Liberal eller frisinnad?

När nu skillnaden mellan folkrörelsefrisinnade och stadsliberaler är så små finns det anledning att låta det vackra svenska ordet frisinnad få omfatta alla dem som företräder en socialt engagerad liberalism, avslutar skriftställaren Anders Johnson sin genomgång av liberal ordhistoria.

Denna tidskrift heter Frisinnad Tidskrift. Folkpartiets fullständiga namn är folkpartiet liberalerna ­- och har ytterst sina rötter i frisinnade landsföreningen (och i riksdagspartiet liberala samlingspartiet). Den organisation för tidningsmän som står folkpartiet nära heter Vänsterpressföreningen. Det finns en förening i Stockholm som huvudsakligen består av folkpartister och socialdemokrater. Den heter Frisinnade klubben. Alla dessa föreningar bildades omkring sekelskiftet 1900. Varför valde de olika beteckningar för sin politiska tendens och var ligger skillnaden mellan liberal, frisinnad och vänster?

Det är uppenbart att orden liberal och frisinnad rent etymologiskt har samma grund. Liber är det latinska ordet för "fri". Då ordet liberal först började användas efter franska och brittiska förebilder på 1700-talet var det en opolitisk term som närmast betydelse "generös" eller "oberoende". Omkring år 1800 fick det i Europa en mer politisk innebörd med betydelsen frihetsvänlig eller tolerant.

Vid Uppsala universitet höll kring sekelskiftet 1800 historiedocenten Gustaf Abraham Silverstolpe ett matlag, kallat Juntan, där franska revolutionens frihetsidéer livligt diskuterades. I Juntan ingick flera personer som kom att få en viktig roll i 1809 års konstitutionella omvälvning. Det var troligen i den kretsen som ordet liberal för första gången användes som politiskt begrepp i Sverige.

Efter att Gustaf IV Adolf hade avsatts 1809 skrevs på tre veckor en ny svensk regeringsform, som kom att gälla till 1975. Drivande i det arbetet var konstitutionsutskottets ordförande Lars August Mannerheim, dess sekreterare Hans Järta samt bröderna Axel Gabriel och Gustaf Abraham Silverstolpe.

Först i världen

Under Mannerheims ledning bildades på hösten 1809 en riksdagsklubb vars anhängare förespråkade politisk frihet, näringsfrihet och social utjämning genom privilegieväsendets avskaffande. I ett bevarat protokoll från december samma år kallas klubben för det liberala partiet. Det kan vara det första i världen som kallade sig liberalt. I den internationella litteraturen brukar nämligen hävdas att spanska Los Liberales, som drev igenom 1812 års radikala Cádizkonstitution, var det första parti som benämndes liberalt. Men det kan tidigast ha antagit namnet 1810.

Ordet frisinnad tycks ha börjat användas i Sverige på 1830-talet och under 1800-talet fanns knappast någon väsentlig nyansskillnad mellan orden frisinnad och liberal. Ordet vänster, som politiskt begrepp, kommer från hur partierna satt i den franska nationalförsamlingen 1789, där de reformsinnade satte sig till vänster. I Sverige tycks denna politiska term ha börjat användas 1860. Folkpartiets danska och norska systerpartier, som grundades under andra halvan av 1800-talet, heter ju fortfarande venstre.

Liberal, frisinnad eller vänster

De tre liberala organisationer som bildades i början av 1900-talet valde alltså tre olika beteckningar för sin politiska inriktning: liberala samlingspartiet (grundat 1900), frisinnade landsföreningen (1902) och Sveriges vänsterpressförening (1905). Orden liberal, frisinnad och vänster kunde vid denna tid användas i stort sett synonymt. Det var i mångt och mycket tillfälligheter som avgjorde valet mellan dem.

