Redaktionen

Vad är den sanna liberalismen?

Under de senaste årens uppslitande strider inom Folkpartiet/Liberalerna har frågan om vad som är liberalism, eller snarare socialliberalism, varit ständigt närvarande.

Det är uppenbart att vissa inom Liberalerna menar att partiet nu i vart fall riskerar att lämna den socialliberala vägen. En del går så långt att de lämnar såväl uppdrag som parti och byter till andra partier som de menar är mer [social-]liberala. Andra frågar mer i tystnad om det parti man tillhört är det man vill tillhöra i framtiden, som medlem, sympatisör eller väljare.

Även om den nuvarande stridens fokus är relationen till Sverigedemokraterna som parti, spelar sakfrågor en roll. Migrationen är den centrala. Men frågan handlar mer om ord än om innehåll. Alla partier säger sig vara för en reglerad invandringspolitik. Men vad betyder ”reglerad”? Alla partier säger sig värna asylrätten. Men vad betyder den ”rätten”? Och så vidare.

Inte sällan handlar det om tonalitet och tonfall. Även om Centerpartiet tidigare i teorin öppnat för en i princip oreglerad invandring, insåg man snart att det i praktiken inte skulle fungera. Men man fortsatte med att tala om ett öppet Sverige. Så även Miljöpartiet. Men hur denna öppenhet i praktiken skulle fungera, och skilja sig från övriga partiers, är mer oklart. I ett EU-perspektiv blir det än oklarare. Ur ett humanistiskt perspektiv är det viktigt att alltid försöka använda ord som inte förminskar människor, framförallt inte de människor som flyr från förtryck, fattigdom, krig eller klimat. Därför spelar tonaliteten i politiken en roll. Men den praktiska politiken måste ändå alltid gå ihop med de ord man använder. Därför kan man inte å ena sidan tala om Sverige som ett öppet land för alla, för att å den andra minska de reella möjligheterna att komma hit eller att få stanna.

I det perspektivet har migrationsfrågan blivit något annat. Politiken har gått från att vara en fråga om att så gott det går lösa vardagens problem för de medborgare som valt en till representant i olika fora, till att vara en fråga om sant och falskt, ont och gott, absolut rätt eller absolut fel.

För Liberalerna är denna förändring inte något senpåkommet. Vandringen har pågått länge. När prästen Anders Chydenius blev den förste nordiske liberalen, handlade hans liberalism i huvudsak om ekonomi. Det var näringsfriheten som stod i centrum. Hans strider handlade om att låta bönderna själva sälja sina varor på städernas torg, utan att behöva rätta sig efter överhetens krav och regler, oavsett om det var kungar, adel, borgare eller skrån. Denna politik var en självklar följd av de idéer som Adam Smith grundlade med sina tankar i ”Nationernas välstånd”. Då var det ekonomin som var liberalismens kärna.

Genom årtionden har denna kärna vidgats. Från bildningsrätt för alla, över allmän och lika rösträtt till välfärdssamhället. Liberalismens ekonomiska teorier har ändå funnits som bas. För enbart människor med utbildning kan göra de val en utvecklad ekonomi kräver. Och en av politiken reglerad ekonomi kräver att de människor som berörs också ska kunna påverka de beslut som tas. Och hur det av den reglerade ekonomin ökande välståndet ska fördelas, blir också en i ekonomisk-politisk fråga.

Fram till de senaste åren har det varit relativt okomplicerat att hävda att denna utveckling måste ske på en nationell basis. Demokrati fungerar i ett begränsat sammanhang, helst ett land med ett gemensamt språk där alla kan delta på någorlunda lika villkor. En politiskt beslutad fördelning av välstånd har också setts som ett nationellt uppdrag.

Men något har skett. De stora frågorna är inte sällan större än det nationella. Företagen arbetar på och med en global marknad med alla de konsekvenser för nationell beslutanderätt det kan ha. De stora generationsfrågorna; välståndsfördelning, klimat, biologisk mångfald, migration, säkerhet och så vidare, har alla ett globalt problemformuleringsperspektiv.

Samtidigt ställs nya frågor på den nationella nivån. Ur ett svenskt perspektiv kanske vi har insett att drömmen om det folkhem som en gång gav socialdemokratin hegemoni över inrikespolitiken, inte går att uppfylla. Även i de mest jämlika av länder uppstår klyftor. Det är inte säkert att ekonomiskt välstånd gör människor ständigt lyckliga. Den offentliga sektorn, staten, kan inte lösa alla problem vi som individer ställs inför. Skattebasen är inget ymnighetshorn.

