Revolutionens anatomi och revolutionens möjligheter

Oavsett all entusiasm och allt hjältemod är det sällan som revolutionärerna får makten. Revolutionens betydelse är nedrivande. Den störtar en auktoritär regim. Men den bygger inte upp. Det väsentliga sker efteråt, skriver Mats Lindberg, professor i statsvetenskap, Örebro universitet.

Revolutionen i Nordafrika och Mellanöstern på våren 2011 är en världshistorisk händelse. Den kommer att få världshistoriska konsekvenser på liknande sätt som revolutionen mot Sovjetsystemet i Östeuropa 1989, eller som revolutionerna i Europa allt sedan 1789 med en ny avstamp 1848 och en explosion 1917-1919. Europas revolutionära historia mellan 1789 och 1989 är en tvåhundraårig historia som slutligen födde fram en allt mer demokratisk politisk ordning. Kommer vi alltså att få se demokratiska regimer växa fram i Nordafrika och Mellanöstern nu i revolutionernas spår? På kort sikt är det knappast troligt, trots alla förhoppningar och all frihetslängtan.

Revolutioner bryter ut i samhällen med auktoritära regimer. Typfallet är förtryckande kungamakt och aristokratisk eller oligarkisk elit. Revolutionärernas krav i Frankrike 1789 och 1848, och i marsrevolutionen i Ryssland 1917, är märkligt lika revolutionärernas krav i Nordafrika och Mellanöstern 2011. Man kräver politiska fri- och rättigheter, nedrivande av den gamla regimens våldsapparat och säkerhetspolis. Ofta är fattigdom och ekonomisk kris en underliggande orsak. Men revolutioner bryter inte ut förrän läget börjar bli desperat. Det som driver själva revolten är den starka känslan "Nu är det nog!" (En av de viktigaste egyptiska motståndsgrupperna heter justKefayah, som betyder "Nog!", engelskaEnough.)

Revolutioner bärs av en brokig blandning människor som stolt kallar sig "folket". Där finns etablerad medelklass och delar ur den gamla eliten; ungdomar som tröttnat på att inte ges självständighet; kvinnor som tröttnat på patriarkatets förmyndarskap; studenter, intellektuella och kulturarbetare; hantverkare, småhandlare, industriarbetare, daglönare och arbetslösa. Men där ingår också nationella, etniska eller religiösa spänningar som laddar ur sig. Så har det sett ut i Europas revolutioner under tvåhundra år, så ser det ut i dag i Nordafrika och Mellanöstern.

Revolutionens anatomi
Oavsett all entusiasm och allt hjältemod är det sällan som revolutionärerna får makten. Revolutionens betydelse är nedrivande. Den störtar en auktoritär regim. Men den bygger inte upp. Det väsentliga sker efteråt.

Den historiska erfarenheten är tydlig. De flesta revolutioner som ropar efter frihet och demokrati leder inte till demokrati. De föder paradoxalt nog fram en diktator. Det skedde i Frankrike 1789 där Napoleon tar makten för att "rädda republiken" och till slut utropar sig till kejsare. Det skedde i Ryssland 1917 där bolsjevikpartiet under Lenin i oktober gör en statskupp mot den demokratiska (liberala och socialistiska) övergångsregeringen efter marsrevolutionen. Det skedde också i Iran 1978 under islamistiska förtecken. Revolutionen mot Shahens auktoritära kungamakt, som drevs av en hel bukett av politiska rörelser, kidnappas av ayatollah Khomeinis medvetna islamistiska gruppering som börjar bygga en auktoritär regim.

Revolutionens chanser
Revolutioner är känsliga. Revoltörerna är spontant sammankomna. Efter åratal av polisspioner och angivare existerar oftast bara små underjordiskt verkande hemliga sällskap. När allt fler strömmar till är det normala dålig organisering och dåliga kommunikationer. För hundra år sedan kontrollerades all post till misstänkta adresser, säkerhetspolisen öppnade kuvert och klistrade igen dem igen, nu för tiden kontrolleras datatrafiken och mobiltelefonerna. Till den bristande organiseringen kommer det enkla faktum att det är regimen som har vapnen. Otaliga revolutioner har kombinerats med väpnade upprorsförsök från otränade och knappt beväpnade aktivister, en strategi som från början är dömd att misslyckas. Revolutionärerna har sin chans endast då regimens trupper själva har börjat tvivla på regimen och känna solidaritet mot "folket". Revolutioner kan också lyckas om den utrikespolitiska konstellationen är gynnsam. I det flesta fall är den inte det.

