Kvinnan förhärligad och inkompetensförklarad i riksdagsdebatt om kvinnlig rösträtt och valbarhet

Vi kan idag unna oss att skratta åt de många befängda argument som 1917 och 1918 framfördes i riksdagen av kvinnorösträttens motståndare. Det är faktiskt ganska underhållande nöjesläsning. Men det är inte svårt att leva sig in hur ytterst kränkande motståndarnas argument måste ha tett sig för dåtidens kvinnor, antingen de var kontorister, sömmerskor, akademiker eller hemarbetande. De skrattade nog inte. De måste ha varit fruktansvärt arga, skriver Frisinnad Tidskrifts redaktör Birgitta Nilsson. 

När Sveriges riksdag samlades 1922 kunde kungen inte längre inleda sitt trontal med "gode herrar och svenske män". Efter långvarig och intensiv kamp för kvinnornas rösträtt och valbarhet till riksdagen, en kamp förd av många kvinnor och ett antal män, satt där nu fem kvinnor. 1919 hade den svenska riksdagen klubbat beslutet och grundlagsändringen stadfästes 1921, samma år som de första kvinnorna valdes.

35 år tidigare hade den första motionen i frågan väckts av liberalen Fredrik Borg, en motion som inte orsakade debatt utan avslogs utan votering. Nästa initiativ i riksdagen dröjde till 1902, då Carl Lindhagen motionerade om en utredning. Lindhagen, som då var liberal, blev senare först socialdemokrat och därefter medlem i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti för att slutligen återvända till socialdemokraterna. Men när det gällde frågan om kvinnors rösträtt och valbarhet förtröttades han aldrig.

Liberal-socialdemokratisk regering utlovar initiativ
Efter valet 1917 bildades en koalitionsregering bestående av liberaler och socialdemokrater med Nils Edén som statsminister. Edén var ledare för Liberala samlingspartiet i riksdagen, motsvarigheten till partiorganisationen Frisinnade landsföreningen. Edén meddelade att det var regeringens avsikt att framföra kvinnors rösträtt och valbarhet till riksdagen som en särskild fråga och inte inbäddad i andra rösträttsfrågor.

Tidigare hade det funnits en i socialdemokratiska kretsar utbredd uppfattning att frågan om icke inkomstgraderad rösträtt för män måste lösas först. Visserligen hade det socialdemokratiska partiet kvinnorösträtten inskriven i sitt program sedan 1889, men enligt Carl Lind­hagen fanns inom arbetarkretsar en inte mindre utbredd ringaktning för kvinnan än inom övriga klasser. Lindhagen citerar den socialdemokratiska tidningen Ny Tids uppfattning om motionen 1902: "En motion om kvinnans rösträtt i denna stund är en löjlighet. Motionen är skriven under kjolen eller åtminstone i köket." För övrigt fanns det vid denna tid delade meningar inom alla partier. Rösträtten hade anhängare och motståndare inom både höger- och vänsterpartierna och enligt Carl Lindhagen "i myckenhet icke blott öppna vedersakare utan även hemliga tvivlare."

Men 1917-1918 var alla liberaler och socialdemokrater som deltog i riksdagsdebatterna ivriga försvarare av kvinnornas sak. Bland högermännen var motståndet kompakt, även om det i riksdagsdebatterna fanns mycket enstaka tillskyndare. Mot bakgrund av en våg av revolutioner i Europa var rädslan för storstrejk och revolution också i Sverige dock så stor 1919 att även högermännen ansåg klokast att bifalla förslaget om kvinnors rösträtt och valbarhet till riksdagen.

Kvinnorna mobiliserar
Kvinnorna själva då? 1904 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (L.K.P.R.), som så småningom omfattade 17 000 kvinnor. Föreningen dominerades av liberaler och de skäl som framfördes var också huvudsakligen liberala rättviseskäl. Men det förekom också argument om statsnyttan, att kvinnornas politiska inflytande skulle gynna t ex fattigvård och sociallagstiftning.

L.K.P.R. drev ett intensivt opinionsarbete med hjälp av masspetitioner samt egen tidning, broschyrer och flygblad från eget förlag. Valåret 1911 utkom cirka 70 000 exemplar av olika broschyrer. Under valrörelsen detta år förekom kvinnliga talare på över 200 möten i landet.

