Ödmjukhet inför det ovetbara

När religion och politik blir alltför dogmatiska blir de ointressanta och stundtals rent av farliga. Folke Lindgärde, pensionerad överläkare, menar att man så kan sammanfatta hållningen i Karen Armstrongs nyutkomna bokFör Guds skull. Om religionens betydelse(Brombergs Bokförlag 2011).

Syftet med religionshistoriken Karen Armstrongs nya bokFör Guds skull. Om religionens betydelseär inte att ge en uttömmande redogörelse för religionens roll vid någon given tidpunkt utan att belysa en viss riktning, nämligen den apofatiska (den tigande, ordlösa), som enligt Armstrong talar uppfordrande till oss som lever i en religiöst förvirrad tid.

I boken återkommer författaren ofta till Sokrates som misstrodde det skrivna ordet. Hans viktigaste bidrag till eftervärlden, menar hon, var insikten att vi inte kan veta något säkert om Gud eller det översinnliga. "Vishet handlar om insikt och inte om att samla information." Därför ville Sokrates åstadkomma en dialog, för att människorna skulle lära känna sig själva. I vårt samhälle är däremot diskussionen ofta aggressiv, eftersom deltagarna inte brottas med sig själva utan gör sitt bästa för att påvisa det ohållbara i motståndarens uppfattning. När religion och politik blir alltför dogmatiska blir de ointressanta och stundtals rent av farliga. Så tror jag att man kan sammanfatta Armstrongs hållning i dessa frågor.

Mythos och logos
En bärande tanke i denna bok är att vi har vant oss vid tanken att religionen skall förse oss med information. Finns det en Gud? Hur kom världen till? Men detta är en modern villfarelse, menar Armstrong. Religionen har aldrig varit ämnad att ge svar på frågor som vi kan fatta med vårt förnuft. Det slags svar har varit en uppgift förlogos, varmed Armstrong avser samtal eller förnuftigt, logiskt och vetenskapligt tänkande. Religionens uppgift liknar snarare konstens, nämligen att hjälpa oss att leva kreativt, i frid och rent av glädjefyllt med de realiteter som det inte finns några lätta förklaringar till. Men, betonar Armstrong, religionen fungerar inte automatiskt, den är en praktisk disciplin, och insikterna får man inte genom någon abstrakt spekulation utan genom andliga övningar och en hängiven livsstil. Lika nödvändigt som begreppetlogosär för ett värdigt och meningsfullt liv är mythos -definierat av Armstrong som berättandet om det numiösa, det transcendenta. Detta är en nödvändig  förutsättning för att vara människa.

En nyligen publicerad undersökning visar att en stor majoritet av medlemmarna i Svenska kyrkan anser att kyrkans budskap inte har någon betydelse för hur de lever sitt liv. Däremot säger en aktuell undersökning att 9 av 10 amerikaner tror på Gud och det förefaller som om denna relation till Gud är viktig för dem. I England är det bara 6 % som är regelbundna gudstjänstdeltagare. 

Hur har denna skillnad mellan USA och Västeuropa kunnat bli så påtaglig, när vi i så många avseenden är präglade av samma värderingar och historia? Låt oss följa några tankelinjer hos Armstrong.

Under 1500- och 1600-talen var vetenskap, filosofi och religion nära förbundna med varandra. Vetenskapsmännen utvecklade en sekulär teologi, skriven av och för lekmän.  Denna teologi fick dem att tänka annorlunda om Gud, ungefär på samma sätt som deras samtida Johannes av Korset mötte Gud och sa till sina läsare: "För att nå den kunskap man inte har måste man ta en väg som man inte känner." Utan modet att gå utanför de invanda föreställningarnas trygghet, så skulle både mystiker och vetenskapsmän förbli instängda i förlegade trosuppfattningar. Denna föreställning gick dock senare förlorad.

Tro som intellektuell övertygelse
I USA hade på 1830-talet deismen - uppfattningen att Gud en gång skapat världen men sedan förblivit overksam - marginaliserats och en ny kristendomsversion blivit central för troende protestanter. De vände sig mot deisternas avlägsne Gud. De ville inte förlita sig på naturlagarna utan ivrade för en personlig tro på Jesus och för en hjärtats religion, inte hjärnans. Tron behövde inte lärda filosofer eller vetenskapsexperter. Det var en fråga om djup övertygelse och ett rättskaffens leverne. Dessa predikanter hade förmågan att översätta moderna ideal som yttrandefrihet, demokrati och jämlikhet till ett budskap som de mindre privilegierade kunde förstå och göra till sitt eget. Med stöd i det radikala budskapet i evangeliet predikade de att Gud stod på de fattigas och olärdas sida. Människan har, betonade man, det sunda förnuftet hon behöver för att själv kunna förstå skriftens klara innebörd.

Nu infördes upplysningsbegreppet tro i betydelsen intellektuell övertygelse som något centralt i protestantisk religiositet. Därmed kom upplysningens skiljelinje mellan naturligt och övernaturligt att vidmakthållas. Man följde också filosoferna däri att den utövande moralen gjordes till det centrala i religionen. Intressant nog, menar Armstrong, delade Gud deras entusiasm för de dygder som garanterar framgång på marknaden: sparsamhet, allvar, självdisciplin, flit och nykterhet. Denne Gud löpte visserligen en uppenbar risk att bli en avgud, men den amerikanska religionen kom att bli en moderniserande kraft, samtidigt som den riktade sund kritik mot systemet. De troende bedrev kampanjer mot slaveriet, fattigdomen, mot exploatering och dryckenskap i städerna, de kämpade för straffreformer, för utbildning av de fattiga och för kvinnornas emancipation.

