Det behövs en bättre liberal miljöpolitik

Nästa högkonjunktur för miljön kommer sannolikt att sammanfalla med Klimatpanelens femte utvärderingsrapport i oktober 2014. Riksdagsvalet samma år kommer därför troligen att präglas av miljöfrågor. Det parti som vill vinna valet behöver en genomtänkt miljöpolitik som framförallt handlar om åtgärder inom klimatområdet och en trovärdighet att genomföra politiken, skriver Urban Wästljung, som arbetar med miljöfrågor på Scania och är ordförande i Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Uppsala.

Folkpartiets trovärdighet utåt för älvskyddet är fortfarande stark, men när det gäller övrig naturvård, art- och biotopskydd, är den nog rätt eroderad numer. Det finns också skäl att tro att naturvårdstraditionerna delvis är bortglömda och att nya generationer liberaler hamnar längre och längre ifrån naturen och egna upplevelser av den. Miljöskatter som ekonomiska styrmedel blev lite för förknippade med de rödgröna och kom i politiskt vanrykte men de kan möjligen få en renässans.

Landsmötet hösten 2011 stärkte inte direkt miljöpolitiken. Flera viktiga motioner kunde ha bifallits, men nu hände ingenting. Samma öde rönte ett förslag om att leva upp till de additionella klimatbistånd som beslutats vid toppmötena i Köpenhamn och Cancun. Känslan är att Folkpartiet väntar på det aviserade miljöpolitiska programmet och avstår från att göra något innan nästa landsmöte. Det är en inställning som kan komma att straffa sig.

Folkpartiet uppfattas av många som partiet som vill ha mer kärnkraft och som dessutom ersatt sin miljöpolitik med en kärnkraftspolitik. Detta gäller också många genuint miljöintresserade folkpartimedlemmar, som vill att miljöpolitiken rent allmänt ska hissas på agendan, men inte definierar innehållet särskilt tydligt, och även i viss mån distanserar sig från kärnkraftsfrågan. Enligt min mening är det inte särskilt lyckat att kräva mer miljöpolitik utan att definiera vad den ska innehålla. Det finns viktigare frågor att ta tag i. Både övergripande ideologiska och mer konkreta.

Den liberala framstegstanken
En viktig grundsten för liberalt samhällstänkande är framstegstanken. Det är en sund ideologisk inställning att människors påhittighet, rationellt tänkande och viljan att göra väl driver på en ständig förbättring av sakernas tillstånd, att ekonomin därigenom utvecklas och att välfärden kan öka. Ur framstegstanken kan man så härleda tilltron till ekonomisk tillväxt.

Tillväxt är mycket praktiskt för politiken eftersom den hjälper till att lösa många problem. Som vi ordnat vårt samhälle är det också omöjligt att klara av framtida åtaganden utan ekonomisk tillväxt. På det stora hela är tillväxten dessutom det enda tillstånd marknadsekonomierna i väst känner till sedan åtminstone 250 år.

Tillväxten sliter på miljön
Samtidigt är världsekonomin nu så stor att den börjar slita oroväckande mycket på miljön. Det finns det vetenskapliga belägg för. Tillväxten ökar världens tillgångar men naturresurser förröds och klimatet hotar att skadas med följder som är svåra att överblicka. Det finns trots detde som inte tror att mänskligheten kan påverka miljön i någon avgörande utsträckning. Andra accepterar att de globala miljöhoten finns, men menar att vi inte ska göra något åt dem nu, eftersom det tar ekonomiska resurser som behövs till annat. I framtiden kommer vi att vara så mycket rikare och då kan vi enkelt åtgärda miljöskadorna. En del anser till och med att det är onödigt att fundera på åtgärder eftersom tillväxten och marknadsmekanismerna med automatik löser problemen. Med den inställningen hartillväxten blivit ursäkt för att inget göra elleren livboj att använda när de rätta svaren tryter. Den sortens naiva tillväxtoptimism är enligt min mening skadlig. Den sopar reella problem under mattan och ersätter rationellt tänkande med en ny sorts vidskepelse.

Intellektuell utmaning för ett rationellt parti
Folkpartiet och liberalismen har alltid hissat varningsflagg för utopiska idéer.  Att ett parti som bejakar vetenskap och rationalitet inte skulle orka granska tillväxtbegreppet av renodlat politiska skäl är för mig främmande. Jag tror till och med att Folkpartiet skulle må väl av den intellektuella utmaningen. Är tillväxten mål eller medel? Finns det ekonomisk utveckling som kan garantera framtida pensioner och finansmarknadernas stabilitet utan att också förstöra miljön? Är det rimligt att slitage på naturkapitalet tas in i nationalräkenskaperna som en pluspost?

