Liberal eller socialiberal?

Gabriel Romanus, tidigare riksdagsledamot (fp) och socialminister menar att det finns två huvudlinjer, som ingår i vad som hittills har definierats som socialliberalism. Den ena är den solidaritet, som har kommit till uttryck i i generella socialförsäkringar, generös flyktingpolitik, stöd till människor med handikapp  och internationellt bistånd. Den andra är en beredskap att använda lagstiftning för att göra ingrepp i marknaden, när viktiga sociala hänsyn tar över kravet på marknadskrafternas frihet.

I tidningen Nu har under våren förts en debatt om begreppen liberal och socialliberal. Ibland tycks den mest handla om vad människor vill kalla sig. Det blir lätt förvirrande. För egen del, liksom de flesta folkpartister jag känner, kallar jag mig ofta liberal. Det hindrar inte att jag, när det passar, gärna preciserar min uppfattning som socialliberal. Jag anser mig också vara feminist.

För egen del har jag inga problem med om medlemmar i folkpartiet kallar sig liberaler, socialliberaler, frisinnade eller rätt och slätt folkpartister. Det gäller även partisekreteraren, som i en intervju verkade vilja undvika att kalla sig socialliberal. Det bekymrar mig inte heller att vår jämställdhetsminister föredrar att kalla sig liberal, inte feminist. Det viktiga är ju att hon gör ett bra jobb för jämställdheten. Och det gör hon.

FPU-aren Bertil Ohlin lanserade begreppet socialliberalism
Men däremot, om debatten speglar en vilja att förändra folkpartiets politik, så att den inte längre kan karaktäriseras som socialliberal, då blir jag orolig. Liberalismen har ju många ansikten, fler än socialliberalismen. När Bertil Ohlin på 1930-talet som ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund lanserade begreppet socialliberalism var det för att skilja ut sig från både socialismen och gammalliberalismen, manchesterliberalismen eller, med ett tydligare begrepp, den mer renodlade marknadsliberalismen. Det har sedan dess kännetecknat folkpartiets politiska linje.

LUF:s ordförande ifrågasätter begreppet socialliberalism
Debatten i Nu startades av Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman, som ifrågasatte begreppet socialliberalism. Jag vill ge Adam rätt i, att vi behöver diskutera vad vi menar när vi säger att folkpartiet är ett socialliberalt parti. Men det gör vi väl också rätt mycket, inte minst nu när ett nytt partiprogram ska utarbetas.

Jag delar också Adams uppfattning att det inte räcker att sätta en etikett för att motivera en politisk ståndpunkt, varken liberal eller socialliberal. Man måste också kunna föra en debatt i sak.

De som vill ersätta socialliberalismen med enbart liberalism kommer, tycker jag, med en del konstiga argument. Adam Cwejman själv menar att socialliberalism är ett alltför luddigt begrepp. Visst är det sant att olika människor förknippar olika konkreta politiska krav med socialliberalismen. Men det gäller ju i ännu högre grad begreppet liberalism. Som jag redan har pekat på, ryms fler politiska riktningar inom liberalismen, socialliberalismen är en av dem, något mer preciserad. Den behöver diskuteras och definieras, men precisionen blir knappast större om man nöjer sig med att kalla sig liberal.

En annan debattör menar att socialliberaler anser sig stå för en "finare" form av liberalism än andra, vilket han uppenbarligen retar sig på. Den som stöder folkpartiet tycker förmodligen att folkpartiet har mera rätt än andra partier, men det betyder ju inte nödvändigtvis att vi anser oss "finare" än de som står för en mer marknadsliberal politik, bara att vi anser att de har fel, som står för mindre socialt ansvar.