Också inom Frisinnade landsföreningen och hos socialdemokraterna verkade de opinionsbildande krafterna. Sålunda gjorde t ex Frisinnade Landsföreningen utan längre debatt 1907 ett uttalande för kvinnlig rösträtt:

"Frisinnade Landsföreningen har visserligen ännu icke uttalat sig för det berättigade i kvinnornas krav på fullt medborgarskap, men detta har antagligen berott på att lämpligt tillfälle hittills saknats. . . Kvinnorna anse sig därför äga skäl att med fullt förtroende vänta, att Frisinnade Landsföreningen vid novembermötet upptager den kvinnliga rösträtts- och valbarhetsfrågan på sitt program."

Männens debatt i riksdagen 1917 och 1918
Vi kan idag unna oss att skratta åt de många befängda argument som 1917 och 1918 framfördes i riksdagen av kvinnorösträttens motståndare. Det är faktiskt ganska underhållande nöjesläsning Men det är inte svårt att leva sig in hur ytterst kränkande motståndarnas argument måste ha tett sig för dåtidens kvinnor, antingen de var kontorister, sömmerskor, akademiker eller hemarbetande. De skrattade nog inte. De måste ha varit fruktansvärt arga.  

Det var motståndarna som dominerade debatten. Liberalers och socialdemokraters tunga argument var rättvisan. Motståndarsidan däremot hade en hel uppsättning argument av vilka många grundade sig på en förvriden uppfattning av kvinnors verklighet och förmåga.

Rättvisa
Till exempel opponerade sig Sam Clason(högern) mot rättvisesynpunkten och undrade, om det verkligen skulle vara rättvist att påtvinga kvinnorna, vad flertalet av dem inte ville ha, som han uttryckte saken. Clason förnekade bestämt, att man underkände kvinnans manniskovärde eller gjorde henne orätt genom att neka henne rösträtt och undrade om alla de kvinnor, som dittills levat i världen men inte haft rösträtt skulle haft mindre människovärde än deras efterkommande, som kunde få den.

Högermannan Räf från Småland närmade sig det praktiska livet när han avvisade rättviseargumentet. "Vidare säges det - och det kommer alltid tillbaka: det är rättvisa, det är bara rättvisa vi vilja kvinnorna. Ja, vilken rattvisa är det då? Är det inte lika stor rättvisa att vi som äro makar och fäder stanna hemma som barnpigor när vi inte mer ha några sådana? Är det inte lika stor rätt­visa i att kvinnan fordrar, att vi skola sköta om köket och laga maten och dylikt? Kan man förneka rättvisan i det? Nej, det kan man inte, och på samma sätt förhåller det sig härvidlag. Men det är fråga om vad som är lämpligast också."

Högermannen Arvid Lindman, både tidigare och senare statsminister, anknöt till konservativa röstrattsidéer. Han fastslog, att det inte fanns någon rätt att erhålla rösträtt varken för den ene eller den andre. Det enda avgörande motivet för röstratt var statsnyttan. Om högern blev övertygad om att rikets val fordrade kvinnlig rösträtt och valbarhet kunde partiet acceptera den.

Hot mot hemmen
Ett av motståndarnas huvudskäl mot rösträtt och valbarhet för kvinnor var att deras indragande i politiken varken skulle gagna dem själva eller samhället utan skulle ha en nedbrytande inverkan på hemmen och deras "beskyddarinnor". Kvinnan hade ett mycket viktigare arbetsfält än det politiska. Det var t o m ett arbetsfält av högre kvalitet. På det arbetsfältet var hon oersättlig, och hon kunde inte ha tid att ägna sig åt bådadera. Mot dem som påpekade att det bara var vart tredje eller fjärde år hon skulle rösta invändes, att om man inte ville ha ökad osjälvständighet i valmanskåren måste kvinnorna skaffa sig ett politiskt intresse, som alltså underförstått skulle ta för mycket tid från hemarbetet.

Statskunskapsprofessorn och högermannen Rudolf Kjellén såg i kvinnlig valbarhet en fara, att kvinnan skul­le föra med sig in i det politiska livet sin speciella intressesfär. Därmed skulle staten komma att göra intrång på privatlivets områden. Lagstiftning inom "kökets och barnkammarens" områden befarade Kjellén skulle inkräkta på den ro och trevnad, som familjelivet nu åtnjöt utan statens inblandning lagstiftningsvägen.

