Klarar liberaler att möta klimathoten?

Den liberala ekonomiska modellen måste omprövas om världen ska klara de många miljöhoten. Förmår liberala krafter att göra detta eller ska plansocialister ta ledningen? undrar Olof Kleberg, tidigare chefredaktör på Västerbottens-Kuriren och ordförande i Vänsterpressföreningen (förening för liberala ledarskribenter), numera frilansskribent.

Folkpartiet vill vara djärvt. Ja, vad gör man inte för att sticka ut? För mer kärnkraft efter Fukushima. För euro efter kaoset i eurosystemet. För radikal skattesänkning (om än lite dämpat av landsmötet i Karlstad nu i oktober) trots att en stor folkmajoritet godtar högt skattetryck för social välfärd.

Populismen är däremot dämpad, i varje fall för tillfället. Den som fick partiledningen att vilja införa övergångsregler för östeuropéer som äntligen blivit EU-medborgare, som gjorde att partiet ständigt ställde flera krav på invandrare eller tävlade med socialdemokraterna om att införa lagar som inkräktade på människors privatliv.

Men blinkningen till en latent opinion för hårdare kontroller finns kvar - det visade partiledningens förslag om drogtester i skolan, som Karlstadsmötet lyckligtvis avslog. Och ett, normalt sett, självklart liberalt motstånd mot EU:s inkräktande datalagringsdirektiv vann inte majoritet. (Det där är ju Thomas Bodströms och Johan Pehrsons gemensamma missfoster från 2004 som nu tvingas på svenskarna.)

På ett område är dock folkpartiet varken motströms eller populistiskt. Det gäller miljön. Allt som ligger utanför värnet av naturmiljön - skogar, ängar, vatten - har sedan länge varit liberalt ödeland. Mer kärnkraft har blivit en universallösning, alternativ som den snabbt växande vindkraften har utmålats som alltför "luftiga" lösningar.

Folkpartiet är numera ett litet parti. Det betyder inte att det måste vara ett smalt parti - för skola, skattesänkningar, kärnkraft och, när tillfälle bjuds, hårdare kontroll- och kriminalpolitik. Den allvarligaste bristen är oviljan att se vår tids ödesfråga: de många miljöhoten i kombination med världsekonomins funktionssätt.

Grön utmaning
Utmaningen är grön. Men inte från Gröna Liberaler, som fp-ledningen isolerar i de liberala utmarkerna. Knappast från centerpartiet om Annie Lööfs Stureplansidéer får råda. Troligare från miljöpartiet som vinner miljövakna liberaler, främst i storstäderna.

Vill den svenska liberalismen vara med i 2000-talets avgörande förändringar måste den kunna presentera förslag till hur jordens resurser ska räcka till, hur klimatkrisen ska bemästras, hur hållbarhet och återanvändning ska uppnås, hur en rättvisare fördelning ska ske.

Då måste också den traditionella marknadsmodellen omprövas.Visserligen har den fungerat bra under tiden efter andra världskriget, både för i-länder och för många växande utvecklingsländer. Men nu sätter naturen gränser för vad som kan tas ut och vad som kan tas emot. Naturvetenskapen gör stopptecken för de traditionella ekonomernas sorglöshet. Dagens djupa strukturkris borde få många att ompröva sina tillväxtlösningar.

Den stora förnekelsen
Den stora förnekelsen (Medströms), en av årets allra viktigaste böcker, har just detta tema. Den är skriven av den världsledande miljöforskaren Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute, tillsammans med Anders Wijkman, under tio år kristdemokratisk miljöpolitiker i Europaparlamentet men dessförinnan bl a biträdande generalsekreterare i FN.

Med stöd av internationella studier och forskning vid Rockströms eget institut hävdar de att dagens förhärskande modell är ohållbar: miljöutrymmet krymper snabbt. Men mänskligheten rusar fram på en motorväg med släckta lyktor och utan säkerhetsräcken, skriver de. (Tyvärr tyngs boken av många upprepningar, präglad av att de två författarna inte samordnat sig - det borde bli en bantad pocketupplaga!).

Som de ser det måste man ta ett helhetsgrepp för att klara krisen: klimatet, svälten, naturresurserna, ekosystem, tillväxtpolitiken, allt måste behandlas samtidigt.Klimatkrisen måste naturligtvis bekämpas genom minskade utsläpp - och det räcker då inte med 20, eller kanske 30, procent till 2020 som EU vill. Och halvera dem till 2050, som de misslyckade Köpenhamns- och Cancunmötena talat om.

Rockströms och andras studier visar att utsläppen i vart fall av koldioxid måste ner till noll år 2050 - åtminstone för de rika länderna. Utvecklingsländer måste få chans att ställa om under längre tid.