Samme debattör menar också att socialliberalismen är en "tröstnapp" för dem som har svårt att frigöra sig från Socialdemokraternas tidigare tankemonopol. Den synpunkten är verkligen ohistorisk. Begreppet lanserades ju av Bertil Ohlin för att dra upp gränsen både mot socialdemokraterna och mot marknadsliberalerna. Han behövde sannerligen ingen tröstnapp, och var aldrig särskilt undfallande mot Socialdemokraterna. Vad som har hänt är ju närmast tvärtom, att Socialdemokraterna har blivit allt mindre socialistiska, tagit till sig alltmer av det socialliberala tankegodset, även om de har en bit kvar innan de kan karaktäriseras som socialliberaler i vår mening.

Bohman liberal men inte social
Ett annat argument är att alla liberaler står för social solidaritet, det behöver inte särskilt betonas. Nej, så är det inte alls.När moderaterna under Gösta Bohman började kalla sig liberaler, var det sannerligen inte någon socialliberalism de tänkte på. Det var närmare gammalliberalismen, även om de kallades nyliberaler.  Jag brukar använda begreppet "djungelliberalism", som jag tycker ganska bra säger vad det handlar om: djungelns lag ska råda i det ekonomiska livet, äta eller ätas. De generella socialförsäkringarna enligt inkomstbortfallsprincipen skulle helst ersättas med privata försäkringar där var och en bestämde vilket skydd de skulle betala för, plus socialhjälp åt de verkligt nödlidande. Alkoholpolitiken skulle avvecklas, sen skulle man klämma åt dem som "inte kunde kontrollera spriten", t ex om de blev berusade och slogs. Nu tycks dock moderaterna ha övergivit nyliberalismen, i varje fall partiledaren och finansministern, även om det nog finns åtskilliga nyliberaler kvar, t ex i den moderata riksdagsgruppen.

"Stureplanscentern" kallar sig liberaler utan att ha samma syn på den sociala solidaritetens krav som folkpartiet står för. De är betydligt mer marknadsliberala, eller till höger om man vill använda den gamla höger-vänsterskalan.

Två huvudlinjer
Jag menar inte att socialliberalism står för ett en gång för alla färdigt åsiktspaket. Låt mig ändå peka på två huvudlinjer, som jag menar båda ingår i vad som hittills har definierats som socialliberalism. Den ena är den sociala solidaritet, som har kommit till uttryck i att folkpartiet och dess föregångare har varit pådrivande både när det generella socialförsäkringar i Sverige, generös flyktingpolitik, stöd till människor med handikapp  och internationellt bistånd.

Den andra huvudlinjen är en beredskap att använda lagstiftning, inte bara för att säkerställa en fungerande marknad, utan också för att göra ingrepp i marknaden, när viktiga sociala hänsyn tar över kravet på marknadskrafternas frihet. Marknadsekonomi är för socialliberalismen ett hjälpmedel till ökat välstånd, inte en överordnad, närmast religiöst omfattad, ideologi. På vissa områden leder inte marknadskrafternas frihet, konkurrens och vinstintresse, trots att de är dynamiska krafter, till ökat välstånd.

Därför är det ingen slump att folkpartiet och folkpartiets företrädare har varit föregångare när det gäller lagstiftning inom arbetsmarknaden, både när det gäller det som då kallades skydd mot obefogad uppsägning (nu anställningsskydd), lag mot könsdiskriminering och industriell demokrati. Folkpartiet har också tidigt stått för ingrepp i det ekonomiska livet för att skydda miljön mot marknadskrafternas rovdrift, och användning av skatter som ett medel att påverka människors beteende på olika områden.

Någon kan invända, att alla partier numera accepterar både marknadsekonomin som grund, och olika ingrepp i marknaden i form av lagstiftning. Ja, i den meningen är alla partier i någon mån socialliberala, de har närmat sig den politiska mitten på den gamla höger-vänsterskalan. Det betyder dock inte att skillnaderna är utsuddade. Vi har fortfarande anledning att dra upp skiljelinjer både åt höger mot de mer renodlat marknadsliberala, och åt vänster mot de mer dirigistiska, som inte har några större hämningar när det gäller att föreslå ingrepp i det ekonomiska livet.

