Per Ahlmark - intensiv liberal som fick partiet att lyfta

Olle Nilsson,tidigare chefredaktör för bl a Nerikes Allehanda har läst Per Ahlmarks memoarer:

Ingen liberal kan väl ha undgått att upptäcka att på bokhandelsdiskarna i höst ligger en bok av Per Ahlmark, en gång betraktad som ett liberalt underbarn. Som 21-åring blev han ordförande för folkpartiets ungdomsförbund och senare ledare för partiet under ett par år på 1970-talet. Då var det i mycket hans bedrift att folkpartiet kunde lyfta och medverka till att bryta ett 44-årigt socialdemokratiskt maktinnehav. Nu har han skrivit sina memoarer.

Som en av dem som lärde känna honom som nybliven medlem av FPU vid 19-års ålder och arbetade nära tillsammans med honom under några politiskt intensiva år i slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet hoppas jag att memoarerna blir lästa av många. TitelnGör inga dumheter medan jag är död(Atlantis) är ett citat från sionismens grundare Theodor Hertzl. De är välskrivna - Per har samma klarhet i språket i allt sitt författande som hans lärofader och stora idol, Herbert Tingsten - och ger intressanta beskrivningar och analyser av partiernas handlande och viktiga politiska händelser under några av de sena årtiondena av 1900-talet.

Men därtill innehåller hans memoarer så mycket mer som ger en bild av en splittrad människa som ständigt lever med problem med sömnen, stor osäkerhet om den egna förmågan att klara stora utfordringar, vilket skapar ett enormt kontrollbehov, och kamp mot svåra sjukdomar. Han skildrar allt detta mycket öppet och på ett gripande sätt.  Min medkänsla med honom och aktning för vad han uträttat växer trots invändningar jag har mot en del av hans resonemang.

Vid läsningen väcks många minnen från åren då Per på något sätt ständigt var närvarande i mitt liv. Då jag på FPU-kongressen i Falkenberg i juni 1960 hade bestämt mig för att lämna ungdomsförbundets styrelse, valde kongressombuden mig till att leda valberedningen som skulle vaska fram en ny förbundsordförande. Efter bara ett år på denna post valde Göran C-O Claesson att stiga av. För mig framstod Per som den närmast självklare kandidaten till ordförandeskapet. Vid invalet av honom i förbundsstyrelsen på kongressen i Södertälje året före hade han och jag fått lika många röster - 59 av 64 avlämnade. Hans Blix slog oss dock - han fick 63 röster av 64 avlämnade. Han skulle ha varit självskriven om han inte sagt ett absolut nej - han valde att låta folkrättsstudierna gå före en post som förbundsordförande.

Per var emellertid inte det självklara valet för alla kongressombuden. Från frisinnade ungdomsföreningen i Stockholm ställdes villkor om dess ombud skulle acceptera honom. Den skepsis som fanns hos dem berodde inte minst på hans starka engagemang för svenska kärnvapen. Flera av dem hade drabbat samman med honom på kongressen i Södertälje där debatten var hård mellan anhängarna till svenska kärnvapen och motståndarna till dessa. Röstsiffrorna blev 54 ja och 26 nej till svenska kärnvapen. Hans förhållande till den frisinnade delen av både ungdomsförbund och parti var annars gott. I memoarerna vittnar han om den betydelse det hade för honom att baptistpastorn och fp-politikern Joel Sörenson hade stött honom i striden om morgonbönerna på Södra Latin, en strid som gav stort eko i pressen. 

Efter en del förhandlande med ledamöterna i valberedningen kunde jag föreslå att Per valdes till förbundsordförande. En enhällig kongress utsåg honom till att leda förbundet och en lycklig 21-åring kunde hålla ett lysande tacktal som utlöste både skrattsalvor och dånande applåder. Han fick ge utlopp för den kvickhet och humor förenade med ett oerhört engagemang som han besatt som talare.  Sin komiska talang visar han även då och då i memoarerna. Hans skildring av hur han lyckades ta körkort med en gammal USA-militärjeep under värnpliktstiden i Hässleholm är obetalbar.

