Kongos kvinnor - männens slagfält

Att våldta en kvinna inför hennes man betraktas som den yttersta förnedringen av mannen. Att våldta kvinnorna i en by är att skända byn. Det är helt enkelt ett vapen i en konflikt, där det civila samhället ska brytas ned och sättas ur funktion. Om detta samt hjälp till upprättelse av våldtagna kvinnor i Kongo Kinshasa berättar Birger Thureson, opinions- och pressansvarig på PMU InterLife (Pingströrelsens biståndsorganisation).

- Varje gång jag står vid operationsbordet undrar jag om det ska vara möjligt att återupprätta våldtäktsoffrets värdighet som kvinna. Det säger Denis Mukwege, som tillsammans med sina läkarkolleger vid pingstmissionens sjukhus i Bukavu opererat över 1000 våldtagna kvinnor sedan 1998, när verksamheten startade. Kvinnor - i många fall barn - som har blivit offer för krig och konflikt.

Våldtäkt som vapen är inget nytt. Och inget unikt för Kongo-Kinshasa. Men i den fruktansvärda konflikt som de senaste åren kostat omkring fyra miljoner människor livet har våldtäktens vapen brukats flitigt, och med stor brutalitet.

Panzisjukhuset i Bukavu har specialiserat sig på att ta hand om våldtäktsoffer. Och patienterna har strömmat till. Sedan verksamheten började har över 10 000 våldtagna kvinnor fått behandling. Var tionde har man varit tvungen att operera, en eller flera gånger. Detta därför att deras underliv har trasats sönder av gevärspipor, käppar och andra tillhyggen.

Här handlar det alltså inte om vanliga våldtäkter, utan om övergrepp som syftar till att förnedra. Förnedra individen - men också familjen, den etniska gruppen, samhället. Att våldta en kvinna inför hennes man betraktas som den yttersta förnedringen av mannen. Att våldta kvinnorna i en by är att skända byn. Det är helt enkelt ett vapen i en konflikt, där det civila samhället ska brytas ned och sättas ur funktion.

Våldtagen kvinna förorenad - utkastad
I de allra flesta fall tar inte mannen tillbaka sin våldtagna kvinna. Hon betraktas som förorenad av fienden. Det innebär att familjen, det civila samhällets hörnsten, trasas sönder.

Den afrikanska kvinnan är i hög grad försörjare och familjens sammanhållande kraft. När kvinnorna inte längre vågar gå ut och arbeta på odlingarna av fruktan för våldtäktsmän, så ligger jordbruksmarken obrukad. Resultatet blir matbrist.

Omfattningen av våldtäkter i krigets Kongo går inte att spegla i säker statistik. Det finns biståndsorganisationer som menar att så mycket som var tredje kvinna blivit våldtagen. Men det handlar om lösa uppskattningar. Ett skäl till osäkerheten är den skammens tystnad som omger ämnet.Offren är många, så mycket är säkert. De tusentals våldtagna kvinnor som söker sig till Panzi-sjukhuset för att få hjälp är bara den yttersta toppen på ett isberg.

Kongos rikedomar de fattigas förbannelse
Här i östra Kongo har den svenska pingstmissionen funnits sedan 1921. Långt tidigare kom missionärer från Svenska missionskyrkan och Svenska baptistsamfundet till landet.

En av dem, baptistmissionären E.V.Sjöblom, har gått till historien för sin heroiska kamp mot den belgiske kungen Leopold II och hans tjänstemän, som ägnade sig åt ett veritabelt folkmord i slutet av 1800-talet. Under några årtionden halverades dåvarande Kongofristatens befolkning, enligt den amerikanske historikern och journalisten Adam Hochschild.

I sin bok "Leopolds våldnad" lyfter han fram den svenske missionären E.V. Sjöblom som en orädd försvarare av de kongoleser som tvingades till slavarbete för att utvinna gummi åt sin kolonialherre. Och som straffades på det mest bestialiska sätt när leveranserna inte tillfredsställde den vita övermakten. De svartas död följde de vitas framryckning som en mörk skugga. E.V.Sjöblom var med och väckte världen över det som pågick.

I dag lider Kongo-Kinshasa av sviterna av mångåriga inre stridigheter och blodiga konflikter. Motsättningarna mellan hutu och tutsi som ledde till ett folkmord i Rwanda har satt sina spår också på den kongolesiska sidan av gränsen. Precis som på kung Leopolds tid är Kongos rikedomar det fattiga folkets förbannelse. Girigheten driver sitt grymma politiska spel.  Främmande makter och lika starka som samvetslösa affärsintressen skyr inga medel för att komma åt de dyrbara mineraler som göms i Kongos jord. För att inte tala om diamanterna. Och nu, som på kung Leopolds tid, går rikedomarna befolkningens näsa förbi.

I östra Kongo, där den svenska pingstmissionen haft och har sitt huvudsakliga verksamhetsområde, opererar fortfarande olika milisgrupper i skogarna. Rwandisk hutumilis är särskilt fruktad. Men också den nationella armén, där man försökt integrera olika krigsherrars legosoldater, begår övergrepp. Alla läger gör sig skyldiga till våldtäkter. Kongos kvinnor har blivit männens slagfält.

Hjälp till återupprättelse
Det är i den miljön som Denis Mukwege och hans stab har gjort och gör en heroisk insats på Panzi-sjukhuset. Operationerna finansieras av Echo, EU:s humanitära organ. I nästa steg på de våldtagna kvinnornas väg tillbaka till samhället krävs insatser som bekostas av insamlade medel och Sida. De kvinnor som inte får återvända till sina män och sina familjer kan inte kastas ut på gatan. Många av dem har barn.

Den svenska pingstmissionens systerkyrka, Cepac, tar ett stort ansvar för kvinnornas rehabilitering. Med hjälp av resurser från Sverige förmedlas enkel yrkesutbildning, som kan ge försörjning. En liten tvålfabrik har sett dagens ljus inom projektet. De som vill starta en egen verksamhet - ofta handlar det om att sätta upp ett stånd och sälja saker på marknaden - får mikrokrediter.

Traumatiserade kvinnor erhåller psykologhjälp, och ett team åker runt till byarna och talar med männen till de våldtagna i syfte att återförena familjen. Man ordnar seminarier i byarna för att påverka attityderna och gör det möjligt för de våldtagna att återvända.

Nu hyr Cepac med hjälp av pengar från Sverige ett hus i Bukavu, som utgör en genomgångsstation för de kvinnor som fått behandling på sjukhuset och ska slussas tillbaka till samhället. Det finns planer på att bygga ett kvinnohus, som också på längre sikt kan utgöra bas för utbildning och utveckling.

För Denis Mukwege och sjukhusledningen är det viktigt att färdigbehandlade patienter har någonstans att ta vägen, och att de kan återvända till livet ute i samhället. För, som han säger, våldtäktsoffrens värdighet måste återupprättas.

Det är vad arbetet på Panzisjukhuset handlar om, tjugofyra timmar om dygnet. Men ska mödan vid operationsbordet ge långsiktigt resultat, då krävs ett engagemang och ett stöd som sträcker sig utanför sjukhusgrindarna. Och som är uthålligt.

Därför får vi inte glömma Kongos drabbade kvinnor, de som blivit männens slagfält.

Birger Thureson

Vill du ge en gåva till rehabiliteringen av de våldtagna kvinnorna? Du kan göra det via PMU InterLife, plusgiro 90 00 50-6, bankgiro 900-0506. Märk talongen "De bortglömda kvinnorna". Läs mer om arbetet på http://www.pmu.se/. Där kan du också ge en gåva via nätet.