De liberala partiprogrammens historia

Partiprogram hör knappast till det mest lästa här i världen, men, skriver skriftställaren Anders Johnson,det finns en grupp för vilka partiprogram kan vara en intressant läsning, nämligen de historieintresserade. Partiprogrammen ger nämligen en bra ögonblicksbild av ett partis ideologi och verklighetsuppfattning, fast de för en del partier kan dessa återblickar vara nog så pinsamma.

Folkpartiets nu gällande partiprogram antogs 1997. Bo Könberg var ordförande i programgruppen och jag var dess sekreterare. Partistyrelsen har nyligen beslutat att ett nytt partiprogram ska antas av landsmötet 2013. Det kan därför vara på sin plats med en exposé över de liberala partiprogrammens historia.

Spelar partiprogrammen någon roll? Per Unckel, som bland annat har varit moderat partisekreterare, har en gång sagt att "den siste som läser partiprogrammet är korrekturläsaren".

Det ligger en del i denna iakttagelse. Det är sällan som den politiskt aktive kommer till möten eller sammanträden med partiprogrammet i bakfickan för att vid behov slå upp facit inför ett knepigt ställningstagande. Partiprogrammens viktigaste funktion är nog själva programprocessen. Under ett par år aktiveras partiorganisationen i en övergipande ideologisk diskussion om partiets grundläggande uppdrag.

Det finns dock en grupp för vilka partiprogram kan vara en intressant läsning, nämligen de historieintresserade. Partiprogrammen ger en bra ögonblicksbild av ett partis ideologi och verklighetsuppfattning. För en del partier kan dessa återblickar vara nog så pinsamma.

Följande mening ur Bondeförbundets program från 1933 tillhör exempelvis den politiska historiens klassiker:

"Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling."

Två år före Berlinmurens fall antog VPK ett program där det bland annat stod:

"Socialismen som ekonomi uppvisar storslagna resultat när det gäller att resa länder ur underutveckling och fattigdom och omskapa dem till industrialiserade välfärdsstater. Den socialistiska samhällsomvandlingen har frigjort folkliga krafter och därigenom kunnat förverkliga en framgångsrik ekonomisk, social och kulturell utveckling."

Även om man kan hitta överspelade och stundtals lite genanta formuleringar även i de liberala partiprogrammen, så kan man knappast hitta någonting lika förgripligt som i de två nu nämnda programmen.

Det första liberala partiprogrammet i Sverige skrevs av Adolf Hedin. Det antogs av Nyliberala sällskapet, bildat 1867 (från 1868 Nyliberala partiet) som organiserade både riksdagsledamöter och allmänhet. Programmet var mycket radikalt med krav på parlamentarism, allmän rösträtt, kvinnans jämställdhet, förbättrade villkor för arbetare och andra eftersatta grupper, sparsamhet med statens medel och allmän värnplikt.

År 1895 bildades ett andrakammarparti med namnet Folkpartiet. Dess program skrevs av David Bergström och Fridtjuv Berg och innehöll bland annat krav på rösträttsreform, vidgade medborgerliga fri- och rättigheter, fredlig uppgörelse med norrmännen om unionen, skolreformer, en rättvisare fördelning av skattebördorna, arbetarskydd och ekonomiskt skydd vid arbetsoförmåga.

Folkpartiet gick år 1900 samman med två andra liberala grupper i andra kammaren och bildade Liberala samlingspartiet. För att inte stöta bort intresserade ledamöter innehöll samlingspartiets första program endast tre punkter: rösträtten, unionen och den sociala frågan. Partiet krävde rösträtt i riksdagsval för alla kommunalt röstberättigade män vilka hade uppnått 25 års ålder. I unionsfrågan ville man ha likställighet mellan Sverige och Norge och gemensamt deltagande i utrikesstyrelsen. Partiet intog en modererad socialreformatorisk linje med en positiv inställning till statlig arbetsolycksfalls- och ålderdomsförsäkring, lagstiftning om förlikning och skiljedom i arbetstvister samt egnahemsrörelsens och sjukkasseväsendets befrämjande.

Två år senare bildades en riksorganisation, Frisinnade landsföreningen, som skulle samverka med Liberala samlingspartiet. Landsföreningens program var något radikalare än riksdagspartiets. De två främsta kraven i programmet var utvidgad rösträtt och rättvisare fördelning av skattebördan. Vidare uttalade man sig för invaliditets- och ålderdomsförsäkring, arbetarskyddslagstiftning, ökat stöd till folkbildningen och ett bevarande av unionen med Norge i gott samförstånd med broderfolket.

Efter att frisinnade och liberaler 1923 hade gått skilda vägar på grund av inställningen till alkoholförbudet, återförenades de 1934 i Folkpartiet. Ett viktigt syfte med återföreningen var att kraftsamla mot de totalitära strömningar som bredde ut sig i Europa. Detta kom till tydligt uttryck i partiprogrammet:

"Värnandet av den folkliga självstyrelsen är en huvuduppgift för partiet. Varje hot mot denna självstyrelse och varje tendens till diktatursträvanden måste avvisas, från vilket håll de än må komma."