Förutom den ideologiska dimensionen som en sådan granskning kan tänkas ge finns det också mer praktiska kopplingar. Det är viktigt att Folkpartiet har en robust politik, långsiktigt hållbar om man så vill, som kan hantera olika möjliga framtider. Om det skulle gå så illa att världen om något eller några decennier lever med brist på energi och naturresurser, sviktande livsmedelsproduktion och en galopperande växthuseffekt vill jag att socialliberalismen ska ha svar på de samhällsfrågor som då uppstår och att svaren är realistiska och anständiga.

Vad finns det då för frågor av mer kortsiktig natur som Folkpartiet behöver hantera? Visserligen har naturvårdspolitiken legat för fäfot alldeles för länge, men rimligen är det ändå klimatpolitiken som behöver prioriteras nu. På ytan kan luften tyckas helt ha gått ur de frågorna, men strax där under ligger nog en gnagande oro för att det faktiskt hänt något med klimatet och att konstiga väderfenomen redan idag orsakar en hel del besvär för samhället och till och med kostar människoliv. Insikten om detta verkar nu också vara spridd över hela världen. Det finns således en grogrund för nya snabba opinionskantringar.

Klimatfrågan vid valet 2014
Men det finns också ytterligare ett skäl och det har med den troliga utvecklingen fram till nästa val att göra.

Konjunkturen för miljöfrågor växlar med ungefär tioåriga svängningar. Nittonhundrasjuttiotalet som även i övrigt var rätt civilisationskritiskt hade en lång platå med Teckomatorp, älvräddande, hormoslyr- och kärnkraftsdebatt.

Under åttiotalet kom Östersjöfrågor och spridning av olika miljögifter högt på agendan och den fick ytterligare näring genom Tjernobylolyckan. Valet 1988 blev Sveriges hittills enda miljöval till följd av den kraftiga säldöd som föregick och sammanföll med valrörelsen. Nittiotalet hade två toppar. En i början med Riokonferensen, klimatfrågan och biologisk mångfald och en mot slutet som fick extra kraft av klimatmötet i Kyoto. Däremellan en rejäl lågkonjunktur som förstärktes av de bistra ekonomiska tiderna.

IT-bubblor och andra förhoppningar som sprack sänkte miljöintresset under början av 2000-talet. Men under 2006 växte intresset snabbt. Så snabbt att annars lyhörda politiska bedömare missade den pågående uppgången, och detta trots att det var ett väldigt brus runt miljöfrågorna under hela året. Al Gores turné om klimatet och Sternrapporten förebådade det som skulle komma. Valrörelse var ändå tämligen ren från allvarligare miljöfrågor, men bara någon månad efter valet hade de segrande allianspartierna, med tillgång till det intagna kanslihusets alla resurser dragit igång en rätt omfattande miljöapparat

Under 2007 kom Internationella klimatpanelens fjärde utvärderingsrapport. Det var i själva verket förspelet till den som hade präglat utvecklingen året innan. Regeringen, som också var drivande i EU-samarbetet om miljöfrågor, fick ur sig några rätt bra propositioner om klimat och energi, liksom en viktig överenskommelse om kärnkraften. Intresset för klimatfrågan stod sig ytterligare ett tag trots finanskrisen 2008, men tappade ändå så pass mycket fart att förhoppningarna inför klimatmötet i Köpenhamn 2009 grusades. Det var kanske ändå inte så konstigt. Skulle verkligen länder som USA, Kina och Ryssland förhandlat fram avtal om påtagliga minskningar av växthusgasutsläppen?

Samtidigt utsattes FN:s klimatpanel av en storm av ifrågasättande och misstänkliggöranden. Klimatförnekarnas argument präglades inte av vetenskaplig trovärdighet men drevs av skickliga opinionsbildare. Klimatforskarna å andra sidan skötte sina kort dåligt och de insåg inte riktigt att den politiska debatten har helt andra villkor än den vetenskapliga. För vetenskapen gäller det att visa vad som är sant, medan det i politiken handlar om att vinna diskussionen.

Lärdomen av allt som hände direkt efter valet 2006 borde vara vägledande för prioriteringarna inför 2014. Ett kraftigt ökande intresse för klimatpolitiken kommer antagligen att inträffa under själva valrörelsen.

Nästa högkonjunktur för miljön kommer nämligen sannolikt att sammanfalla med Klimatpanelens femte utvärderingsrapport och den väntas komma i oktober 2014. De allmänna valen samma år kommer därför troligen att präglas mer av miljöfrågor än vad som var fallet 2006. Det parti som vill vinna valet behöver inte bara en genomtänkt miljöpolitik som framförallt handlar om åtgärder inom klimatområdet. Det partiet behöver också ha en trovärdighet och en förmåga att genomföra politiken. Eftersom så lite görs nu av världssamfundet för att nå temperaturmålen måste politiken förutom utsläppsminskningar också till stor del handla om anpassningsåtgärder. Den trovärdigheten och de förutsättningarna bygger inget parti upp över en valrörelse. Det arbetet måste börja nu.