Vilsenheten tar sig olika uttryck. Inte sällan har de sin grund mer i filosofi/religion än politik. Hos en del blir det inskränkt nationalism. Hos andra gränslös progressivitet. Men båda strömningarna lämnar den traditionella liberalismen bakom sig.

För även om liberalismen de senaste 200 åren förvandlat samhället mer än andra ideologier, är den i sig en rätt grå och pragmatisk ideologi. Den handlar om, att med ekonomiska teorier som bas, hantera vardagens problem och hitta de bästa eller i vart fall de minst dåliga lösningarna. Den är inte sanningssökande, eftersom det inte finns någon allmängiltig politisk sanning, giltig genom alla tider. Den är inte ute efter att dela upp människor i onda eller goda, eftersom människan i sig både har det onda och det goda. Adam Smith var själv inne på den banan i det arbete han själv höll för det viktigaste – The Teory of Moral Sentiments -  som berör frågan om hur människans egoism kan förvandlas till det gemensammas goda.

Men för Liberalerna, eller i vart fall för många liberaler oavsett parti, är den tiden förbi. Nu gäller det sanna mot det falska, det goda mot det onda, vi som har rätt mot dem som har fel. Och aldrig märks denna dikotomiska samhällssyn mer än i synen på migration och Sverigedemokraterna.

I det läget blir ordet ”socialliberal” inget politiskt ställningstagande för en viss sakpolitisk agenda. De ”socialliberala” kan ha diametralt olika uppfattning om centrala välfärdsfrågor, om religionsfrihet, om droger,  om skatter och om valfrihet. De kan landa i olika läger när det gäller frågor om de där stora, globala frågorna om välståndets fördelning, om klimat, biologisk mångfald och internationell säkerhet. De kan landa olika i frågor om äganderätt och om statens roll och storlek. Istället blir ordet ”socialliberal” en identitetsmarkör bland många andra i dagens samhälle, som visar på att man tillhör det ena laget och är mot de andra.

Och de andra, de som menar sig vara minst lika ”socialliberala” som de andra, kämpar för att låta ordet omfatta just deras uppfattningar, framförallt när det kommer till migration, integration, trygghet och förhållandet till Sverigedemokraterna.

Med en sådan uppdelning blir partipolitik en omöjlighet. Om ett parti ska sträva efter en absolut sanning som alla som vill vara med i partiet ska omfatta, kommer det att leda till att de flesta inte får plats. Då blir partiet alltmer av en religiös sekt som visserligen är säker på att man har helt rätt, men lika säkert blir allt mer obsolet i den dagliga politiken.

För visst är frågan om migration svår. Det finns inte ett rätt och ett fel. Vi kan sannolikt inte ta emot alla som vill komma till oss. Men var sätter vi gränsen? Och hur gör vi det på ett sätt som inte förminskar migranternas människovärde och mänskliga värdighet? Och hur ska integrationen gå till? Vilket är det samhälle vi vill att människor ska integreras i? Var går balansen mellan att göra sin plikt och kräva sin rätt, och vad händer om man bara vill det senare eller inte förmår eller vill göra det tidigare? Och är samtal med sverigedemokrater ett sätt att legitimera deras åsikter och därmed bli en medlöpare till en inskränkt nationalism? Eller är det en möjlighet att påverka dem i en mer socialliberal riktning, det öppna samhället till fromma?

Liberalismen är ingen enkel ideologi. Den saknar givna, säkra svar på rätt många frågor. Den är väldigt mycket ”både och” istället för ”antingen eller”. Den är gråskalorna i den svartvita världen. Den är insikten om att människa är förmögen att i sig härbärgera både det goda och det onda, det egoistiska och det altruistiska, och söker därför vägar för att balansera dem mot varandra för att göra världen, inte absolut god, men lite bättre för några fler.

Kan en sådan liberalism locka några sympatisörer, väljare, medlemmar? Ingen vet något om framtiden. Men för Liberalerna som parti är det viktigt att inte förlora sig i tron att vissa har absolut rätt och äger sanningen, medan andra har absolut fel. Först då kan både partiet läka och det vardagsgrå politiska arbetet påbörjas på riktigt.

Redaktören

Publicerad 2021-08-17

Annonser