Socialdemokraten Olof Olsson ironiserade över motståndarnas tal om att röstratt skulle skada kvinnorna i deras kallelse, därför att de skulle rösta ungefär tio gånger i sitt liv. Olsson ansåg det stora felet hos motståndarna vara, att de inte ville förstå att en utveckling ägt rum. "Kvinnorna har nu en gång för alla trätt ut över familjetröskeln. Hon lever numera inte alltid under en mans tak - det blev nämligen till sist så ont om dessa tak. Hon står mitt i det samhälleliga arbetet precis mannen.

Högerriksdagsman Räf hade onekligen begåvning för det drastiska. 1918 fortsatte han 1917 års utläggning om befarade konkreta följder av kvinnlig rösträtt och valbarhet. Han undrade, om någon i kammaren verkligen ansåg, att det var bättre att mannen stannade hemma och skötte familjen medan hustrun reste till riksdagen. " - - - - tror man verkligen, att det för jordbrukarna överhuvudtaget eller för småbrukarna och arbetarna, i vilkas hem det ofta inte finnes någon annan kvinna än hustrun, detta arrangemang skulle vara tilltalande, d v s att hustrun hänger sig åt politiken, varigenom hon givetvis måste hålla sig borta från hemmets skötsel, och då drängar och pigor komma in och skola ha någonting, sitter husmodern över politiska dokument och studerar dem till nästa val och tänker över om hon möjligen skulle kunna komma in i riksdagen".

Olof Olsson (s), som i debatten ofta uppträdde i mycket ironiserande ordalag över sina motståndare, argumenterade mot "värmen och solskenet i hemmet" genom att visa, att mellan 20 och 30 år var ännu två tredjedelar av kvinnorna ogifta, mellan 30 och 60 år två tredjedelar gifta, över 60 år var änkorna fler än de gifta och trots alla giftermål förblev 300.000 kvinnor mellan 30 och 60 år ogifta. Att avspisa dessa 300.000 kvinnor jämte den övriga halva miljonen giftasvuxna svenska kvinnor med talet om hemmet och värmen och solskenet, det var verkligen en poetisk idyll, tyckte Olsson.

Kvinnors (o)lämplighet för politik
Andra skäl för och emot var vissa förmenta kvinnliga karaktärsegenskapers lämplighet respektive olämplighet i det politiska arbetet. Hos anhängarna utmynnade detta i slutsatsen, att staten behövde kvinnans politiska insatser. Med de just aktuella krigserfarenheterna som bakgrund menade anhängarna att kvinnornas medverkan i politiken efter det maskulina styrets bankruttförklaring skulle tillföra samhällslivet  

Från högerhåll tillskrevs kvinnorna egenskaper som skulle vara negativa för riksdagsarbete. De     befarades bland annat bli en lättrörd, känslotänkande hastigt uppagiterad valmanskår.

Rudolf Kjellén ansåg att kvinnornas avsaknad av politisk erfarenhet och kunnande  gjorde att de ej meddetsamma kunde likställas med mannen ifråga om politisk rösträtt och en annan högerman yttrade: "Går man till kvinnorna och spörjer dem angående vad de begripa i politiska ting, tager reda på vad de fälla för omdömen i dessa ting, då blir det i allmänhet ett förfärande nedslående result at."

Utgående ifrån att kvinnan skulle vara mera samvetsgrann och pietetsfull än mannen kom Hallendorff (högern) till slutsatsen, att det ej passade med noggrannhet i det politiska livet. ^"Det går likväl icke lika lätt för kvinnan med hennes medfödda sinne för ordning och noggrannhet, som måhända för oss karlstackare, och därför sköta vi dessa, som vi göra, icke så litet på hafs emellanåt."

Vägen blev lång
Man kan väl anta att många av riksdagens manliga motståndare till kvinnor i riksdagen medvetet eller omedvetet var rädda för konkurrens från kvinnor. I debatten framskymtade ibland farhågan att kvinnorna skulle välla in i riksdagen. Denna farhåga visade sig mycket obefogad. Antalet kvinnor som utnyttjade möjligheten att rösta steg visserligen snabbt. Men när riksdagen 1969 firade 50-årsjubiléet av beslutet om kvinnlig rösträtt och valbarhet hade kvinnornas andel i riksdagen ännu inte kommit upp till 15 procent.  

Vägen till kvinnors politiska inflytande blev onekligen lång.

Källa: Riksdagsprotokoll