Det vi oftast har sett är alltså ett annat scenario. Det är när revolutionen slås ner av den rådande auktoritära regimen, ofta med stöd från likasinnade regimer i omvärlden. Det mest typiska exemplet på detta är 1848 års revolutioner i Europa. De riktar sig mot auktoritär kungamakt, aristokratiska privilegier och ett extremt klassamhälle. Det börjar i Paris i mars 1848, sprider sig på några veckor till Wien, Berlin, Budapest, London, Neapel och så vidare. I första förskräckelsen avgår kungar och flyr, men reaktionens makter, med Preussen och Ryssland som stödjepunkter, lyckas inom något år trycka tillbaka revolutionerna. Liberaler och socialister marginaliseras och förtrycks. Demokratiutvecklingen fördröjs med kanske femtio år.

Vi ser nu exempel på hela kartan av olika möjligheter i Nordafrika och Mellanöstern. I Tunisien och Egypten höll världen andan när revolutionärerna vann genom moralisk styrka. I Libyen höll den auktoritära regimen på att lyckas slå ner upproret genom militär övermakt. Endast Muammar Khaddaffis egotrippade uppblåsthet, när han offentligt skröt att han skulle söka upp varje regimmotståndare lägenhet för lägenhet, fick FN att reagera och Europa att vakna. Hade Khadaffi legat lågt och spelat sina kort bättre hade revolten i Libyen troligen krossats på någon vecka. I Bahrein ser vi exempel på hur Saudi-arabien stöder den sittande auktoritära regimen, samtidigt som den utrikespolitiska situationen (Irans och USA:s maktpolitiska intressen) spelar den sittande regimen i händerna.

Revolutionens tidsperspektiv
1848 års revolutioner misslyckades över hela Europa, trots att de var så omfattande och spred sig till så många länder. Deras betydelse är av ett annat slag. Det gick 70 år från 1848 års krav på demokrati till 1918 och demokratins genombrott. Jag är rädd att vi måste ha ett liknande perspektiv när vi i dag betraktar Nordafrika och Mellanöstern. Inte så att det måste gå exakt 70 år av övergång och dragkamp innan någon slags demokrati etableras. Men det är ändå det mest realistiska perspektivet. Den demokratiska traditionen i dessa länder är för kortvarig och aktörerna för oorganiserade och splittrade, både inbördes och sins emellan. Det internationella geopolitiska stormaktsspelet och oljan talar för att utomstående krafter (främst USA, men också Iran) kommer att vilja lägga sig i vad som händer och vilka regimlösningar som kan tillåtas.

Men revolutionen 1989 i Östeuropa då, och sovjetsystemets fall? Den gick ju fort och ledde till snabb demokratisering? Då måste vi minnas att den auktoritära tsarregimen störtades vid revolutionen 1917, sedan följde en lång period av alfabetisering, massutbildning och teknisk modernisering under kommunismen. Först 72 år efter revolutionen (1989) inträffar det demokratiska genombrottet. Det tål att tänka på. Om jag har rätt, och om vi vänder blickarna mot ett annat håll i världen, mot den kinesiska revolutionen 1949, kommer den demokratiska revolutionen i Kina att bryta fram på allvar ungefär 2021 (!).

Jag menar alltså att revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern är av världshistoriskt slag. Men deras verkliga konsekvenser kommer troligen att bli synliga först på lång sikt.

