Abrahams barn - en pedagogisk strategi för skolan
Abrahams Barnär ett pedagogiskt program som ser religionen
som en möjlig utgångspunkt för ökad förståelse mellan människor.
Judendom, kristendom och islam har fler gemensamma nämnare än vad
de flesta av oss föreställer sig. Abrahams Barn är religiöst
obundet och vi ställer oss vid sidanav både den enskilda individens
personliga trosuppfattning och det institutionaliserade
religionsutövandet. Vår infallsvinkel till de abrahamitiska
berättelserna är helt och hållet sekulär, skriverLinnéa
Hahn,ordförande i Abrahams Barn i Skåne.
På väg till en Abrahams Barn-kurs i Sigtuna gjorde jag ett
uppehåll i Stockholm och passade på att äta lunch med några
baptistkvinnor i aktningsvärd ålder. De här kvinnorna är goda
vänner till familjen, så jag vet att de troget varje söndag, hela
livet deltagit i gudstjänsten. Jag har också under åren fått erfara
deras stora intresse för både litteratur och världen utanför
Baptistsamfundet. Trots detta, skulle det visa sig, har de levt i
total okunskap om det nära släktskapet mellan kristendom och islam.
Naturligt nog gled vårt lunchsamtal in på de gamla
bibelberättelserna och vi hamnade ganska snart hos Sara och hennes
barnlöshet. "Ja, nu var det så här", sa jag, "att Abraham hade en
son med en annan kvinna innan Isak kom till." I det här läget
tittade kvinnorna förvånat på mig. "Vad är det du säger?" "Jo
minsann, mamman hette Hagar och sonen hette Ismael och i
släktträdet efter honom kommer man i rakt nedstigande led till
profeten Muhammed och islam." Det föreföll som om denna stora nyhet
sent i livet verkade riktigt uppiggande på damerna.
Sedan den här lunchen har Abrahams släktträd väckt en nyfiken
förundran hos både den ena och den andra. Taxichauffören, muslim
från Libanon med adress i Rosengård, stannade motorn och ville
fortsätta samtalet. Fönsterputsaren, kristen från Nigeria,
frågade om alla är överens om detta. "Ja, faktiskt", sa jag, "alla
är överens om detta - judar, kristna och muslimer är överens om
fader Abrahams/Ibrahims släktträd."
Allt fler elever med ursprung i konfliktområden
På 1980-talet etableras islam i Sverige. Det var då, hela
familjer flyttade hit och det blev viktigt att fostra barnen i den
egna traditionen. En, för det svenska samhället, ny och "främmande"
religion har alltså etablerats och vuxit under en relativt kort
period. Idag möter vi elever, med bakgrund i olika muslimska
traditioner, i så gott som varje skola och vi ställs dagligen, i
hela landet inför traditionsrelaterade dilemman.
Under de senare åren har den svenska skolan också tagit emot
allt fler elever med ursprung i konfliktområden. Många elever vet,
att deras familjer flytt/flyttat från sitt hemland av rädsla för
andra grupper i samhället - samma grupper som andra elever i
klassrummet tillhör. Men här i Sverige är man klasskamrater. Idag
ser sammansättningen av Malmös befolkning ut så, att "varje gång
det smäller en bomb i Mellanöstern, så får det direkta konsekvenser
i Malmö", som en palestinsk röst uttryckte det i Sveriges Radio P1
för ett tag sedan.
Helt sekulär infallsvinkel
Bakgrunden till Abrahams Barns verksamhet är de
motsättningar som i den svenska skolan uppstår i mötet mellan
grupper av olika etnisk och kulturell bakgrund. I de här
motsättningarna uppfattas ofta religiösa traditioner och
tillhörigheter som en grund för konflikter. Inom ramen för Abrahams
Barns verksamhet har ett pedagogiskt program utvecklats där
religionen i stället ses som en möjlig utgångspunkt för ökad
förståelse mellan människor. Judendom, kristendom och islam har
fler gemensamma nämnare än vad de flesta av oss föreställer sig.
Samma gestalter förekommer i Bibeln, i Koranen och i legenderna.
Patriarken Abraham/Ibrahim är den symboliske anfadern i alla tre
religionerna. Jag vill, i sammanhanget understryka, att Abrahams
Barn är religiöst obundet. Vi ställer ossvid sidanav både den
enskilda individens personliga trosuppfattning och det
institutionaliserade religionsutövandet. Vår infallsvinkel till de
abrahamitiska berättelserna är helt och hållet sekulär.
Att gå utanför sig själv
Abrahams Barns pedagogik tog sin början i Rinkebys
mångfacetterade klassrum under tidigt 90-tal. Den har således vuxit
fram i ett område där det tidigt fanns större mångfald och fler
spänningsfält än i övriga Sverige. Initiativtagaren till Abrahams
Barn, Dorothea Rosenblad, som vid den här tiden var högstadielärare
i svenska och religion, identifierade en svårighet såtillvida att
det fanns en ömsesidig ovilja att gå utanför sig själv och den egna
grupptillhörigheten. Det gemensamma berättelsearvet, avskalat från
alla dogmer, fanns där som ett givet material och nu behövdes en
metod för att systematiskt bredda och fördjupa den enskilda elevens
perspektivseende. Själva utgångspunkten för idéerna kring detta kom
att bli den specifika definitionen av ordet empati:
Empati - innebär att man placerar sig i en annan persons inre
verklighet utan att bli hotad av den andres upplevande(Ulla Holm).
Det hela handlar om förmågan att lyssna förutsättningslöst utan att
värdera och därmed inte behöva hamna i försvarsställning.