I Europa var kyrkorna en del av de förtryckande regimerna
I Europa fanns också en uttalad hunger efter social och politisk förändring. Armstrong pekar på att skillnaden gentemot Amerika var att kyrkorna, och den Gud som stödde systemet, här var en del av den korrumperadel'ancien regime. Den tyske filosofen Feuerbach (1804-1872) tillhörde dem som menade att Gud är en förtryckande mänsklig tankeskapelse.Folket måste därför inse att människorna är de enda gudar som finns. Karl Marx tillfogade som bekant att filosoferna bara tolkat världen men att det nu gällde att förändra den. En kristendomsfientlig idétradition etablerades och fick politiska konsekvenser. Dessa sekulära politiska rörelser arbetade för nödvändiga reformer och  mötte inte sällan motstånd från det religiösa etablissemanget.

Samtidigt, menar Armstrong, vidmakthölls i Europa föreställningen att det är möjligt att göra "Gud" till en rent begreppslig sanning, åtkomlig för intellektet. Men - och detta är centralt hos Armstrong - utan ritual, bön eller etiskt engagemang dödar man religionen. Européerna började därför under 1900-talet uppleva religionen som torftig, godtycklig och livlös. Allt som symbolen Gud hade pekat på - absolut godhet, skönhet, ordning, frid, sanningsenlighet, rättvisa - var sakta men säkert på väg att elimineras från den europeiska kulturen.  Gud hade inte dött på grund av kritiken från Marx eller Feuerbach, menar Armstrong, utan genom en sinnesförändring. Religionen blev därför irrelevant för det vardagliga livet, i varje fall här i Europa.

Polemik mot såväl religiösa som ateistiska fundamentalister
En bärande tanke i Armstrongs bok om Gud är nödvändigheten av ödmjukhet inför det ovetbara. Hon polemiserar med hetta mot såväl religiösa som politiska fundamentalistiska strömningar liksom mot den aggressiva "nyateism" som vissa moderna biologer för till torgs. Det har, menar hon, vuxit fram en sorts sekulär fundamentalism i västvärlden. Medan fysiker tycks kunna acceptera icke-vetandet som en väsentlig komponent i de intellektuella landvinningarna, har en del biologer behållit förvissningen om det möjliga i att nå en absolut sanning. Somliga har övergivit Darwins och Huxleys agnostiska återhållsamhet och börjat förespråka en militant form av ateism. Enligt en man som Richard Dawkins och de "nya ateisterna" är religionen orsak till alla problem i världen, den är källan till absolut ondska och "förgiftar allt". Även "sansade " troende är potentiellt skyldiga till farliga trosbrott och bär därmed ansvar för terroristdåden. Den amerikanske zoologen Stephen Jay Gould (1941-2002), som beskriver sig själv som agnostiker med ateistiska böjelser, intar dock en annan hållning och hävdar bestämt att vetenskapen inte är kompetent att avgöra huruvida Gud finns eller inte. Darwinister som dogmatiskt lägger ut texten om ämnet stiger utanför vetenskapens gränser. Gould anser att föreställningen om en inneboende konflikt mellan religion och vetenskap är falsk. Religionen har liksom vetenskapen värde och nödvändig status för varje fullständigt människoliv. Karen Armstrong ser betydande likheter mellan Dawkins och kristna fundamentalister sätt att argumentera. Den enda punkt där Dawkins avviker från de protestantiska fundamentalisterna är när han menar att Bibeln är otillförlitlig i vetenskapligt hänseende. De amerikanska "kreationisterna" för däremot fram en kvasivetenskaplig filosofi med teorin om "intelligent design".

Fundamentalism bottnar i fruktan
Varje fundamentaliströrelse inom kristendom, judendom eller islam har sina rötter i djup fruktan, skriver Armstrong. Hon menar att efter två världskrig och Auschwitz måste modern teologi orka blicka djupt in i hjärtat av ett stort mörker och kanske vara beredd att blicka in i icke-vetandets dunkel. En vis grad av agnosticism tycktes ingå i människans villkor. Hon citerar Einstein: "Den vackraste känsla vi kan erfara är det gåtfulla." Han bekände sig inte till den personaliserade modern Guden. Men många från Origenes till Thomas av Aquino och varför inte även Paul Tillich, vars teologi, enligt en nyligen publicerad artikel iTimes, har gjort djupa intryck på Barack Obama, skulle förstå vad han menade. Min personliga åsikt är att Armstrong också kunde ha behandlat vissa kristna moderna teologer som tagit starka intryck av såväl österländska traditioner som kristna mystiker. Kanske också Dag Hammarskjöld passar in här?

Att lyfta på hatten
När jag med stor behållning tagit del av Armstrongs religionshistoriska exposé, som sträcker sig från målningarna i Lascaux-grottorna i Frankrike till våra dagars förvirrande kamp mellan fundamentalistiska trosuppfattningar såväl i religiösa som ateistiska uttrycksformer, kan jag inte låta bli att tänka på min far, Erik Pettersson i Alvesta, som var en son av det politiska frisinne som en gång var en folkrörelse. Han var folkskollärare, ordförande i mer än fyrtio år i missionsförsamlingen, ordförande i kommunalnämnd och nykterhetsnämnd, landstingsman och riksdagsledamot. Men inte minst viktigt för honom var att också att verka som lekmannapredikant. Som gymnasist försökte jag ställa honom inför det faktum att evolutionsteorierna inte att hade något stöd i Bibeln.  Han log och sade att han lyfte på hatten för det han inte förstod. Han insåg något som många i vår moderna värld inte längre tycks begripa, nämligen att mythos är något helt annat änlogos. Men för honom kunde uppenbarligenmythos vara källan till att tolka och i någon mån påverka den verklighet som var hans, som är vår.