Staffan Werme

Tankar från bondgården 2021 nr 4

På knä. Jag står på knä för den som är mäktigare än jag. Det sker rätt ofta så här under senvåren och försommaren. Det är bara att böja sig ner och acceptera fakta, jag kan inte allt och kan absolut inte styra allt.

 

Nu handlar det inte om någon att böja knä inför någon människa. Det handlar om jorden, och jorden. De frön som såtts under våren ska ut på landen. Det är lök och purjo, kål och rödbetor. Potatisen ska ner i sina fåror. Bönorna ska ges utrymme att växa uppåt. Det blir många timmar av slit. Inte sällan värker både rygg och axlar när man går in på kvällen.

 

Om det ändå vore färdigt då. Men det är det inte. För även om jag nuförtiden förodlar nästan alla mina grödor och ser dem i sina rader redan när de sätts i jorden, så finns det sådant som växer bättre och snabbare. Kirskål, kvickrot och nässlor. Förgätimigej, stinknäva och maskros. Om ogräsen ändå vore det odlade skulle varje trädgårdsägare vara glad.

 

I vissa fall är det så. Svinmållan kan ätas som spenat. Kirskålen lär vara införd av munkar en gång för hundratals år sedan som mat åt svältfödda fattiga svenskar. Men idag är de mest till besvär. Om utplanteringen av frösådderna tar tid, är det ingenting mot rensningen av dessa ogräs. Belöningen är förhoppningsvis en mångfald av grönsaker någon gång under sommaren och hösten. Då kommer nästa arbetstopp, när allt ska upp ur jorden och allt ska beredas för att kunna lagras över vintern.

 

Den moderna människan behöver sällan tänka på detta. Mat odlas inte längre, den köps i affären. Timmarna av jobb som lagts ner av bönder och trädgårdsmästare märks inte när fokus handlar om att köpa så billigt som möjligt. Avståndet mellan jorden och människan har nog aldrig varit större.

 

Det märks på så många olika sätt. Matproduktionen har blivit allt mer industriell, oavsett om det gäller växter eller djur. Bonden har blivit storföretagare där matpriserna långsiktigt ska säkras genom ekonomiska instrument på en globaliserad marknad. Mataffärerna konkurrerar genom att sälja så mycket som möjligt så billigt som möjligt.

 

Detta sätt att se på jorden och maten får konsekvenser. En av dem är den bristande förståelsen för att människan också bara är en del av ett ganska bräckligt sammanhang, det sammanhang som är vår gemensamma livsmiljö. Den livsmiljö vi delar med maskarna i jorden, med de pollinerande blomflugorna, med havets gigantiska blåvalar och med alla andra i livets obegripligt vackra väv.

 

Alltför många av oss tror att jorden, både jorden och jorden, bara är en annan slags maskin som vi kan hantera som en sådan. Alltför få ser hur livsväven blir allt bräckligare, hur tråd efter tråd rycks bort och mönstren bleknar. Knappt någon i västvärlden böjer nuförtiden knä inför det mirakel som det ändå är; att jorden klarar av att föda alla dessa miljarder människor. Dag efter dag. År efter år.

 

Så kan tankarna gå en dag i juni när solen steker på den böjda ryggen och nästa rad av lök ska rensas från nate och näva. Och kanske föder den en känsla av tacksamhet att det ändå växer. Att regnet kom i maj och gav jorden väta. Att gräset växer i hagarna till fårens fromma. Att solen både ger ljus och värme som ger sommaren förutsättningar att bli bra också för grönsakerna i landet.

 

Då kan även ogräset kännas om inte värdefullt så ändå acceptabelt. Så bonden sätter sig ett tag mellan raderna, torkar svetten ur pannan och tittar sig omkring. På skogen bortåt grannen. På de böljande timotejstråna i hagarna som ännu inte betats. Och bortåt nässlorna flyger citronfjärilarna som bevis på att livsväven fortfarande håller ihop. Ännu ett år.

Publicerad 2021-08-17

Annonser