Dödsdömd för majestätsbrott grundade Kungliga Dramatiska Teatern

Mannen som höll på att mista huvudet för sin kärlek till teaternär en nyutkommen bok av Ami Lönnroth, journalist och Per Eric Mattsson, f d bankdirektör. De har tidigare tillsammans skrivitTidningskungen Lars Johan Hierta - den förste moderne svensken. Per Eric Mattsson är ordförande i den litterära föreningen Wendelas Vänner (Wendela Hebbe) i Södertälje.

Författaren Björn Ranelid och Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund råkade in i ett uppmärksammat gräl för några månader sedan. Ranelid ansåg i en dokusåpa att akademiens ledamöter behövde ta sig ut från kammaren och börja dansa, som han gjorde själv i såpan. Englund kontrade med att allt  "som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas". "Han är en skolgårdsbuse som far runt och mockar gräl"  och som " sedan piper i högan sky när han själv åker på en vinge".

Det är inte första gången en akademiledamot drämmer till en svensk framgångsrik författare. 1833 gav Bernhard von Beskow författaren Anders Lindeberg en känga som får Englund/Ranelidbråket att framstå som en stilla västanfläkt i jämförelse. Med Dagligt Allehanda distribuerades flygbladet Flugsmällan, skrivet anonymt av Beskow.  I 25 epigram smädas Lindeberg och hans skriftställarverksamhet å det grövsta. Det sista epigrammet är ett "epitafium":

Här vilar Lindeberg bland stilla grifter.
Han dog i tysthet liksom hans skrifter.

Året därpå, 1834, blev Beskow Svenska Akademiens ständige sekreterare och Anders Lindeberg dömdes till döden för majestätsförbrytelse. Han hade smädat konungen i en inlaga där han krävde att det kungliga teatermonopolet skulle avskaffas. Efter många turer, som slutade med en märklig amnestikungörelse, fick Lindeberg mer eller mindre släpas ut ur fängelset. Några år senare byggde Lindeberg utan tillstånd och utan protester en egen teater - Nya Teatern - vid Kungsträdgården i Stockholm med plats för över 800 personer. Den storståtliga invigningen den 1 november 1842 inför fullsatt salong blev en helt igenom svensk föreställning med svensk regissör, svenska pjäser och svensk musik. Allt vad Stockholm hade av notabiliteter fanns på plats, vittra samfund, akademier, konstnärer och diktare - utom hovet och Svenska Akademiens ledamöter. Sekreteraren Bernhard von Beskow skickade tillbaka de rosenröda inbjudningskuverten oöppnade.

År 1863 köptes Nya Teatern av staten och blev Kungliga Dramatiska Teatern, men då var Lindeberg död sedan 14 år. 50-årsjubileet den 1 november 1892 blev en glänsande festföreställning. I prologen av Frans Hedberg hette det om den forne majestätsförbrytaren:

Ett storverk var det dock som genomfördes
för femtio år se´n här utav en man,
vars röst i tidens strider ofta hördes
och som sitt drömda mål till slut ock vann;

och säkert finnes här i salen mången,
som ser ännu i minnets rosenfärg
novemberkvällen, då för första gången
det svenska dramat och den svenska sången
fick här sitt nya hem av Anders Lindeberg.

Ovanför scenen hängde Lindebergs porträtt i färg ända fram till 1908 när teatern revs för att ge plats åt Wallenbergbankens huvudkontor. Den kungliga teatern fick sin nuvarande plats vid Nybroplan.

Vem var då denne Anders Lindeberg, som tog en så strålande revansch på Svenska Akademien på dess egen hemmaarena - bevarandet av den klassiska svenska traditionen.

Anders Lindeberg föddes i Stockholm 1789. Han blev tidigt intresserad av politik och av den klassiska litteraturen men började sin yrkeskarriär som fänrik i armén. Han deltog bland annat i kronprins Karl Johans krig i Tyskland men fick sedan kaptens avsked. Pennan fick ersätta svärdet. Han startade en egen tidskrift - Memnon - där han bl a lanserade ett förslag som först 160 år senare blev verklighet - ett kvalitetsstöd för utgivning av böcker.

Lindeberg deltog med liv och lust i Svenska Akademiens pristävlingar och fick flera priser och omnämnanden. 1821 köpte han den ärevördiga sexdagarstidningen Stockholms Posten som en gång startats av skalden Johan Henrik Kellgren och Carl Peter Lenngren. Det var i denna tidning som Lenngrens hustru Anna Maria Lenngren anonymt publicerade de flesta av sina sedermera så berömda dikter.

