Kan samhällsengagemang ärvas?
Erik Amnå för här ett samtal med sin mamma Elizabeth Amnå om hennes samhällsengagemang och reflekterar mot bakgrund av detta över sitt eget. Elizabeth Amnå, f.d. kamrer, Ludvika. Tidigare bland annat landstingsledamot, ordförande i Folkpartiets kvinnoförbund i Dalarna, vice ordförande i Folkpartiets Kvinnoförbund och medlem i partistyrelsen. Erik Amnå, professor i statskunskap, Örebro. Tidigare sekreterare i Folkpartiets Dalaungdom, ordförande i Kristna Studentrörelsen i Sverige och i styrelsen för Teologiska Högskolan, Stockholm samt huvudsekreterare i Demokratiutredningen. Nu förbundsordförande i studieförbundet Bilda och regeringens utredare av en svensk imamutbildning. - Ibland tog mor cykeln och åkte runt i bygden och sökte upp dem som inte hade sökt upp henne. Hon visste att det fanns människor, fattiga och svaga, som inte själva trodde vare sig på sin egen förmåga eller sin rätt att kräva något, ännu mindre på samhällets förmåga och skyldigheter att leverera något. Hon räckte dem sin hand. Hon gjorde mer än vad man kunde förvänta av en distriktssköterska.
Så berättar min mor Elizabeth.
Inspirerad av Frisinnad Tidskrifts redaktör sitter jag med henne i den nyinflyttade tvårummaren i Ludvika. Vi reflekterar över hennes politiska liv. Hon har just fyllt 90. Födelsedagskortet från Lars Leijonborg tillhör de gratulationer hon satte ett särskilt värde på när det anlände mitt i Öppet hus på födelsedagen. Hans farfar var en ofta och gärna sedd gäst i hennes barndomshem.
Vi skrattar tillsammans åt när blomsterbudet på födelsedagsfesten bara öppnade dörren och stegade in bland alla församlingsvänner, partikamrater och grannar, viftade med sitt paket och med hög röst ropade på ofördärvat Ludvikamål:
- Eliiizabeth, Eliiizabeth, du har fått blommer från Jan Bjööörklund!
Sitt första politiska minne har hon från en valdag. Hennes egen mor hade inte haft rösträtt mer än i några val. Tillsammans med sin kusin sitter mamma uppe i skolhusets fönstersmyg i sin moster Emma Upplings tjänstebostad i Hasselfors. De ser hur kön av väljare ringlar sig fram nere på skolgården. Ivrigt räknar de hur många röster frisinnet skulle få. En okulär väljarundersökning utanför den statistiska felmarginalen.
Hennes far var en av missionsförsamlingens stöttepelare. Han diskuterade politik huvudsakligen utifrån "Närkingen" (Nerikes Tidningen). Han var djupt involverad i bygdens kyrkoliv och hade kyrkoherdens förtroende att representera Skagershult i kyrkomötet år efter år. Hennes morbror Jakob var däremot inte med i församlingen och inte tillhörde han frisinnet heller. Han var socialdemokrat i bruksortens kommunledning. Fastän alla visste att han var en dubbel avvikare var det egentligen bara under släktkalasen på Annandag Jul, efter söndagsskolfesten, som diskussionens vågor gick riktigt höga. Det slet ordentligt i de jordiska banden när släkten dryftade de senaste kommunala besluten:
- En gång, berättar mamma, blev moster Torborg så ängslig över debattens utveckling att hon till slut såg sig föranlåten att bryta rakt in i det politiska grälet med ett övertydligt avledningsförsök: "Ska ni ha gris i år?".
Mamma blev partimedlem tidigt. Under den unga familjens tid i Smålandsstenar var det ännu mer självklart som missionsförbundare att vara folkpartist än det varit i bruksorten Karlskoga. I Småland satt mamma i kommunfullmäktige. Inom ramen för ett socialnämndsuppdrag skötte hon samordningen av kommunens hemsystrar (ett slags avbytarservice när "husmödrarna" blev sjuka.)
Men det var i Dalarna som mammas politiska engagemang blev riktigt arbetskrävande. När Ludvikafolkpartisternas landstingsledamot plötsligt dog, kastades hon som varit andranamn rakt in i Dalarnas sjukvårdspolitik i början av 1960-talet. Där mötte hon en bastant socialdemokratisk majoritet med Röde Börje från Borlänge och andra färgstarka socialdemokrater - somliga maktfullkomliga, andra resonabla.
- Det väckte uppseende att vara kvinna i 1960-talets sjukvårdspolitik, minns mamma. Socialdemokraten Maja från Långshyttan minns jag med särskild värme. Men vi kvinnor var först och främst partiföreträdare. Ingen annan antydan till kvinnosamarbete över vare sig parti- eller blockgränser förekom. Jag var helt enkelt folkpartiets landstingsledamot från valkretsen Ludvika.
