Brutal förföljelse av kristna i Irak

Den enda rimliga hållningen för en liberal är att stå upp för asylsökande förföljda kristna irakiers rätt att få stanna i Sverige och bygga upp ett liv i trygghet här. När, eller om, de är redo att återvända ska de ges allt stöd. Under tiden bör vi stå vid deras sida och underlätta för dem att ta del av sin egen historia och lära sig mer om vår, skriver riksdagsledamoten och utrikespolitiske talespersonen Fredrik Malm (fp) .

När de ungturkiska ledarna i Konstantinopel planlade och lät genomföra utrotningen av en miljon armenier under det första världskriget så sände det en chockvåg av fruktan som kristenheten i Mellanöstern ännu inte har hämtat sig ifrån. Med de hundratusentals greker och assyrier/syrianer/kaldéer som också dödades eller fördrevs reducerades den kristna närvaron i Turkiet till närapå noll.

Resten av 1900-talet var i mångt och mycket en transportsträcka för den turkiska staten. Land, fastigheter och andra tillgångar från armenier, assyrier och greker konfiskerades. De som överlevt och flytt vågade sig inte hem igen för att kräva sina rättmätiga tillgångar tillbaka. Gator och byar fick turkiska namn. Militärparader och flaggviftning ersatte försoning. Ingen rättsskipning ägde rum. Arkiven stängdes och reglades. Att tala om det som skett blev straffbart.

Några enstaka kyrkor och kloster skonades. I övrigt var det bokstavligen tyst som i graven. Så fullbordades utplåningen av de kristna från det område där några av de första kyrkorna i världen byggdes.

Kyrkor sprängs, biskopar och präster avrättas
Det är med dessa utrensningar i minnet som de kristna assyrierna och kaldéerna i Irak de senaste åtta åren har stängt dörren om sig, tänt ett ljus invid korset på byrån och tagit del av senaste nyheterna fördrivningen av sina bröder och systrar från Bagdad och Mosul. Sedan många generationer tillbaka har de kristna i Mesopotamien besökt mässan i kyrkan, men nu har det blivit ett riskfyllt projekt. Om inte biskopen blivit avrättad så kanske prästen har blivit det. Om prästen lever är det osäkert vad som händer med munkarna. Eller så sprängs hela kyrkan. Sedan Irakkriget 2003 har omkring varannan kristen irakier lämnat landet. De som är kvar lever i fruktan. En del har odlat skägg för att smälta in med den muslimska befolkningen, andra betalar skatt till islamistiska terrorister för att få behålla livet. Det är bättre idag än för fem år sedan, men inga garantier finns för morgondagen.

Det är med ödet för de kristna i Irak i närminnet som kristna kopter i Kairo slår på teven och tar del av de första prognoserna från valet i Egypten: Största parti islamisterna, nästa största parti salafisterna.

Vid sidan av kvinnorna de kristna de mest hunsade
Förföljelsen av de kristna i Mellanöstern är inte något nytt fenomen. Det började med armenierna. Och det kommer inte att sluta med dem. Armenierna gav inte bara världen den första statskyrkan. De gav oss också definitionen av folkmord, uttolkad av Raphael Lemkin efter att han förstått omfattningen och karaktären av de ohyggliga blodbad som utspelade i byar och under deportationskaravaner i Anatolien, Armenien och Kurdistan.

Det enda som kan sägas med gott fog är att förföljelsen kommer att fortsätta om ingen radikal förändring sker. Vid sidan av kvinnorna är de kristna den mest hunsade befolkningen i Mellanöstern. Det handlar inte om regelrätta folkmord idag, utan snarare om en ständigt pågående kampanj från islamiska extremister. I avsaknad av demokratiska institutioner och demokratiska traditioner är de kristna utblottade. Värst är det i Irak. De beskylls för att stå i maskopi med imperialistiska väst, trots att de är ursprungsbefolkning i området.

Man ska inte underskatta den inverkan religiös fanatism har i Mellanöstern. Bristen på yttrandefrihet och ekonomisk utveckling har skapat en grogrund för hat och konspirationer. Den arabiska våren kan förstås leda till förbättringar, men det kommer att ta lång tid att rubba de djupt rotade vanföreställningar och konspirationer som finns hos vissa grupper. Armenierna har inte sett någon arabisk vår, men däremot ett turkiskt sekel. Och de har inte blivit lyckligare av den erfarenheten.

