Fritänkt 2008-2

Två fraser vi bör vara försiktiga med
Det finns i våra samtal med varandra ibland meningar och påståenden som vi bör granska lite extra. Här följer två sådana som vi bör vara varsamma med. Du har säkert andra exempel.

Första frasen: "Tack för senast!"
I rätt sammanhang en fantastisk mening. Vi bekräftar att vi gladdes åt festen eller träffen eller vad det nu var. Det är inte bara artigt att tacka för senast, det är också signal om att vi vill mötas igen.

Men om detta sägs med lite för hög röst i minglet vid ett politiskt möte eller på kyrktorget efter en gudstjänst - då blir det lite skillnad. För då är det så lätt hänt att någon eller några intill känner sitt utanförskap ännu starkare. Det blir så tydligt att i denna kyrka eller denna förening möts man i grupper - eller i "kotterier" som man sa förr - och alla får inte vara med.

Det är klart att man ska bjuda sina vänner och umgås så att vänskapen lever vidare. Men den gemenskapen bör inte ge andra en känsla av att vara uteslutna eller utestängda. En variant av detta är när några tar upp sina almanackor och ivrigt letar efter en dag och tid då alla är lediga för en träff. Du kan nog lätt föreställa dig känslan hos den som nästan aldrig får ta upp sin kalender. Försiktighet och ömhet mot varandra stärker sammanhållning, motsatsen försvårar den.

Andra frasen: "Kyrka och politik hör inte ihop".
Påståendet är naturligtvis nonsens. Få kan läsa kyrkans grunddokument - bibeln - utan att engagera sig mot orättvisor, hunger och övergrepp av alla de slag. Kanske ligger bakom frasen en rädsla att partipolitiken kan komma in och splittra i kyrkor och församlingar. Det är en viktig aspekt och måste tas på allvar. Men samtidigt kan inte kyrkan tiga och svika sitt uppdrag bara därför att det kan passa något eller några partier.

Jag har just läst en bok av Ola Larsmo som mest handlar om det så kallade Bollhusmötet i Uppsala i februari 1939. I en stor tennishall arrangerade Uppsala Studenter ett möte. Bakgrunden var en debatt om att ge en fristad i vårt land åt ett tiotal förföljda judiska intellektuella i Tyskland. Det är en skrämmande läsning om hur ett antal studentpolitiker i högerextrema organisationer piskar upp ett främlings/judehat. Och till och med till slut vinner över de flyktingvänliga denna beryktade kväll med 548 mot 349.

Men det är spännande och uppmuntrande att läsa hur kyrkor och församlingar agerade i detta hårda debattklimat. Bland annat uppvaktade en delegation under ledning av Erik Sandberg, medlem i Uppsala Missionsförsamling, stats- och socialministern med en vädjan om att bistå flyktingar. Ola Larsmo skriver att delegationen bestod av sossar och liberaler, frikyrkliga och kyrkliga studenter som samarbetade för ett gemensamt, humanitärt mål och fruktade inte anklagelser om att vara i fel sällskap. Detta är bara ett enda exempel, det finns många genom åren. Bollhusmötet ägde rum för snart 70 år sedan. Men kyrkans budskap kan inte framföras trovärdigt i dag heller om det inte tar ställning i samhällsfrågorna och då blir det politiskt. Inte heller kan politiska partier avstå från att framföra åsikter bara för att de sammanfaller med någon kyrkas eller religiös rörelsers uppfattning.

Värme och klarspråk
Kanske är det detta tankarna om de båda fraserna egentligen handlar om. Att möta varandra med värme och omsorg och våga stå för grundläggande humanitära värden. Det som skedde i vårt land för 70 år sedan bland studenter och andra i Uppsala, Stockholm och Lund försvann inte med nazismens nederlag. Också 2008 behövs vaksamhet, hoppas att vi ser det när det verkligen behövs.

Lennart Olsson