Programmet tog klar ställning för handelns frihet, vilket var en viktig markering i en tid präglad av protektionism. Men i till exempel jämställdhetsfrågor och sociala frågor var Folkpartiet mer konservativt än vad det frisinnade partiet hade varit före sammanslagningen. Bland annat står det i 1934 års program att "den alltmer framträdande tendensen att i oträngt mål söka samhällets bistånd bör kraftigt bekämpas". Programmets slutmening bär en tydlig tidsprägel:

"Yttringar av ett osunt nöjesliv och ett vinstbegär, som ockra på mänsklig svaghet och njutningslystnad till förfång för god sed, folkhälsa och ekonomi, böra med all kraft bekämpas."

Folkpartiet har efter 1934 antagit nya partiprogram fem gånger. 1944 antogs ett program som huvudsakligen skrevs av Bertil Ohlin. Den politiska debatten präglades då av Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som även kommunisterna hade anslutit sig till. Detta program innehöll långtgående planekonomiska krav, bland annat försäkringsväsendets och oljeindustrins förstatligande, mark- och bostadssocialisering, politisk kontroll över utrikeshandel, investeringar och naturtillgångar etcetera.

Mot detta stod Folkpartiets program som avvisade socialistiska regleringar men som var positivt till sociala reformer och en aktiv konjunkturpolitik för att bekämpa arbetslösheten. Socialdemokraterna kunde behålla regeringsmakten efter 1948 års val men blev så hårt ansatta i debatten att de fick avskriva planerna på en socialistisk skördetid efter valet. Den som vid Ohlins avgång 1967 lade de två programmen bredvid varandra skulle nog knappast säga att det var arbetarrörelsens program som fick störst genomslag i praktiken.

Nästa program antogs 1962 och var skrivet av Sven Wedén. Det är nog det mest utvecklingsoptimistiska programmet i den svenska liberalismens historia. Programmet fastslår att "den tekniska utvecklingen fortsätter i oförminskad kraft" och att inte minst atomkraften kommer att ställa ännu oanade resurser till mänsklighetens tjänst. Så här lyder partiprogrammets credo:

"Arbetsvilja, företagsamhet och initiativ, förvärv av kunskaper och utbildning, sparande för att förverkliga individuellt ägande är dynamiska framstegskrafter, vilka liberalismen vill främja och utveckla."

Man kan också notera den utomordentliga försiktighet som präglar formuleringarna i många kontroversiella frågor som kyrka-stat, Europasamarbetet samt radio- och TV-monopolen. Folkpartiet vill ha reformer inom dessa områden men staplar samtidigt garderingarna på varandra.

1972 var det dags för ett nytt program, denna gång med Carl Tham som huvudförfattare. Detta är det i särklass mest omfattande programmet. Nu är optimismen från 1962 som bortblåst. "Människans villkor är bräckliga", fastslås i programmet. Den moderna tekniken innebär stora risker vilket fordrar "noggrann prövning och aktiv påverkan av utvecklingens inriktning". Tilltron till politikens förmåga är stor. Folkpartiet förespråkar nu inte marknadsekonomi utan "socialliberal ramhushållning".

Samtidigt kan man konstatera att många av de frågor som vi i dag känner igen som centrala för Folkpartiet - till exempel jämställdhet, miljö och bistånd - nu för första gången ges ordentligt utrymme i ett partiprogram.

1982 års program togs fram under ledning av Olle Wästberg och präglades av en mer marknadsekonomisk syn än 1972 års program. Nu heter det att "liberalismens ekonomiska system är en socialt inriktad marknadsekonomi". Programmet förordar enskilda välfärdsalternativ och att skolan ska lära alla läsa, skriva och räkna. Dessutom ska den ställa krav på elevernas arbete och uppförande, vilket på den tiden nog får anses som mycket revolutionärt (eller reaktionärt).

Att partiprogrammet skrevs innan persondatorer och mobiltelefoner hade fått någon spridning märks i kravet att "datatekniken i ett liberalt samhälle ska styras och inte vara styrande."

Det nu gällande partiprogrammet antogs alltså 1997. Om jag får säga det själv, så känns det inte särskilt överspelat. Jan Björklund hade medverkat i utarbetandet av utbildningsavsnittet, vilket var hans debut inom detta fält, och programmet innehåller mycket av det som han nu har eller håller på att genomföra i regeringsställning. Avsnittet om socialförsäkringar är mycket genomarbetat, vilket till stor del kan förklaras av att programarbetet leddes av en expert på detta område, alltså Bo Könberg. Man kan dock fråga sig om han på sin stol som landshövding i Södermanland anser att följande krav fortfarande är lika aktuellt som 1997:

"Det föråldrade systemet med landshövdingen som högste representant för länet avskaffas."

Anders Johnson