Okunnighetens slöja och sidenridån över Medelhavet
För oss i Europa har revolutionerna ändå redan kanske fått en omvälvande betydelse. När upproret i Tunisien startade var nyhetsrapporteringen knapphändig. Våra nyhetsredaktioner hade inget sökarljus och våra utrikeskorrespondenter var någon annan stans. Samtidigt befann vi oss sedan länge bakom okunnighetens slöja. Det gick en ridå över medelhavet, inte en järnridå eller en betongmur, men kanske en sidenridå med fransar och tofsar. Bakom ridån fanns våra stereotyper om "österlandet" och "arabvärlden" med dromedarer, schejker och beslöjade danserskor. Och med en godmodig svensk utlöpare i ungdomsböckerna om Ture Sventon: "Herr Omars ögon var outgrundliga som den orientaliska natten".  Men där finns också stereotyper om krigare med kroksablar, turbanprydda teologer med stora svarta skägg, fanatiska självmordsbombare, fattiga på gatorna, böneutropare och oläsliga arabiska bokstäver. Kort sagt: "dom andra".

Revolutionshändelserna river sönder sidenridån och flyttar in vanliga människor i våra vardagsrum. Nyhetsbilder och intervjuer överflödar från Tunis, Kairo och Benghazi. You-tube klipp från land efter land finns plötsligt i våra mobiler och datorer. Då faller okunnighetens slöja. In träder vanliga människor med vanliga önskningar och vanliga politiska åsikter. Demokratiska studenter, politiska liberaler, moderata islamister, demokratiska socialister, regimkritiker och regimförsvarare  - men alla fullt begripliga. Ungdomarna talar engelska, lever med facebook och sina mobiler och ser ut som barnens klasskamrater. Det här erbjuder en omedelbar världshistorisk möjlighet, det som samhällsforskare kallar föra window of opportunity.

Myten om den underlägsna och outvecklade orienten
Allt sedan korstågens tid på 1100-talet har samhälleliga eliter och propagandamakare odlat tanken på gränsen mellan "väst" och "öst". Det turkiska ottomanska riket, med det sista muslimska kalifatet, sågs av Europas kejsare som ett hot mot den kristna civilisationen. När ottomanska riket faller sönder under första världskriget ser Frankrike och Storbritannien sin chans. Nordafrika och Mellanöstern betraktas som "outvecklade" och "underlägsna" regioner som borde erövras och koloniseras (bomullen, oljan och Suez-kanalen). Tyskland var intresserat av Irak. Italien av Libyen och Etiopien. Kolonialismen var ett faktum. I takt med oljeupptäckterna kom USA in och spelade en tragisk roll (tragikomisk) i t.ex. Irans politiska utveckling under 1950-talet och kom sedan att stödja auktoritära regimer i stället för moderniseringsbenägna, allt enligt kalla krigets polarisering och Palestina-konfliktens logik.

Efter den koloniala befrielsekampen på 1950- och 1960-talen i Nordafrika och Mellanöstern följde efter hand inhemska auktoritära regimer. Den tystnad som har rått bland oss européer i decennier, när vi har tolererat och understött de auktoritära regimerna i regionen, tolkar jag som ett nedlåtande ointresse för regionens vanliga invånare - för folket - ett ointresse och förakt som har koloniala rötter från den tid då vi var härskare över världen och bar "den vite mannens börda" och den vite mannens känsla av överlägsenhet. Men det nedlåtande ointresset har ännu äldre rötter och kombineras med arabfientliga och turkfientliga idéer ända sedan medeltiden. Den nutida tystnaden inför de repressiva regimerna är troligen också en konsekvens av det senaste stormaktspelet. Våra regeringar och medieredaktioner har skrämts av tanken på den farliga islamiska extremismen efter Iran 1978 och terrorismen efter 11 september.  Endast auktoritära och repressiva regimer (våra vänner!)(?) kan hålla tillbaka islamismen och terrorismen, så har tankarna gått.  Det har varit en populär bild som spritts av internationellaspin doctors, informationsstrateger och propagandacentraler ända in i svenska nyhetsredaktioner.

Kan den tiden vara över? Är det längre möjligt att betrakta att betrakta Nordafrikas och Mellanösterns folk och stater som outvecklade och underlägsna? Är det längre möjligt att inte se människorna i Tunis och Kairo som vanligt folk? Revolutionerna och TV-bilderna har förhoppningsvis brutit det igenom det nedlåtande ointressets slöja. Men kan Europa gå ett steg längre? Kan Europa börja se en ny vision av "den gamla världen", Medelhavsbassängens stora kulturella smältdegel sedan 5 000 år? Kan Europa börja erbjuda ett jämlikt och jämbördigt kulturellt och ekonomiskt samarbete runt Medelhavet? Ett samarbete som skulle kunna erbjuda varaktig fred med kulturell och ekonomisk blomstring?