I inbjudan till landsföreningens bildande hade namnet liberala landsföreningen föreslagits. På det konstituerande mötet fanns en del som ansåg att ordet vänster skulle ingå i partinamnet. Att man valde namnet frisinnade landsföreningen förklarade Karl Staaff på mötet med att de andra orden "hade antipatierna emot sig. Det hela vore en smak- och språkfråga". Frisinnade klubben bildades kort efter att liberala samlingspartiet hade bildats och eftersom man där även ville ha med socialdemokrater, så ville man undvika just ordet liberal.

Det var först genom partisprängningen 1923 som ordet frisinnad kom att reserveras för liberaler med förankring i nykterhets- eller väckelserörelserna. De kom ju huvudsakligen att kvarstanna i frisinnade landsföreningen medan förbundsmotståndarna bildade Sveriges liberala parti.

Fraktionsuppdelningen avsåg inställningen i alkoholfrågan, inte den religiösa uppfattningen. Långt in på 1900-talet var det närmast självklart att frikyrkofolket också var nykterister. Många av de ledande i det frisinnade partiet - däribland CG Ekman och Gustaf Andersson Rasjön - tillhörde den profana nykterhetsrörelsen men inte någon frikyrka. Den ende aktive frikyrkomannen i Ekmans regeringar var missionsförbundaren Felix Hamrin. Han blev under en kort tid partiordförande men den första frikyrkomannen som blev partiledare "på riktigt" i ett svenskt liberalt parti är faktiskt Lars Leijonborg.

Stadsliberaler och frikyrkliga i gemensam kamp

Många har förundrats över att intellektuella (och ofta ickereligiösa eller till och med antireligiösa) storstadsmänniskor har kunnat förena sig med nykterhets- och frikyrkofolket. När väckelsen först dök upp i Sverige, betraktades den ofta med misstro från stadsliberalernas sida. Det var i samband med förföljelserna av baptisterna omkring 1850 som stadsliberaler och frikyrkliga för första gången förenades i gemensam kamp.

Den gången gällde det religionsfriheten men mot slutet av 1800-talet kom de att mötas också i arbetet för ökad politisk frihet, allmän rösträtt, sociala reformer och kamp mot överhetsstaten och byråkratin. Nykterhets- och väckelserörelserna kom genom sina verksamhetsformer att bli en viktig skola i demokrati. De var dessutom skickliga på att få in sina kandidater i politiska församlingar. Alla sex ordförandena i frisinnade landsföreningen 1902-34 var exempelvis nykterister, liksom den förste folkpartiledaren Gustaf Andersson i Rasjön.

Folkrörelsefolket dominerade länge folkpartiet. Ännu i mitten av 1970-talet utgjorde nykteristerna en majoritet i riksdagsgruppen. Men den profana nykterhetsrörelsen har under senare decennier gått kraftigt tillbaka i Sverige och i det närmaste upphört att fungera som "politikerskola". Även de traditionella frikyrkorna har minskat i medlemsantal. Folkpartiets andel bland frikyrkoväljarna har dessutom minskat till en nivå som inte signifikant avviker från partiets stöd i hela väljarkåren.

Därtill kommer att de skillnader mellan stadsliberaler och folkrörelsefrisinnade som ofta har funnits i politisk inriktning och socioekonomisk bakgrund har försvunnit alltmer. De politiska områden där frisinnade ofta har gjort särskilt viktiga insatser, till exempel solidaritet med utslagna människor och med dem som lever i fattiga länder, engagerar i dag i lika hög grad liberaler utan bakgrund i folkrörelserna. Och folkrörelserna har varit så framgångsrika i att socialt lyfta sina aktiva medlemmar att de i dag knappast representerar mer underprivilegierade grupper än liberaler utan denna förankring.

När nu skillnaden mellan folkrörelsefrisinnade och stadsliberaler är så små - och när nu de "äkta folkrörelsefrisinnade" är så få - finns det anledning att låta det vackra svenska ordet frisinnad få omfatta alla dem som företräder en socialt engagerad liberalism. För ordet liberal och frisinnad betydde ju ursprungligen generös och vidsynt.

Anders Johnson