Socialliberal alkoholpolitik
Inom det område som jag särskilt har sysslat med, alkoholpolitiken, har folkpartiet och dess föregångare stått för en politik av ingrepp i marknaden, med en tydligt socialliberal linje. Marknadsekonomi passar inte för beroendeskapande ämnen eller verksamheter, som alkohol, tobak, narkotika, läkemedel och spel om pengar. Det betyder ju inte att vi har förordat samma typ av ingrepp på alla områden. Varje åtgärd måste bedömas sakligt på sina meriter och nackdelar.

Som bekant har det länge rått bred enighet om alkoholpolitikens huvudlinjer. Det har hittills i stiort sett bara varit moderaterna som har skiljt ut sig, genom krav på sänkta alkoholskatter, sänkt åldersgräns och avskaffande av Systembolagets detaljhandelsmonopol. Nu har också moderaterna, genom samarbetet i alliansregeringen och genom att framför allt statsministern och finansministern tar hänsyn till forskning, anslutit sig till den evidensbaserade, solidariska alkoholpolitikens huvudlinjer.

Gårdsförsäljning kan verka oskyldigt, men……
Kanske är det på grund av denna stora enighet som frågan om gårdsförsäljningen, dvs om några tiotal vintillverkare på landsbygden ska få sälja sina produkter direkt till besökare, har seglat upp som den stora alkoholpolitiska stridsfrågan.  Det kan ju verka oskyldigt, även om det strider mot den så kallade "desintresseringsprincip" som länge har legat till grund för svensk alkoholpolitik (d v s) att konkurrens och privat vinstintresse ska hållas borta från detaljhandel med alkohol). Med tanke på priset och antalet gårdar, kan det knappast leda till någon nämnvärd ökning av alkoholkonsumtionen och skadorna, och det är ju mysigt med svensk vintillverkning och bra för landsbygden med flera jobb, menar många.

Det är inte svårt att hålla med om att de direkta skadorna, om de svenska vingårdarna fick sälja till besökare, skulle bli begränsade. Problemet är bara, att ett villkor för att vi ska få behålla Systembolagets detaljhandelsmonopol som medlem i EU är, att vi inte diskriminerar utländska produkter eller gynnar svenska tillverkare. Nu har två statliga svenska utredningar funnit, att vi inte kan införa gårdsförsäljning i ordets normala mening, utan att riskera detaljhandelsmonopolet. Den första utredningen drog slutsatsen att gårdsförsäljning inte bör tillåtas. Den andra däremot har föreslagit att alla tillverkare av alkoholdrycker - även utländska - ska få tillåtelse att under vissa förutsättningar sälja sina flaskor direkt till konsument för att ta med sig, dvs inte bara servering för förtäring på stället. Därmed skulle ju detaljhandelsmonopolet i praktiken upphävas.

Folkpartiets senaste landsmöte öppnade för att partiet kunde tänka sig gårdsförsäljning av vin , om den rättsliga prövningen av den finska gårdsförsäljningen visar att gårdsförsäljning kan förenas med bevarat detaljhandelsmonopol. Sista ordet i en EU-rättslig prövning har naturligtvis EU-domstolen. Den har ännu inte fått frågan på bordet. Däremot har två svenska juridiska utredningar båda kommit till slutsatsen att den finska modellen inte kan tillämpas i Sverige, utan att monopolet riskeras. Därmed borde det vara tid för folkpartiets landsmöte att säga ett klart nej till gårdsförsäljning.

Jag nämner detta som en illustration till frågan om vi ska vara socialliberala eller mer renodlat marknadsliberala. De som inte vill använda beteckningen socialliberal borde tala om vilka ändringar i partiets politik som de är ute efter. Ska partiet bli mer renodlat marknadsliberalt? I så fall på vilka områden? Ska vi inte längre stå för socialt motiverade ingrepp i marknaden, t ex på alkoholområdet? Eller gäller diskussionen bara vilken etikett vi ska använda? Det är svårt att tro det.