Myten om västerlandet mot österlandet
Tittar vi närmare efter i vår historia finner vi att allt det som vi kallar "västerlandets" bildning och kultur: alfabetet, matematiken, geometrin, astronomin, läkekonsten, teknologin och geografin kommer från Nordafrika och Mellanöstern. Allt vi kallar "västlig" kultur utgår från det gamla Babylon och det gamla Egypten och tas upp av greker och romare. Alexander den stores grekiska storrike på 300-talet f.v.t. riktade in sig mot Persien och Egypten. Det var där som rikedomen och kulturen fanns. Detsamma gjorde det efterkommande Romarriket, åtminstone två romerska kejsare försökte gifta ihop sig med Egyptens härskarinna Kleopatra. Den stora händelsen efter Alexanderrikets fall på 300-talet f.v.t. är den fantastiska kulturblandningen under hellenismen, ur vilken all nutida vetenskap, kultur, filosofi och religion utgår. Civilisationen kommer från söder och öster och rör sig mot norr och väster.

Ja, samtliga tre abrahamitiska religioner - judendom, kristendom och islam, med samma gud (Abrahams Gud), gemensamma profeter och likartade levnadsregler - utgår definitivt från den fruktbara halvmånen i det gamla Mesopotamien och Egypten, med persiska influenser från Zaroastrianismen. Självaste kristendomen är i hela sin tidiga historia tydligt förankrad där. Jesus var från Nazareth i Palestina (sägs det åtminstone). Paulus verkade i Damaskus och Antiokia. Den förste kristne teologen Irenéus som betonade biskopsämbetet och de fyra evangelierna (omkring år 200) var från Smyrna Mindre Asien, nuvarande Izmir. Den legendariske biskop Alexander, som arrangerade kyrkomötet i Nicea år 325, i nuvarande Turkiet (det möte som fattade beslut om kristenhetens första gemensamma trosbekännelse) var från Alexandria i Egypten. Den store kyrkofadern Augustinus mot slutet av 300-talet (som kodifierade arvssynden och därmed gjorde Kristus-gestalten enastående och oumbärlig som väg till frälsning) var från Hippo i Algeriet (nuvarande Annaba).

Fortfarande under 1100-talet under korstågens tid är allt det som vi kan kalla högre civilisation, vetenskap och högre utbildning knutet till universitet och kulturcentra i det moriska Toledo och Cordoba, i Alexandria och Kairo, i Damaskus, Antiokia, Bagdad och Basra, i Isfahan, Shiraz och Samarkand. Och 1100-talets främste filosof alla kategorier, den islamiske rationalisten Ibn Rushd (Averroes) (vars kommentarer till Aristoteles skulle komma att revolutionera filosofin och teologin inom kristenheten 100 år senare) var verksam i Sevilla i det moriska Spanien. Många anser för övrigt att Ibn Rushd/Averroes gav de avgörande impulserna till renässansen genom att han förmedlade kontakten med den "hedniska" grekiska filosofin med dess sekulära och naturvetenskapliga kunskapssökande, och att han därmed också gav avgörande impulser till den senare upplysningen. Litet tveksamt upprättas de första universiteten i den kristna världen på 1100-talet, strikt inordnade i den katolska kyrkans hierarki och regi: i Bologna, i Padua och i Paris.

Som jag ser det borde vi ta oss en allvarlig funderare över vårt kulturella arv. Särskilt måste vi problematisera den bild av "västerlandets" kulturella arv som försöker sudda uthelamedelhavsbassängens betydelse för kulturarvet i vår del av världen. Som jag ser det borde vi helt enkelt utvidga begreppet "västerlandet" till att omfatta hela "den gamla världen"! Vem har dragit gränsen mellan "väst" och "öst" tvärs över Medelhavet? Vem har dragit en gräns över Medelhavsbassängens så gamla och så dynamiska kulturella smältdegel? Vem har hängt upp sidenridån - och i vilket syfte?

