länder som börjat öppna sig politiskt, infört flerpartisystem och val men lever kvar i den gamla enpartikulturen. Det bör ske med både statligt stöd och via NGO:s och annat icke- statligt stöd- Det väsentliga är att stöd ges till de krafter som aktivt arbetar för demokratin. Det är med detta vi nu arbetar i det partinära biståndet, både inom SILC /Swedish International Liberal Centre) och de andra partinära organisationerna.
Alla Timbro-författarna attackerar enprocentmålet, ofta med samma argument och citat. Att denna samordnade kampanj ger avtryck framgår både av pressen och biståndsminister Gunilla Carlssons uttalanden. Både hon och övriga regeringsmedlemmar borde därför noggrant läsa "Dragkampen om biståndet" och "Bistånd ifrågasatt" och känna sig styrkta i sin egen politik.
David Wirmark
Litteraturlista
Fredrik Segerfeldt:
"Fattigdom enligt SIDA", TIMBRO 2007.
"Biståndsimperiet slår tillbaka", TIMBRO 2008.
Pär Krause:
"Det svenska biståndsberoendet" Om intressen och värderingar inom den svenska biståndsinduatrin, TIMBRO DEBATT 2007.
"GONGO:s och deras roll i biståndet" Penningstinna folkrörelser med slagsida, TIMBRO 2008.
Bengt Nilsson:
"Sveriges afrikanska krig", TIMBRO 2008.
Jan Mosander:
"Pengarna som försvann" Missbruk av det svenska biståndet, FISCHER & Co 2008.
Bertil Odén, Penny Davies och Magnus Valan:
"Dragkampen om biståndet", Diakonia 2008.
Anna-Lena Lodenius:
"Bistånd ifrågasatt" En kartläggning av biståndsdebatten på uppdrag av Diakonia, KVINNA TILL KVINNA och RödaKorset, 2008