Metoden fick småningom namnet IE-metoden, där I står för
identifikation och E står för empati. Identifikation skapar empati.
Den något förenklade teorin bakom detta är att vi alla tolkar den
verklighet vi möter utifrån egna kunskaper och erfarenheter och att
vi via ett rollbyte kan öka den empatiska förmågan och därmed tolka
verkligheten utifrån någon annans perspektiv.
Pedagogen berättar, eleverna lyssnar, "tar en roll" och
fortsätter berättelsen i skrift och skriver i jag-form. Genom
inlevelse i litterära och historiska människoöden, växer den
empatiska förmågan hos deltagarna.
Ett konkret exempel
Just följande berättelse med tillhörande skrivuppgifter
har jag valt ut för vuxna deltagare
Jag berättar:
Som barn levde Abraham med sin far Terach i Ur i Kaldéen som
ligger i nuvarande Irak. (Enligt Koranen försörjde han sig genom
att göra gudabilder av lera).
En dag bestämde sig Terach för att lämna Ur. Familjen
började en lång vandring och kom så småningom fram till Harran, som
ligger i nuvarande Turkiet. De bosatte sig där.
Terach dog i Harran - han var då 205 år. Efter en tid
uppenbarade sig Gud för Abraham och befallde honom att ta med sig
sin hustru Sara och sin brorson Lot, all egendom och alla slavar
som de hade förvärvat i Harran och bege sig till Kanaan, som
motsvarar nuvarande Israel. Några barn hade de ännu inte.
När de kom till Kanaan - landet där kanaaneerna bodde -
fortsatte de ända till den heliga platsen Shekem där de stannade.
Gud uppenbarade sig på nytt med löftet att Kanaan skulle tillfalla
Abrahams ättlingar.
Abraham byggde då ett altare.
Här stoppar vi berättelsen och låter deltagarna fortsätta den i
skrift enligt några givna instruktioner.
Det är första dagen i Shekem
Du är Sara. Tillsammans med en slavinna går du och hämtar vatten
ur brunnen i byn. Vid brunnen finns redan kanaaneiskorna. Under
kvällens måltid berättar du för Abraham om vad som hände. Vad
berättar du?
eller
Du är kanaaneiskan som sedan länge hämtat vatten ur samma brunn.
När Sara lämnat brunnen stannar du kvar med de andra kvinnorna. Vad
talar ni om?
eller
Du är den kanaaneiske översteprästen som iakttar Abraham då han
bygger ett nytt altare vid den gamla heliga platsen. Vad tänker
du?
eller
Du är Lot. Du har just släppt iväg alla dina får på bete då du
får se några kanaaneiska fåraherdar komma åt ditt håll. På kvällen
skriver du dagbok där du berättar vad som utspelade sig under ert
möte. Slut på exemplet
Abraham flykting och invandrare
Berättelsen om Abrahams väg till Kanaan är en berättelse
som många av våra invandrade elever kan identifiera sig med och
referera till. Abraham är utvandrare. Han blir invandrare (och
senare i historien dessutom flykting). Många, för att inte säga de
flesta oavsett tradition, har en tidigare kännedom om gestalterna
som rör sig i berättelsen.
Vi återger berättelsen så texttroget som möjligt - utan
värderingar och tolkningar. Det är en kort berättelse som lämnar
utrymme för många tankar och reflektioner kring frågor som är lika
aktuella idag som för 4000 år sedan.
Med skrivformen och deltagarnas egen fortsättning med det
somintestår i berättelsen får vi igång en självreflekterande
process där "fel" har svårt att uppstå. Så även ett
fundamentalistiskt "rätt".
Man kan ju inte alltid gå och tänka på att man är med och
skriver svensk samhällshistoria. Men ibland kan och bör man nog
lyfta blicken och anlägga det stora perspektivet. Det är ur sådana
reflektioner som Abrahams Barn vuxit fram.
Syftet med Abrahams Barns verksamhet är att verka för
ömsesidig respekt i ett konstruktivt samhällsbygge.
Detta vill vi uppnå genom att
- ömsesidigt bearbeta de kollektiva konflikter, ofta religiöst
motiverade, som människor med ursprung i konfliktområden har med
sig i bagaget vid flytten till Sverige.
- att ömsesidigt och välreflekterat hantera de
traditionsrelaterade dilemman som uppstår i mötet mellan den
sekulära svenska skolan och den enskildes, ofta religiöst
motiverade, krav på förändringar.
Den religiösa läskunnigheten ökar
Tidigare i denna tidskrift har religion liknats vid
elefanten i rummet. Elefanten som ingen vågar tala om trots att
alla ser den och att den påverkar omgivningen. Det svenska
samhällets beröringsångest för religion bottnar antagligen delvis i
den minskade religiösa läskunnigheten.
När vi genom Abrahams Barns metod och pedagogik sätter oss in i
och tar del av de abrahamitiska berättelserna upptäcker vi, att den
religiösa läskunnigheten ökar. Vi blir något skickligare uttolkare
av hur olika kulturer genom historien inspirerats av berättelserna
om Abrahams och hans efterföljare.
Vi kan möta både religion och religiöst motiverade krav med
kunskap och respekt utan att, av rädsla, göra dem oantastliga.
Abrahams Barns boksamlingar
Dessa består av litteratur om religioner och
kulturmöten. Målgruppen är en intresserad allmänhet och lärare som
vill arbeta enligt IE-metoden (Identifikation skapar
Empati).
Böckerna kan genom fjärrlån rekvireras fritt genom bibliotek
i hela landet.