Via landstinget kom hon också in i länsskolnämnden. Det var en statlig, stel myndighet med minimalt utrymme att göra politik. I normalfallet förekom inga särskilt kontroversiella beslut. Den sökande som hade flest tjänsteår fick rektorsjobbet. Senioritetsprincipen - eller senilitetsprincipen som den kom att kallas - var ren matematik.
Hon valdes också in i FPK:s styrelse och partistyrelsen. Hon minns diskussionerna som tämligen harmoniska. Hon märkte exempelvis inte av någon spänning mellan stadsliberalism och frisinne. Men det är möjligt, säger hon, att det kanske inte var så tillåtet att lyfta fram. Den skulle nog hemlighållas. Från partistyrelsetiden minns hon däremot ett annat, närbesläktat spänningsförhållande, det mellan stad och land:
- I syfte att få en bild av hur en fråga var förankrad i partiets olika led, kunde Bertil Ohlin exempelvis då och då fråga: Vad säger ni ute i landet? Då kände jag mig apostroferad. Men efter Ohlin, ställdes aldrig den frågan, konstaterar mamma antydningsvis.
Att komma in i det centrala partilivet tycker hon var fantastiskt roligt. Med glädje minns hon vilket lyft det var att närma sig de stora gestalterna och direkt ta del av deras skickliga bedömningar av det politiska läget i olika sakfrågor:
- Waldemar Svenssons politiska instinkt i kombination med en till synes total brist på rädsla att tala om var han stod kommer jag ihåg med särskild värme, berättar hon. Liksom Hildur Hellstrand från Sollefteå som alltid var villig att offra sig för det hon stod för.
Mammas politiska liv sammanfaller med en rad stora politiska beslut. En del av dem var direkt banbrytande också i en internationell jämförelse. Men de var inte endast grandiosa och historiska på ett principiellt plan. Några av dem var också genuint svåra. De krävde svåra inre överläggningar, prövningar av argumenten, diskussioner och nya diskussioner igen. Sjuttiotalets förslag om till en ny abortlag beredde henne stora bekymmer som frisinnad. Hon brottades verkligen med den frågan. Inför kvinnoförbundets ställningstagande var styrelsen osäker in i det sista. Till slut kom mamma fram till att skälen för en så kallad fri abort ändå var starkare än skälen mot. Och när hon väl hade redovisat sin åsikt drog många en lättnadens suck. Hon var ett slags företrädare för just frisinnets ståndpunkt.
- Men mamma, om du tänker efter, vad var det som bar upp allt detta livslånga politiska engagemang. En tradition? En plikt? En lust? Eller vad var det, undrar jag.
- Som kristen har man en skyldighet att göra sin tro levande i vardagslivet, svarar hon. Det har funnits tider när jag har blivit kritiserad och ifrågasatt för mina idéers och mitt tidskrävande politiska engagemangs och alla resornas och sammanträdenas skull, också i församlingen. Men när jag tänker på mina föräldrar så minns jag ju att det var så orädda att gå ut och stå för sina uppfattningar. Det känns gott att stå i den traditionen. Även jag vill räcka en hjälpande hand i form av ett samhällsengagemang.
Med ens ger hon mig en anledning att fundera över var och hur mitt eget samhällsengagemang formades. Visst var mina uppväxtårs vardagsliv var genomsyrat av det. Som ett korsdrag drog det genom vårt vardagsrum. Stora politiska frågor men också små. Där dryftades de aktuella politiska konflikterna. Den nationella politikens och kommunalpolitikens mer än landstingspolitiken som jag minns det.
Även min far Sven var aktiv i drätselkammaren och andra kommunala nämnder även om han satsade sin mesta tid på scout- och församlingsarbete. Jag minns när han kom hem en kväll efter ett sent sammanträde i fritidsnämnden. Redan när han satte nyckeln i låset hördes det att det var en förlorare som strax skulle göra entré. Strax hör jag hur han i köket upprört berättade för mamma hur sossarna ännu en gång lyckats tillskansa Unga Örnar och SSU lejonparten av kommunens bidrag till ungdomsarbetet.
Ludvikas politiska liv var bipolärt. I långa stycken fanns det där två civilsamhällen: Å ena sidan den dominerande arbetarrörelsen med arbetarekommunen, ABF och Metallklubben på ASEA (och deras "Husmodersförening") som hörnstenar. Ideologiskt fick de uppbackning av Brunnsviks folkhögskola. Å andra sidan: ett föreningsliv av frikyrkor och borgerliga politiska partier och studieförbund. Det hade sin förankring hos ingenjörerna och civilingenjörerna (och deras "Aseafruar"). På gymnasiet organiserade vi oss efter samma stridslinje: å ena sidan SSU som samlades i Folkets Hus, å andra sidan Borgerlig skolungdom som höll till på Wienerkonditoriet.
