Fritänkt 2008-6

Upplevelser i repris
En dag under hösten nu i år gick jag för att möta min fru. Hon var på kyrkans syförening. Rubriken för kvällen var arbetsafton och när jag kom dit höll en grupp kvinnor på att riva lakan till bandage. De skulle ingå i en sändning till en av Kongorepublikerna. Rapporterna därifrån talade om ett stort behov även av de mest elementära sjukvårdsartiklarna. Bistånd kan se olika ut men det som förenar givare och mottagare är en övertygelse om att vi alla hör samman. Därför är nöd i en avlägsen Kongostat en angelägenhet en kulen höstdag för en syförening i Göteborg.

Men det som mest skakade om mig den här kvällen var min upplevelse att det här har jag varit med om tidigare. Det var visserligen länge sedan men bilden fanns tydligt på näthinnan. Det var en ungefär likadan kväll fast i Sävedalen. Och det var någon gång i början på 50-talet. Eller kanske var det 1954. Denna gång skulle jag möta min mamma på syföreningen i Missionskyrkan. Det var arbetsafton där också och man rev lakan till bandage. Också de skulle skickas till Kongo.

Vad är det för strukturer som gör att vi under dessa ungefär 55 år utvecklat vårt välstånd och vår sjukvård? Medan ett annat land fortfarande har samma behov av hjälp för att kunna ge åtminstone någon lindring.

En farlig slutsats som skulle kunna dras är, att allt vi gjort i form av praktiskt bistånd under dessa år är meningslöst. Situationen verkar ju inte ha blivit bättre. Men det är klart att det bistånd som getts har gjort skillnad, kunnat ge hjälp och lindring till människor, hårt drabbade av inbördeskrig, naturkatastrofer och sjukdomar. Därför är uthållighet i biståndsarbete viktigt.

Krig skakar sönder allt och alla
Men redan en mycket snabb analys av utvecklingen i dessa båda länder på olika kontinenter visar på en avgörande skillnad. Vi har levt i fred och utan väpnade konflikter under både dessa 45 år och långt dessförinnan. Medan Kongo under samma tid slitits sönder av interna stridigheter, av attacker från angränsande stater och hela tiden med den gamla kolonialstaten och flera multinationella bolags agerande. Allt detta trots landets alla rikedomar i form av framförallt mineralier. Eller är det kanske detta som är själva grunden till alla stridigheter?

Därför är ett biståndsarbetet som hjälper fram fredsarbete, stimulerar demokratiutveckling och stödjer arbetet mot korruption och laglöshet  naturligtvis av avgörande betydelse.

Men man måste inte leta upp länder i Afrika för att se hur väpnade konflikter förstör positiv utveckling för länder och folk. Det forna Jugoslaviens sammanbrott med etniska strider är ett exempel från vår egen närhet. De baltiska staterna led under förtryck som drabbade människor, natur och samhällsutveckling.

Därför kan jag ibland känna en enorm trötthet, när det som för många av oss hela tiden varit en grundbult i stödet för EU, ifrågasätts eller till och med förnekas. Jag syftar på EU som en garant för fred i Europa. Visst kan vi med vår långa historia med fred ibland ha svårt att inse de risker som finns också på vår egen kontinent. Men det krävs bara en snabb blick på Europas historia för att konstatera att fred och närhet staterna emellan inte alltid varit en självklarhet.

När vi därför närmar oss EU-val skall vi inte glömma bort vad EU betytt och betyder för freden i Europa. Att vi idag ser krig mellan Europas stora stater nästan som en orimlig tanke beror ju just på allt det samarbete och den närhet till varandra som EU medverkat till. Låt oss påminna oss själva och EU:s motståndare om att EU också är ett fredsprojekt. Och sådana behövs.

Att riva lakan är också fredsarbete
Men tillbaka till syföreningens arbete för det lidande Kongo. Att i praktiskt arbete visa sin solidaritet är inget att se över axeln på. Ibland kan vi få höra att själva idén med att slå vakt om bistånd är förlegat, ja någon säger till och med destruktivt för mottagarna. De som får hjälp av bandagen tycker nog inte så. Inte heller de som river lakanen till bandage. Men det skapar en kunskap om en värld utanför våra egna gränser. Och det skapar en förståelse för varför fredsarbete är så viktigt, både här hemma och överallt. Det är något av det som förenar annars ganska olika u-landsgrupper.

Det är inget dåligt resultat av en arbetsafton i syföreningen. Även om den går i repris.

Lennart Olsson

Lennart.Olsson@liberal.se