Så vad kan vi i Sverige då göra?
Låt mig peka på några viktiga punkter, och även resonera en aning kring dem.

För det första: Många kristna i Mellanöstern har emigrerat. Emigration föder ytterligare emigration och diasporagrupperna i Väst är ekonomiskt starka och ger gemenskap åt nyanlända. När förföljelserna eskalerar går folk i massexodus och byar töms på sin befolkning. I Irak finns inte så mycket till alternativ. Det är inte lätt att bygga ett anständigt liv i ständig rädsla. Det är inte lätt att bygga upp en affärsverksamhet när du kan bli utpressad enbart för att du äter griskött. Skulle vi själva i Sverige acceptera en sådan tillvaro?

Den enda rimliga hållningen för en liberal är att stå upp för de kristna asylsökandenas rätt att få stanna i Sverige och bygga upp ett liv i trygghet här. När, eller om, de är redo att återvända ska de ges allt stöd för att göra detta. Under tiden bör vi stå vid deras sida och underlätta för dem att ta del av sin egen historia och lära sig mer om vår.

För det andra: De kristna assyrierna och kaldéerna i Irak angriper inte några andra. De hotar ingen och har inga miliser. De lever i samma områden som de alltid har levt i. Men de bär på ett mörkt arv från folkmordet Seyfo 1915 och det efterskalv av massakrer mot assyrier som ägde rum i början av 1930-talet i Simel. För att assyrierna i Irak på längre sikt ska kunna överleva och bygga upp sina områden bör det ges lokalt självstyre i de områden på Nineveslätten där de är i majoritet.

Folkpartiet uttalade stöd för detta på landsmötet i oktober 2011. Det finns ingenting i Iraks konstitution som hindrar en sådan autonomi, däremot är området omtvistat mellan Kurdistan och Bagdad.

Parallellt med arbetet för en autonomi så finns behov av stöd för att bygga upp de kristna områdena igen. Här kan till exempel kyrkor runt om i världen hjälpa till genom att samla in pengar. Men frågan bör också föras upp på en högre politisk nivå för att på lämpligt sätt skapa fonder för att bidra till återuppbyggnaden.

För det tredje: Dödande och emigration till trots så finns enorma kulturhistoriska värden och arkeologiska fynd i Turkiet, Irak och andra länder i regionen. De assyrier och kaldéer som bor kvar i Irak har inte kapital och kunskap att rädda detta arv. På turkiska sidan om gränsen finns historiska värden som borde väcka stort intresse bland världens arkeologer och lycksökare. En del av detta historiska arv hotas av dammprojekt i sydöstra Turkiet. Frågan om detta arv bör lyftas på internationell nivå och det bör garanteras resurser och expertis för att genomföra större projekt. En sådan satsning skulle mycket väl kunna ske parallellt med ett arbete för att rensa minor och gräva fram massgravar.

För det fjärde: En diskussion måste initieras i USA och EU för hur skyddet av de kristna kan inkluderas i den amerikanska utrikespolitiken för Mellanöstern och i EU:s nya politik för det södra grannskapet. Sverige har tagit ett stort ansvar att ge skydd åt tusentals kristna irakier. USA har däremot ett och annat att fundera över. Bushadministrationen är den mest kristet orienterade ledningen USA någonsin har haft. Samma administration befriade Irak från Saddam Hussein, men med följden att varannan kristen flydde sitt hemland i det kaos som sedan bröt ut. Något vidare engagemang för assyrierna och kaldéerna har vi inte sett. Avståndet mellan evangelikala protestanter i USA och orientaliska kristna i Irak tycks vara betydligt längre än mellan de förstnämnda och bosättare på bibliska kullar på Västbanken.

Bland många kristna organisationer i Europa är det inte mycket bättre ställt. Dessa har förvisso ingenting till övers för israeliska bosättare, men tycks vara mer engagerade för att inleda dialog med islamistiska extremister än att ge stöd åt de kristna som extremisterna försöker spränga i luften. Det krävs självrannsakan både här och där.

Jag är medveten om att jag låter som en pessimist. Men tyvärr har jag goda skäl att vara det.