”Jag har inte passerat någon av de stora skiljevägarna i mitt liv utan inre visshet om vad som varit min väg. Och jag har aldrig trott att denna personliga klarhet skulle vara normgivande eller förpliktande för andra. ´Varje själ har sin väg att gå.´”
Waldemar Svensson: Tro, Frihet, Samexistens, 1967

Under flera decennier var namnet Ljungskile för en samhällsintresserad svensk allmänhet mer förknippat med en politiker än med en ort i Bohuslän. Vem var då Waldemar Svensson i Ljungskile? Frågan är berättigad eftersom han är okänd
för de flesta politiskt intresserade svenskar - inom och utom folkpartiet - födda efter andra världskriget.

På de politiskt medvetna i en äldre generation gjorde han uppenbarligen starkt intryck. Bertil Ohlin hade en ”oerhörd respekt för hans skarpa intellekt och nära kontakt med opinionen inom de ideella folkrörelserna och helt allmänt på landsbygden”. Herbert Tingsten skriver om Waldemar Svensson ”som jag trots alla åsiktsdifferenser respekterade för hans temperament och hans oräddhet”. Erik Hjalmar Linder ansåg att han var ”den märkvärdigaste politiker jag mött”. Hans Lindblad anser att han är en av de riksdagsledamöter under efterkrigstiden som visat störst prov på mod och kurage. Gunnar Helén berömmer honom som ”språkets självlärde mästare”. Jan-Erik Wikström håller honom för att under ett halvsekel ha varit ”det svenska frisinnets främste tänkare och förkunnare”.

I Nationalencyklopedien upptar han 11 rader:
”Svensson, Waldemar, 1897-1984, politiker (folkpartist), riksdagsman (andra kammaren) 1941-64. S., agronom och lantbrukare från Ljungskile i Bohuslän, hade sin politiska bas i Svenska Missionsförbundet och var verksam vid
folkhögskolan i Ljungskile, varifrån han under 40 år (från 1936) utgav Frisinnad Tidskrift. Politiskt tillhörde han den frisinnade delen av Folkpartiet och stod till vänster om partiledningen och Bertil Ohlin.”

Det är inte mycket till upplysning, särskilt som texten innehåller flera fel. Waldemar Svensson var inte en lantbrukare som också var verksam vid en folkhögskola. Han var i 39 år lärare och biträdande rektor på en folkhögskola.
Vid sidan av detta ägde han ett mindre jordbruk, dock mera för sitt nöjes skull än som inkomstkälla. Han var ordförande i Ljungskile missionsförsamling. Men det är knappast ett sådant uppdrag som kan betecknas som hans politiska bas, särskilt som de främsta frikyrkliga insatserna var av ekumenisk art. Han utgav tidskiften
Väst-Sverige under 41 år (årgångarna 1933-1973), från 1935 under namnet Frisinnad Tidskrift. Han stod varken till höger eller vänster om partiledningen. Han stod till vänster i partiledningen.

En politisk personlighet
I min mors föräldrahem intog Frisinnad Tidskrift en central ställning. Partiledarna må ha hetat Rasjön eller Ohlin (och pastorn i församlingen hette faktiskt Leijonborg) men det var vad Waldemar Svensson skrev som var viktigast
för den politiska orienteringen. Själv mötte jag honom endast helt kort vid ett tillfälle. Det var då FPU höll kongress på Ljungskile folkhögskola 1981. Plötsligt meddelades att Waldemar Svensson satt i ett rum på skolan. En liten delegation formerades och vi gick upp för att hälsa. En liten man satt hopkrupen i soffan. Jag minns inte om vi utbytte något annat än allmänna hälsningsfraser.

Mina intryck av Waldemar Svensson kommer från det jag har läst av, och i någon mån om, honom. Det har varit givande möten. Hans förhållningssätt till samhällsfrågor och till politiskt arbete är i många avseenden eftersträvansvärda
också i dag. Det är framförallt några egenskaper som är viktiga att framhålla:

Waldemar Svensson värnade sin självständighet och integritet. Bertil Ohlin konstaterade att Waldemar Svensson ”har den tillit till eget omdöme och det mod att stå för sin uppfattning som kräves” i häftig motvind. Det visade han
redan under studietiden vid Alnarps lantbruksinstitut i början av 1920-talet. Eftersom både elevkåren och skolans ledning vägrade att ta itu med den pennalism som präglade skolan, utträdde Waldemar Svensson ur elevkåren
och fick därför vid examenshögtidligheten inte ta emot någon agronomring.

Waldemar Svensson var med vid folkpartiets konstituerande möte 1934. Tillsammans med sju andra gjorde han ett uttalande att de ”som genom beslut med kollektiv tillämpning” blivit överflyttade till folkpartiet, ville
”till dagens protokoll anmäla, att vi hava för avsikt att under samverkan med liktänkande söka, på sätt vi finna lämpligt, främja vår speciella uppfattning i vissa betydelsefulla program- och organisationsfrågor, oavsett de avvikelser från
denna vår uppfattning, som de denna dag fattade besluten innebära”.

Under sitt första riksdagsår, mitt under brinnande världskrig 1941, motsatte han sig förslag som innebar en utökning av den framtida militära fredsorganisationen. En snabb förstärkning av försvarsförmågan under de närmaste åren var han med på. Men definitiva beslut om en större fredsorganisation var att ge vika för ett inskränkt ”militärt kårintresse”. Denna inställning gjorde Svensson till den ende i riksdagen som 1942 yrkade avslag på femårsplanen för försvaret.

