Håkan Boström

På tvärs mot Välfärdssverige

Stämningarna under 1950- och 1960-talen kom att skilja sig radikalt från mellankrigstiden. Krig byttes mot fred. Ekonomisk depression mot ihållande högkonjunktur.

Pessimismen slog över i optimism. Det sistnämnda kan dock inte sägas om Waldemar Svensson. För honom innebar utvecklingen att samhället obönhörligt fjärmade sig från den miljö som var grunden för hans bonde och frikyrkoliberalism. Utvecklingen underminerade denna miljö och dess ideal. Men om det i programförslaget från 1933 funnits en tendens att vilja sätt stopp för tidens tendenser insåg Svensson nu att det inte gick att hindra utvecklingen, bara att spjärna emot. Det gällde att skydda personlighetslivet och småfolket från tidens våg.

Svensson befann sig på den förlorande sidan även inom den liberala familjen där tron på ekonomisk tillväxt, social ingenjörskonst och personlig frihet utan kopplingar till andliga plikter tog allt större utrymme. Vurmandet för den pastorala idyllen låg inte i tiden. Waldemar Svensson kände ett behov av att sätta sin kritik på pränt. 1954, vid 57 års ålder, gav han ut sitt huvudverk, "Politiska tankelinjer". Boken täcker det mesta, från politisk idéhistoria och filosofi till internationell utveckling och jordbrukspolitik. Jag har redan givit ett citat ur boken, vars främsta tema är hoten mot den personliga friheten och värnandet av den så kallade personlighetsprincipen. Svensson har en innehållslig frihetsyn. Frihet från yttre tvång är bara en första förutsättning. För att vara verkligt fri måste människan vara herre över sig själv, och veta vem hon är. PersonligFrisinnad Tidskrift 165 hetsprincipen handlar om att följa sin egen inre röst, sitt samvete. Tanken är central i en lång humanistisk-kristen människosyn, men hade börjat trängas tillbaka på 1950-talet, åtminstone i akademiska och storstadsliberala kretsar där den sågs som något metafysiskt och ovetenskapligt.

För Svensson bottnade den fria viljan i människans dubbelnatur som både materiell och andlig varelse. Individen kunde, och var tvungen att göra ett val mellan ont och gott. Frihetens värde låg inte minst i ansträngningen att göra ett eget val. Waldemar Svenssons motstånd mot kollektivism hade sin grund i det faktum att endast individer har ett samvete och kan göra val.

Idealet var den inifrånstyrda människan som endast vägleddes av sitt eget samvete. Att låta sig vägledas av yttre belöningar – status, pengar eller makt – var ett uttryck för ofrihet och skapade konformism och undfallenhet. Någon motsättning mellan personlighetsprincipen och mänsklig samvaro fanns inte enligt Svensson, tvärtom berikade den fria personens integritet varje gemenskap. Varje människa hade att själv finna sitt samvetes röst genom en personlig relation till Gud. Detta var inget som andra hade rätt att ifrågasätta. Waldemar Svensson framstår här som en kristen existentialist. Hans tankar på detta tema utvecklas ytterligare i boken "Tro, frihet och samexistens" 1967.

Publicerad 2015-12-12

Annonser