Hur länge ska vi acceptera islamofobins och kristofobins sidenridå?
Vi lever fortfarande i svallvågorna efter islamofobin och kristofobin, där båda sidors propagandister och krigshetsare (inte fredsstiftarna!) har dragit upp sidenridåns gräns och målat upp bilder av "de andra" på andra sidan som "ondskan" eller "de otrogna".  Sekler av härskare och maktpolitiker, på båda sidor, har funnit detta nödvändigt. De har tjänat maktställning och rikedom på att inrätta krigets logik. Det är inte förenligt med mänsklig värdighet, anser jag, att fortfarande behöva leva inramade i detta ideologiska och politiska mönster. Hur länge ska vi acceptera illegitima gamla härskares maktfobier? Jag ska också anföra ett mer realpolitiskt argument mot sidenridån och islamofobin. Om vi fortsätter att upprätthålla den gamla gränsen sedan korstågens tid mellan "väst" och "öst" kommer vi bara att leva i en allt mer osäker värld.

I mina ögon är Carl Bildt beundransvärd när han envist driver den svenska linjen om Turkiets medlemskap i Europeiska Unionen (det finns annat hos Bildt som jag är kritisk mot). Turkiet som medlem i EU är en första brygga för fred i hela medelhavsbassängens nygamla "västerland". På motsvarande sätt är den demokratiskt islamistiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan (förutvarande borgmästaren i Istanbul) beundransvärd som strider, inom Turkiet, för att ett demokratiskt Turkiet hör ihop med Europa. Och då ska vi veta att det motstånd Bildt möter från Merkel och Sarkozy när det gäller Turkiets eventuella medlemskap bara är en västanfläkt mot den motvind som Erdogan möter från sluten turknationalism och "den djupa statens" gamla auktoritära system.

Det är ju inte nödvändigtvis så att alla måste bli medlemmar i EU. Det räcker långt med att fördjupa EU:s grannskapspolicy och demokratibistånd samt medlemsstaternas ekonomiska och kulturella kontakter. Men lösliga band är bättre än inga alls. Hur statssystemet runt Medelhavet kommer att se ut i framtiden har vi ingen aning om. Vi kan hoppas på allt mer öppna samhällen och kanske också blir några mer och mer demokratiska, och vi kan hoppas på fred och ekonomiskt och kulturellt utbyte. Samtidigt kan nog alla läsare inse de två främsta stötestenarna för en fredlig och konstruktiv framtid: stormaktspolitiken mellan USA och Iran (indirekt Ryssland) och Israel-Palestinakonflikten. De framstår som olösbara. Men det kan också vara så att dessa konflikter kan mjukas upp först när "den gamla världen" har börjat knytas samman och vi därmed för första gången på länge kan få uppleva en ny giv med nya chanser i en ny maktpolitisk situation.

Mentalitetsrevolution?
Frågan är alltså också vad revolutionerna betyder för oss. Skulle revolutionerna i Nordafrika - och det jag har kallat sidenridåns fall - kunna utgöra starten på en mentalitetsrevolution, en mentalitetsrevolution som återupprättar "den gamla världens" kulturella gemenskap? Möjligheten finns, men den måste utnyttjas av många för att bli verklighet. Det är inte heller så säkert att folken på andra sidan medelhavsbassängen vill vara med. Europa har inte så stort förtroendekapital kvar. Men universalism, pacifism, jämbördighet och folkgemenskap är i alla lägen bättre än det motsatta: gränser som skiljer människa från människa, gränser som upprättar krigets logik. Det är en insikt som borde kunna förena.

Men då måste folk på andra sidan ridån kunna få syn på oss på den här sidan som vanliga människor, så som vi nyss fick syn på dem. Hur det ska kunna gå till, och om det ska bli av, är vårt eget ansvar. Det är inte säkert att presidenter och utrikesministrar eller EU klarar av den saken på egen hand. Så bollen ligger hos oss. Vi kan börja med vänorter, skolungdomsutbyte och kontakter mellan politiska, religiösa och ideella organisationer. Och avståndet är inte så långt. Vårt samhälle är fullt av ambassadörer och budbärare, från riksdag och universitet till arbetsplatser och bostadsområden.
Mats Lindberg