Även sen jag lämnat förbundsstyrelsen fortsatte jag att delta i de aktiviteter som Per kände stort ansvar för. Han var en i hög grad aktiv medlem i FPU från det att han 1958 valdes in i styrelsen för Liberal Ungdom i Stockholm tillsammans med Ola Ullsten och Gabriel Romanus. I förbundets kursverksamhet, byggd på en liten skrift som hette "Politiskt körkort", vilken följdes av en skrift med titeln "Liberal kompass". I denna skrev Per om kulturpolitik och författningen, Hans Lindblad om försvaret, Gabriel Romanus om socialpolitiken och jag själv om ekonomin och skattepolitiken, kommer jag ihåg. Om kärnvapen och försvar hade Per tidigare skrivit en liten skrift.

Han betecknar de två åren som förbundsordförande som ett slags befrielse för honom. Min egen upplevelse av honom under de åren är också att han var en ung man som fått en roll som passade honom och som han älskade.

Tingsten, lärofadern och idolen
Herbert Tingsten är givetvis en person som upptar en hel del plats i memoarerna. Pers skildring av honom är ömsint och fylld av beundran. Även den som bara vid några få tillfällen hade möjlighet att träffa den legendariske chefredaktören för Dagens Nyheter kände samma beundran. Den fanns där under hela det årtionde då hans ledar- och kulturartiklar och hans medverkan i olika radiodebatter, framför allt med finansminister Ernst Wigforss, var oumbärlig politisk och kulturell kost inte bara för en huvudstadsyngling utan även för en ung liberal i frisinnad miljö i Skåne.

Ohlin och Fälldin
Men Tingsten var inte ensam att forma Per till den ledande liberal politiker han kom att bli, innan han lämnade allt vad aktiv politik innebar efter utbrändhet och en svår personlig kris 1977. Folkpartiledaren i många år, Bertil Ohlin, och centerledaren Thorbjörn ges stor plats i memoarerna. Den beundran och värme som han hyser för dem och som kommer till starka uttryck i hans skildring, har jag lätt att förstå. Jag tror att vi som haft förmånen att bli närmre bekanta med kunniga och "tunga" politiker som Ohlin och Fälldin vid förtroendefulla samtal i lugn och ro kan instämma med allt vad Per skriver om dem i sina minnen.

För Per som åtskilliga andra unga liberaler betydde det mycket att Bertil Ohlin visade dem stort förtroende och inte var rädd för att ge dem viktiga uppdrag. När partiledningen utsåg honom till folkpartiets företrädare i utfrågningen i TV av kommunistledaren Hilding Hagberg blev han dock överraskad. Men redan i utfrågningen före valet 1958 hade han rejält tvålat till kommunisternas företrädare Urban Karlsson och Gunvor Ryding. Vad som av Ohlin förväntades av Per 1960 var att ge Hagberg "en svår stund" men samtidigt inte vara "för aggressiv".

Det som gjort honom till en klar antikommunist var Ungernrevolten 1956. Den kom att engagera honom, i likhet med många andra unga människor, starkt mot kommunismen på samma sätt som Sovjetunionens krossande av demokratin i Tjeckoslovakien 1948 gjort det för den tidens unga.

Den strävan efter en förening av politisk frihet med social trygghet, som var drivkraften för Ohlin och som denne gav beteckningen socialliberalism, tilltalade den unge Per. Redan som gymnasist hade han revolterat mot den konservativa andan i skolen, Södra Latin, och i det egna föräldrahemmet. Av Ohlin lärde han sig framför allt att inse behovet och nyttan av växling vid regeringsmakten för både de regerande socialdemokraterna och de borgerliga som befann sig i opposition, nödvändigheten av enkammarreform som gjorde väljarna suveräna på valdagen och - kanske viktigast av allt - kampen mot arbetslösheten som måste vara lika viktig för en socialliberal som för en socialdemokrat.

