Staffan Werme

Tankar från bondgården, vårdagjämningen 2017

Efter Liberalernas riksmöte söker redaktören svar på frågan om vad partiet egentligen står för

Liberalerna har hållit sitt riksmöte i Västerås. För första gången någonsin besökte jag ett sådant arrangemang utifrån en betraktande position. Tidigare har jag alltid varit där som ”partist”.

Centrala partiarrangemang är intressanta av flera skäl. Det finns många bottnar för den som betraktar deras funktion och innehåll. Men från att ha varit ibland rätt stökiga tillställningar där gräsrötterna hade en chans att både träffa topparna, och ställa dem mot väggen, har de blivit allt mer välregisserade mediaanpassade tillställningar som gör det möjligt för partiet att beskriva bilden av sig själv, skapa intresse för någon ny politisk fråga, komma samman för att visa att partiet består av många.

Den viktigaste punkten har allt mer kommit att bli partiledarens tal. Det är där linjerna för framtiden sträcks ut. Det är där de politiska utspelen kommer. Det är inte så ofta man ens som partiledare har möjlighet att använda sig av en halvtimmes talartid för att oemotsagd få presentera partiets väg framåt.

I lördags, den 18 mars, gjorde Jan Björklund det för Liberalerna. Det var ett engagerat tal, mer personligt än många av de han brukar göra. Med samma retoriska form, Björklund betar av en fråga i taget, tar en paus och hoppar på nästa spår, lyckades ha få med sig sina partister. Det var ett bra tal, som så ofta.

Men vad innehöll det, egentligen?

Liberalerna har de senaste två åren satt sig för att vända på alla stenar för att forma en ny politik. Jag har själv deltagit i detta arbete på ett hörn. I olika seminarier på riksmötet fanns möjligheten att fördjupa sig i olika delområden. Det har kommit fram flera olika intressanta förslag på förnyelse.

Ändå är det något som saknas.

Björklunds inledning var kanske ett försök att hitta denna saknade del. Talet inleddes med en positiv hållning, allt har egentligen blivit bättre de senaste åren tack vare liberalism och internationalism. Men så kommer avslutningen:

Varför skulle de auktoritära ideologier som har haft fel i 100 år, varför skulle de vara bättre lämpade att styra över framtiden, än liberalismen, som haft rätt i 100 år?

Det är en väl känd sanning att en politisk rörelse aldrig fungerar så bra som om man har en god politisk fiende. En gemensam yttre fiende håller ihop partiet och skapar de friktionsytor som gör det möjligt för partiet att hitta intressanta politiska frågor att strida kring. Så länge Folkpartiet upplevdes som huvudmotståndare till socialism och socialdemokrater, var det detta parti som var det stora. Moderaternas storhet därefter beror i huvudsak på att de därefter upplevts som antitesen till socialdemokratiska folkhemstes.

Sedan 1950-talets framgångar har dock Folkpartiet och liberalismen gått kräftgång. Men liberalismen har inte bara problem i Sverige. Runt om i världen darrar liberala partier. Korta uppgångar kan inte bryta bilden av en ideologi i opinionsmässig kris. Samtidigt som många länder i praktiken blivit allt mer liberala, har de liberala partierna blivit allt mindre.

Varför har det blivit så? Björklund är sannolikt något på spåren i sin inledning. Världen har blivit bättre, men beror det på politiker eller på att krafter utanför politiken gjort sitt? Har liberalismen reducerat politikens roll till att vara administratörer av ett självspelande piano?

Och vad blir då motmedlet? Är det att vara mot?

I nr 1/2017 citerar jag Joel Halldorf:

”En rörelse skapas av att människor förenas kring något, men liberalismens idé är ju den individuella friheten. Därför kan den mobiliseras mot en fiende, men när den väl segrat faller rörelsen sönder i miljontals individuella livsprojekt.”

Så är också upplevelsen av det liberala riksmötet 2017. Det finns inte något gemensamt projekt, bara tusentals individuella. När de grundläggande livsbetingelserna är på plats, när vi är på de övre stegen av Maslows behovstrappa, saknas förutsättningarna för att hålla samman, för att hitta EN någorlunda gemensam bild av vad den goda framtiden är.

Björklund och hans partiledning har hittat en lösning på detta. Temat för riksmötet var: ”Frihet måste försvaras.” Där finns konflikten. Där finns den yttre fienden. Där finns åter skälet till varför liberalismen en gång var starkare än idag. Vi, Liberalerna, är de som skyddar det samhälle som får dig att kunna utvecklas till den du är.

Men räcker det? Hur länge orkar människor engagera sig i en rörelse som mest är MOT, som är en försvarsmakt, en poliskår mot en oönskad utveckling? Är inte politiken när den är som bäst något som engagerar människor att verka FÖR något? Är inte själva för-rörelsen det som håller partierna levande?

Det var inte svårt att lägga märke till när applåderna för Björklund var som starkast. Det var när han var tydlig i sitt avståndstagande mot SD och mot M som jublet bröt löst. Kanske kan det ena partiet.

 

Frågan är om det kan få liberalismen att växa.

Publicerad 2017-03-20

Annonser