2008-4

Hur skall vi förstå FRA-debatten?
Helt plötsligt så kom det en debatt om övervakning, ja några sa till och med massavlyssning.

Och med överraskande politiska ställningstaganden. Det parti (socialdemokraterna) som för några år sedan lade fram ett förslag till ny lag gick nu till storms mot förslaget. Trots att det förbättrats på flera punkter.

Också inom partierna blev det problem. För FP var det naturligtvis särskilt svårt. Just skyddet för den enskilda människan mot allt för inträngande övervakning har alltid varit en viktig fråga i ett liberalt parti. Och medlemmarna har lärt sig lita till att de valda företrädarna bevakar detta. Men också andra partier fick uppleva känslostormar.

Några har kallat debatten om FRA för den första stora "Blogg-debatten" eftersom det inte var de vanliga medierna eller partierna som förde debatten. Kritiken kom istället att föras fram av många med egna debattsidor (bloggarna), och det var på Internet som man läste och reagerade som mest intensivt.

Yrvaken reaktion
Försvaret av lagförslaget kom i stora delar att handla om tekniken och kontrollen. Till det kom frågan om vilka som skulle kontrolleras och varför. Det blev många klargöranden men ändå påverkades opinionen inte särskilt mycket. Ledare, som vant sig vid att få förklara sammanhang och få både riksdagsgrupper, medlemmar och allmänhet att lyssna, stod ibland lite  handfallna. För nu fick man inte en självklar uppslutning.

I en intressant antologi "Makt", utgiven 2008 av Ersta diakoni på Verbums förlag, skriver Magnus  Jiborn om hur snabbt makt kan förloras. Rumäniens diktator Nicolae Ceausescu  beordrade i december 1989 militären att skjuta skarpt mot demonstranter och det blev en massaker. Han hade då all makt och eftersom denna makt accepterades av militären gjorde den som den beordrats. Men bara fyra dagar senare hade det folkliga upproret blivit så kraftigt att diktatorns makt inte längre var trovärdig. Och flera hundra militärer anmälde sig nu som frivilliga till att ingå i den pluton som skulle avrätta diktatorsparet. Detta lär oss att makt som vunnits också kan förloras snabbt när tilltron brister.

Rätten att övervaka oss alltmer har under senare år kraftigt motiverats med att det sker för vår trygghets skull. Det är klart att vi inte vill att flygplanet vi åker med skall sprängas i luften. En sen kvällsresa på  bussen hem övervakas ofta av en kamera vilket känns bra för de flesta av oss.

Staten har fått mer makt
Vi tror oss ju veta att alla dessa register kan missbrukas. Säkerheten visar sig ofta ha stora brister och registrens hemliga uppgifter kan vara för lätttillgängliga. Exempel från Sverige talar om sjukhuspersonal som smygläser i kändisars sjukjournal på datorn eller polis som letar i brottsregister efter exhustruns nya man. Nu när vi vet mer om IB-affären har den dyster kunskap att ge oss även idag.

Min egen inställning till FRA och allt det som sagts är att vi så klart måste ha en fungerade säkerhetspolis och den måste få en viss frihet att arbeta ostört. Men också att FRA inte självt kan få svara för kontroll av sin egen verksamhet. Inte ens en styrgrupp eller liknande från riksdagen duger. Någon form av fristående domstolskontroll med möjlighet till öppen redovisning i efterhand om hur man utnyttjat sina rättigheter måste till.

"Visst tål jag att övervakas!"
Ibland hör jag uttrycket att har man inget att dölja har man inte heller något att frukta. Det kan möjligen gälla i den bästa av världar där inga system kan missbrukas. Men vi är inte där i dag vilket allt fler inser. Därför måste statens önskan att effektivt övervaka oss ibland bromsas. Ett bra skydd för min rätt till privat sfär måste också respekteras Att finna dessa regler och denna balans måste vara en viktig politisk uppgift. Och då måste frisinnade, liberala företrädare leva upp till högt ställda förväntningar. Det är därför de har makt, i alla fall så länge vi har tilltro till dem.

Lennart Olsson