Fritänkt 2008-5

Tant Greta har fyllt 100 år

Det är bara några dagar efter att hon firat sin 100-årsdag. Vi sitter i hennes ljusa rum med den vackra utsikten över Slottsskogens mäktiga träd.

Och så börjar Margareta Hartman berätta. Och som hon kan berätta.  Hela tiden med en skärpa i rösten och med ordning på årtal och händelser. Men samtidigt nära till ett förundrat skratt som på något sätt säger: "Tänk att jag fått vara med om allt detta!"

Hon bröt med traditionerna
Det är lätt att glömma idag att det inte var så länge sedan det var en sensation, nästan en revolution, med kvinnor i ledande positioner. När vi nu tar det för självklart glömmer vi kanske för lätt den kamp några fick föra. De som bröt mönstret, de som tog på sig att gång på gång bli den första kvinnan i en annars mansdominerad värld. För så var det för Margareta Hartman.

Hon började på Länsstyrelsen som kontorsbiträde och slutade 45 år senare som byrådirektör. Hon sökte och fick - ibland efter hårt motstånd från män som kände sig självklara - kurser och utbildning till nya uppdrag. Och i dessa positioner såg hon hela tiden orättvisorna på arbetsplatsen. Bara ett exempel: Hon tvingade fram beslut att ta bort den förnedrande regeln att alla kvinnor var tvungna att bära en särskild sorts skyddsrock. Något som inga män ansågs behöva.

Många gånger var hon den första kvinnan i mycket ledande roller och var aldrig rädd för att ta på sig nya uppgifter. Vilket också var en omskakande upplevelse för många män som fick se hur hon fick allt större förtroende. Vid många rekryteringar som hon ansvarade för valde hon kompetenta kvinnliga sökande. För detta fick hon ibland beröm av länsledningen men också förhållningsorder. "Se till att flickorna inte målar sina läppar och absolut inga långbyxor här på länsstyrelsen."

Uppdrag i Folkpartiet och Betlehemskyrkan
I början av 50-talet då hon bodde i Haga var hon ledamot i Göteborgs stadsfullmäktige för Folkpartiet. När man idag läser förteckningen över hennes uppdrag, ser man den röda tråden i allt hon företog sig. Hon valdes till exempel in i stadens valkommitté där man kunde påverka könsfördelningen av uppdrag. Hon valdes in i polisnämnden och dess beredning för kvinnlig polispersonal. Beredningen skulle utreda lämpligheten och behovet av kvinnlig personal inom polisen i Göteborg.

Vid sidan av arbete och politik fanns det också tid för ett omfattande engemang i Betlehemskyrkan. Även här fick hon vara med och bryta traditioner. Tidigt fördes hennes namn fram som kandidat till församlingens styrelse. Hon våndades mycket över detta eftersom hon ännu inte vara fyllda 40 år och kvinna, men förstod att även i församlingen måste förändringen komma. 1945 tog hon som första kvinna någonsin plats i styrelsen och var kvar i 19 år. När hon slutade var hon inte längre den enda kvinnan där.

Det är imponerande att sitta och lyssna till Margareta Hartman. Utan att berömma sig själv blir hennes berättelse en skildring av hur det gick till vid kvinnornas genombrott i yrkesliv, politik och kyrka. Det var inte utan kamp, ibland med en känsla av ångest, och absolut inte utan strategi. Förändringar i samhället sker inte av en slump, de sker för att några vill det. Margareta Hartman var en som tillsammans med andra ville förändring, som blev ett föredöme och en förkämpe för många, många kvinnor. 

Margareta avslutar vårt samtal med att säga: "Att ännu få ha sitt hjärnkontor i funktion är en stor nåd av Gud." Den liberala och frisinnade kvinnorättsrörelsen har många hjältar. Några är mycket kända. Andra är mer anonyma. Margareta Hartman tillhör dessa kämpar. Hon har varit och är en inspiratör för oss när det gäller att se orättvisor och göra något åt dem. Hela denna krönika syftar därför till att stimulera och uppmuntra oss alla att fortsätta att ta itu med allt det som återstår tills vi får fullständig jämställdhet i Sverige.

Lennart Olsson

Lennart.Olsson@liberal.se