Långt upp i tonåren for jag ofta med mamma på FPK-möten, årsmöten med Folkpartiets Dalaförbund och valmöten. Först kanske mest som en säkerhetsvakt, för att hjälpa mamma att hålla sig vaken när hon körde långa sträckor, till exempel tur och retur Ludvika-Mora en vardagkväll. Med tiden blev jag alltmer initierad. Min autografbok fylldes av folkpartiets ledare, talmän och riksdagsmän. Från tidig ålder långt upp i stormiga FPU-år fick jag varje jul minst en hård klapp med en Tingsten, en Boheman eller några liknande politiska memoarer.
Ett samhällsengagemang utvecklades. Det är klart att det hade en folkpartistisk slagsida. I TV-bevakningen av riksdagsdebatterna pekade mamma ut partiets ledargestalter för mig. I Dagens Nyheter återkom namn jag snappat upp från hennes besök i huvudstaden och foton på politiker vi råkat på landsmöten och årsmöten i Dalarna. Med sina interiörer från partistyrelsens möten och besök hos nordiska syskonpartier kunde hon trollbinda mig.
Ändå är folkpartiet bara halva sanningen om mitt samhällsengagemang. Lika viktigt var förmodligen mammas och pappas församlingsengagemang. Vår familj var djupt rotad i bägge miljöerna. Det var enkelt och självklart. Möjligen litet för självklart, ungefär som jag minns Jan-Erik Wikströms Kristen tro och politik. Den boken bekräftade mitt frisinnade samhällsengagemang. Den blev en stridsskrift för samhällsengagemanget som en naturlig del av kristen tro. Den låg till grund för ett av de första stora föredragen jag höll utanför skolan och FPU. Det var när SMU i Dalarna höll årshögtid i missionskyrkan i Leksand. Ett självförsvar för en kristens samhällsengagemang.
Det fanns alltså skäl att hålla ett sådant tal bland mina SMU-kamrater. Precis som för deras föräldrar var måhända den frisinnade identiteten självklar men inget man egentligen gjorde nåt väsen av. Desto större blev häpnaden när jag steg för steg upptäckte att det fanns broderskapare, också i vår missionsförsamling, ja t.o.m. i pastorskåren.
Men ganska snart kände jag mig ganska snart väldigt glad och stolt över både Bertil Zachrisson och Jan-Erik Wikström. Det var därför en högtidsdag när jag i mitten av 1960-talet fick möte dem ansikte mot ansikte på SMU:s Tonårsriksdag - en strategisk utbildningssatsning på dem som man trodde skulle kunna bli framtida ledare i missionsförbundet. Flera dagar tillbringade vi på Lidingö och samhällsengagemanget stod i centrum. Vi besökte bl.a. DN-skrapan i Marieberg. Sista dagen fick vi gå fram till missionsföreståndaren Gösta Nicklasson för att få var sitt signerat exemplar av hans bok om samfund. Tron och politiken framstod som två näraliggande dimensioner av samma engagemang. Och jag blev alltmer medveten om att det fanns flera, mycket respektabla politiska idéer också bland missionsförbundare som inte var frisinnade.
En tudelade världsbild - borgerliga versus sossar - gällde annars inte bara politiken och församlingen utan tycktes genomsyra också mitt vardagsliv i övrigt. För i all sin liberala öppenhet innebar uppväxtmiljön också en alldeles klar påverkan i riktning mot en ganska svart/vit politisk förförståelse. Ibland var den så vinnande, varm och självklar att jag knappt märkte den. Som när mammas ingifta svåger Einar Rimmerfors (pastor, socialsekreterare och riksdagsman) stannade till på någon av sina resor och fick matrummet att skimra av berättelser om möten med världspolitiska aktörer som Eleanor Roosevelt och Golda Meir. Så knöt han ihop den lilla världen med den stora. Alldeles självklart (men också alltför enkelt för att hålla den kritiska prövning som ett studentliv i Uppsala kom att innebära.)
Mamma påminner mig om en episod som illustrerar hur allt föreföll att hänga samman för mig och hur mitt vardagsliv vibrerade av ganska enkla politiska konfliktlinjer i barna- och de tidiga tonåren:
- En gång, du var inte särskilt gammal då, kom du hem oklippt från frisören. Du hade bryskt lämnat salongen när du upptäckt att den enda dagstidning som fanns att tillgå där var Dala-Demokraten (s).
På vägen hem från mamma stannar särskilt en insikt och en följdfråga kvar. Insikten: Vilken meningsskapande tradition av samhällsengagemang hon och jag föddes in i. Frågan: Kan man ärva ett samhällsengagemang? Och det är en naturligtvis en bra fråga och som så många andra bra frågor påkallar den mer forskning. Hur kan en hjälpande hand förklaras?
Erik Amnå