Trots en årlig pension som Lindeberg fått ur kronprinsens handkassamed dennes tydliga avsikt att stoppa redaktörens kritiska penna, avstod han inte från att i Stockholms Posten kritisera regeringspolitiken i allehanda frågor. Kritiken kulminerade i ett antal artiklar 1832 under rubriken "Sverige 1809 och 1832". Hovet försökte förgäves stoppa dem men i stället gav Lindeberg ut dem också i bokform både på svenska och norska. Lindeberg hävdade, vilket naturligtvis väckte ont blod, att egentligen åstadkom statsvälvningen 1809 inte något annat än att en hatad kung försvann. Allt det andra, det gamla och unkna, var oförändrat.

Parallellt med det politiska engagemanget utvecklades Lindebergs intresse för teater och opera. Han skrev egen och översatte utländsk dramatik, som ofta sattes upp på Kungliga teatern, som enligt en förordning från 1789 hade exklusiv rätt att utöva offentlig teaterverksamhet i Stockholm.  Nu började också Lindebergs kritik i Stockholms Posten mot detta teatermonopol, som enligt Lindeberg stred mot grundlagen. Gång på gång ingick han med framställningar om att själv få ta över teaterns förvaltning eller starta en egen teater. Gång på gång fick han avslag. 1831 blev Bernhard von Beskow  chef för  Kungliga teatern men tröttnade snabbt på detta uppdrag och avgick. Smädeskriften Flugsmällan blev hans avgångspresent till Lindeberg.

I milt raseri inlämnade Lindeberg en skrivelse till JO daterad den 13 mars 1834. Den blev den direkta orsaken till att en högmålsprocess sattes igång mot honom och att han den 19 juni för att "hava lasteligen skrivit mot Konungen" av Svea Hovrätt dömdes att "sig till straff och androm till varnagel, varda halshuggen".

Dessa båda meningar i skrivelsen ansågs allra mest komprometterande:

"Vi hava idag den 13 mars. Idag är ett fjärdedels sekel
förflutet, sedan en svensk konung störtades från sin tron
för det han illa vårdat sitt lands intressen."

Kunde man avskeda en kung 1809 så varför inte en också 1834 var den underförstådda meningen. Detta år, 1834,  var Lindebergs namn på allas läppar inte bara i Stockholm utan i hela landet. Tidningen Aftonbladet, som bara ett par år tidigare startats av Lindebergs nära vän Lars Johan Hierta,  fick inte minst på grund av Lindebergfallet en flygande start och blev snabbt Sveriges största tidning. Aftonbladet redovisade alla turer och återgav inlagorna i stort sett in extenso.  Ett väl fångat porträtt av honom hängde i alla boklådor. Ett litet streck på hans blottade hals kunde antyda var bilan skulle träffa. På stan kunde man köpa en käpp "à la Lindeberg". Den påminde om en vanlig promenadkäpp vars knopp visade en bild av Lindebergs huvud. Knoppen var så sinnrikt konstruerad att om man högg av huvudet med en kniv så föll huvudet av men återtog strax sin plats på käppen.

Den 14 augusti fastställde Högsta domstolen dödsdomen men omvandlade den av nåd till 3 års fängelse på Vaxholm. Lindeberg förklarade frankt i en inlaga att han ville ha rättvisa och inte nåd.

Hovkamarillans bryderi över situationen var stor. Till slut kom man på en lösning. Amnestiinstrumentet kunde användas. Konungen beviljade den 20 oktober allmän amnesti till alla politiska fångar med anledning av 24-årsdagen av sin landstigning i Skåne. Inom Sveriges gränser fanns endast en politisk fånge - Anders Lindeberg.

Hur det sedan gick till när Lindeberg slapp ut ur fängelset finns det många historier om. Ut kom han i varje fall för att åtta år senare skriva teaterhistoria. Majestätsförbrytaren grundade den teater som nu heter Kungliga Dramatiska Teatern.

Boken om  Anders Lindeberg kan köpas på nätet och i bokhandeln. Billigast är nog att köpa den från Wendelas Vänner Södertälje (pg 985920-8). Då kostar den 120:-+porto 30 kronor. Beställ mot faktura eller betala direkt till plusgirokontot. Mail info@wendelasvanner.se