Också målet om att godta två graders temperaturhöjning till 2050 är de kritiska mot - detta är en politisk kompromiss, ambitiös i slutet av 1990-talet, otillräcklig nu. Även en sådan höjning är mycket riskabel. Redan i dag drabbas ju hundratals miljoner människor av klimatförändringarna - svält i Afrikas horn i år, översvämningar i Pakistan och Thailand.

Det är tragiskt att tänka sig att dessa varningar framfördes redan på 1970-talet, främst med Romklubbens rapport Tillväxtens gränser 1972 - och i Sverige av t ex Göran Bäckstrand och Lars Ingelstam i boken Hur mycket är lagom? Men varningarna överröstades av de professionella optimisterna och ekonomerna som lugnade politiker med att allting ordnar sig, resurser finns, tekniken blir bättre - och naturen klarar allt.

Den enskila människan måste tänka om
Göran Bäckstrand är dock tillbaka till dessa tankar, tillsammans med Kåre Olsson och Emin Tengström, i boken Behovet av en ny förståelse (Blenda förlag), som kom ut 2010. Det krävs mycket stora förändringar, menar de. Tekniska förbättringar räcker inte, det behövs en förändring av hela vår livsstil. Nyckeln ligger hos den enskilda människans förmåga att tänka om.

Rockström och Wijkman menar att en omställning av energisystemen till förnybara system är möjlig inom några decennier. Enligt en amerikansk studie kan all fossil energi ersättas av främst vind och sol redan till 2030. Mycket svårare blir det att hindra försvagningen av de viktigaste natursystemen (enligt en FN-studie överutnyttjas nu två tredjedelar av dem). Och allra svårast: att lägga om det ekonomiska systemet till ett hållbart, resurssnålt system.

De tänker sig att ett antal villiga stater går före (som EU, Japan, Kina, Indien, Brasilien), eftersom bindande internationella avtal ligger långt fram. USA kan man inte alls räkna med just nu. De vill se en global Marshallplan till en kostnad av 150-200 miljarder dollar (dock en bråkdel av vad stater satsat i bankkriserna; inom EU talas det nu om att räddningsfonden bör uppgå till 2 000 miljarder euro). Jordens befolkningstal måste stabiliseras. Och de skissar på höga skatter på konsumtion, uthyrning av dyrare produkter i stället för försäljning, skatt på finansiella transaktioner osv.

Extra svårt för liberaler
Uppgiften verkar övermäktig. Vilken politisk kraft kan tänkas våga skaffa sig folkligt stöd för alla de obekväma åtgärder som måste till? Europas växande miljöpartier ligger bäst till men de klarar inte ensamma att skapa majoriteter.

För en liberal innebär denna avgörande systemkris en extra svår utmaning. Ekonomisk tillväxt, fri handel, konkurrensfördelar för den som är bäst, ständigt nya produkter och bättre standard - detta är ju en traditionell liberal ekonomisk världsbild. Men: även om ekonomin växer, liksom världens befolkning, så växer inte jordens resurser.

Även liberaler borde inse att tiden nu är utmätt. Toppen på oljeutvinningen är nådd (den s k peak oil), vi närmar oss kriser i försörjningen av energi, vatten och livsmedel, hav och luft förmår inte längre absorbera utsläppen som förr.

Förmår liberala krafter?
Den liberala ekonomiska modellen måste omprövas. Förmår liberala krafter att göra detta? Eller ska plansocialister och tillväxtdiktaturer som Kina ta ledningen?

Som Anders Carlberg hävdar i Frisinnad Tidskrift nr 5: det gäller att förena ett värn om rättvisa för den enskilda människan med ett stopp för utarmningen av vår omgivning genom blind tillväxt. Liberaler som utgår från demokrati och mänskliga rättigheter borde ha bäst förutsättningar för att finna en ny men inte toppstyrd modell.  

Bo Ekman, den framtids- och miljöengagerade grundaren av Tällberg Foundation, använde nyligen (DN Debatt 2011-08-14) begreppet "teknosfären", utvecklad genom mänsklig kreativitet, som en parallell till biosfären, som utvecklas genom naturlagar. Man måste ta hänsyn till och utnyttja båda systemen. De är föränderliga men måste styras bättre än med dagens nationella modeller, hävdade han.

Ekman är betydligt mer positiv till teknikutvecklingens och globaliseringens möjligheter inom ramen för en medveten miljöpolitik än Rockström-Wijkman. Men även Ekmans vision innebär en radikal omprövning.

Det är mellan sådana varianter av en ny, fruktbar strategi som framtidsdiskussionen bör föras. Tillväxt genom kärnkraft och fortsatt ensidig tillit till fria marknadskrafter leder in i en mörk återvändsgränd.

En radikal omläggning kan se ut som en utopi. Men liberaler tror ju inte på slutliga utopier. Så låt mig då kalla detta en önskedröm. Sådana kan ibland gå i uppfyllelse när man minst anar det!
Olof Kleberg