Detta gjorde honom till en hård granskare av det socialdemokratiska maktinnehavet och inte minst till en av de fränaste politiska motståndare Olof Palme hade att möta som socialdemokratisk partiledare och statsminister. I den långa, sega, med mängder av olika turer präglade striden om enkammarreformen förenades Bertil Ohlins och Per Ahlmarks krafter. Först efter valnederlaget 1966 gav Tage Erlander upp och slutade med sin förhalningstaktik som gick ut på att bevara regeringsmakten åt partiet även när den endast kunde räddas av en politisk övervikt i den indirekt valda första kammaren.

1976 fick de uppleva hur enkammarreformen gjorde att det länge efterlängtade maktskiftet kunde komma till stånd. Regeringen Thorbjörn Fälldin med moderatledaren Gösta Bohman som ekonomiminister och Per Ahlmark som arbetsmarknadsminister kunde bildas. Det var upp till bevis för denne - socialliberalen skull visa att han var lika ivrig bekämpare av arbetslösheten som sin föregångare på posten - socialdemokraten Ingemund Bengtsson.

Kärnkraften, en kvarsten om halsen
Mellan statsministern och arbetsmarknadsministern rådde ett gott och förtroligt förhållande. De kunde enas om i huvudsak allt men tyvärr inte om det som kom att hänga som en kvarnsten om halsen för den borgerliga trepartiregeringen - kärnkraften.  Per erkänner i memoarerna att han aldrig helt kunde förstå centerledarens fanatiska tro på att kärnkraften måste stoppas till i stort sett varje pris. Varje kompromiss var utesluten. Att Maud Olofsson hyllar kompromissen som nödvändigt politiskt redskap visar väl att centern numera lärt en läxa.

Saken blev inte lättare för de tre regeringsbildarna därför att segern i valet inte minst berodde på Fälldins oerhörda profilering i valrörelsen av sitt motstånd mot fortsatt användning av kärnkraften. Men det var inte bara centerns motstånd mot kärnkraften som bidrog till den borgerliga valsegern. Lika mycket betydde den uppryckning, den lyftning av folkpartiet i väljaropinionen som skett sedan Per blivit ordförande i partiet på hösten 1975.

Varför döma ut Helén och Ullsten?
Då han tillträdde som fp-ledare var det för ett starkt nedslitet parti. Men att - som han gör i memoarerna - lägga skulden därför i huvudsak på Gunnar Helén ser jag som djupt orättfärdigt. Visst hade denne brister som partiledare men han kan inte frånkännas äran för att de tre borgerliga partiledarna 1972 kunde göra ett gemensamt utspel och under jämviktsriksdagen 1973-76 se till att folkpartiet, i den nyckelroll det fått, kunde driva igenom mycket av sin ekonomiska politik. Att beskylla Helén för att ha sökt att "sälja ut" folkpartiet till centern, när Thorbjörn 1973 gjorde ett misslyckat försök att förena centern och folkpartiet i ett parti, är också orimligt. Per kan ju inte frånkännas ett eget ansvar för att han själv och andra ledande folkpartister var inbegripna i ett intimt samarbete med ledande centerpartister under många år.

 Jag har även svårt att begripa hans behov av att helt döma ut Ola Ullsten som ledare av folkpartiet. Förvissa hade denne i likhet med Helén många av de brister som Per nämner men hans förtjänster var högst betydande. Till dem hörde en strategisk blick för politik som ofta fattades hos Per. Att Ola såg till att folkpartiet undgick en koalition enbart med moderaterna 1978 utan ensamt fick regeringsmakten, förhindrade med stor sannolikhet att socialdemokratin återkom till makten redan 1979. Och 1982 lyckades han och partiet tillsammans med centern få till stånd ett första steg mot sänkta marginalskatter och en början till en sanering och avreglering av svensk ekonomi.

När Per hävdar att kvinnan är det starkast könet, vill jag dock gärna ge honom helt rätt! Därför instämmer jag självklart i hans hopp att Birgitta Ohlsson blir nästa folkpartiledare.
Olle Nilsson