Waldemar Svensson värnade även som vice partiledare sin självständighet. En mindre storm bröt ut då han i mitten av 50-talet gick med i en republikansk klubb. Han tyckte det inte var märkvärdigare än att han också var medlem i Missionsförbundet och IOGT utan att ha frågat partiet om lov.

Då han 1960 för sista gången lät sig nomineras till riksdagen förklarade han: ”Jag varken vill erkänna några alliansförpliktelser med andra partier eller utesluta någon sådan demokratisk samverkan, som det parlamentariska läget kräver, om man vill främja en framstegspolitik i liberal anda. Också gent emot det egna partiet och de egna väljarna vill jag ha en relativt fri ställning.”

Waldemar Svensson var alltid öppen för resonemang och omprövning. Han gav 1933 i det första numret av Väst-Sverige som gavs ut sedan han övertagit ansvaret följande programförklaring: ”Programmet överensstämmer med utgivarens politiska åskådning, och den är ej färdig ännu - det gives alltså rum för utveckling och förbättring.” I prenumerationsanmälan för 1957 skriver han: ”Frisinnad Tidskrift kommer i fortsättningen som hittills att redigeras utifrån en ideellt grundad, personligt präglad liberal åskådning utan någon annan förändring i kursen än den som utgivaren själv är underkastad på grund av årens gång och erfarenhetens växlingar.”

Waldemar Svensson kunde förena de stora perspektiven med detaljerade sakfrågor, den djupa analysen med de breda småfolksperspektiven. De stora filosofiska och religiösa frågorna skall inte placeras i ett finrum för att visas upp bara vid högtidliga tillfällen. De skall tvärtom prägla ens liv och ställningstaganden i stort och smått. Väljarna skall inte serveras färdigtuggade och lättsmälta slutsatser utan de skall mötas som självständiga, mogna och kritiskt tänkande medborgare. Han verkade i bästa folkbildartradition, oavsett om han skrev om de senaste årtusendenas politiska idéhistoria, om förhållandet mellan kristendom och politik eller om jordbrukspolitikens effekter på småbrukarnas inkomster. I riksdagen ägnade han sig med lika stor energi åt att försvara småbrukarna mot centraliseringstendenserna som att kämpa för rättsstaten i 50-talets rättsröteaffärer.För dem som vant sig vid de ofta spökskrivna böcker som dagens aktiva politiker ger ut, måste Waldemar Svenssons texter ge en mindre chock genom den beläsenhet, analytiska förmåga, konkretion och stilistik de uppvisar.

Waldemar Svensson var angelägen om att ha en direktkanal till väljarna. Här är givetvis Frisinnad Tidskrift det bästa exemplet. Han var med och grundade tidskriften Väst-Sverige och han medverkade i det första numret 1929. Hösten 1932 tog pengarna slut.Samtidigt befann sig de frisinnade i en djupgående kris till följd av C G Ekmans fall. En nedläggning av tidskriften förbereddes
men på nedläggningsmötet förklarade sig Svensson villig att utge tidskriften ytterligare ett år. Hans engagemang blev betydligt längre än så. Hösten 1935 skedde namnbyte till Frisinnad Tidskrift. Svensson förklarade 1954 att han själv skrev det mesta i praktiskt taget varje nummer. Han tog alltid ett år i taget och förklarade i sista numret 1958 att 1959 troligtvis skulle bli sista årgången. Men han kvarstod t.o.m. 1973 då tidskriften överläts till Stiftelsen Frisinnad Tidskrift. Waldemar Svensson fortsatte som medarbetare och den sista signerade artikeln infördes 1979.

En politiker för vår tid
Waldemar Svenssons politiska karriär är delvis parallell med Bertil Ohlins. De blev vice ordförande respektive ordförande då FPU bildades. I folkpartiet fick de motsvarande positioner 1949-62. Däremellan hade de varit drivande i arbetet med ett nytt partiprogram 1944.

Det var säkert inte alltid så lätt att samarbeta med Waldemar Svensson. Han sade öppet att han och Ohlin ”gått med sträckta linor genom livet”. Ohlin skriver i memoarerna att han ofta hade samtal med Waldemar Svensson separat och inte samtidigt som han talade med övriga i den informella partiledningen. Det kan man förstå av Gunnar Heléns memoarer där ett möte med honom, Ohlin, Svensson och John Bergvall i slutet av 50-talet skildras: ”Rätt var det var for det ur Waldemar: ´Högern är ett pack.´ Bergvall tänkte på sitt väljarunderlag på Östermalm. Ohlin hade just erbjudits att bli ledare för ett sammanslaget fp + h. Båda såg gruvligt besvärade ut. Det föreföll inte beröra Waldemar.”

I vår tid med allt mer strömlinjeformade och medieanpassade politiker behövs fler politiker som är beredda att åta sig ledande partiuppdrag utan att för den skull förvandlas till partimegafoner. Vi behöver personligheter som kan tänka stort men som inte är för fina för det politiska vardagsarbetet, som har en fast förankring såväl i breda folklager som i en djup idétradition. Folkbildare som tror på vikten av dialog med medborgarna och som finner bättre kanaler än TV:s mysprogram. Det som Erik Hjalmar Linder skrev i Göteborgs-Posten 1968 gäller också i dag:

”Under senare år har man ju ibland talat om behovet av ett ´nytt´ slags politiker, folk med perspektiv över världen och näringsproblemen, över politik och moral och idémässiga sammanhang. Så överraskande att finna denna ´nya´ sort inkarnerad i en ´gammal´ och välbekant: folkpensionären, politikern, samvetsmänniskan Waldemar Svensson, självtänkaren från Ljungskile.”