Lars Leijonborg

Medborgarföreningen – en historisk tillbakablick

Den här artikeln vill ge några glimtar från en speciell företeelse i den svenska liberalismens historia, nämligen att det i 46 år på 1900-talet existerade en särskild förening i Stockholm för liberaler som hade förankring i frikyrkan eller nykterhetsrörelsen: Stockholms Frisinnade Medborgarförening.

Organisatoriskt utgjorde föreningen det som idag kallas ett länsförbund. Då hette det valkretsförbund. I Stockholms stad hade Folkpartiet alltså två valkretsförbund, som arbetade sida vid sida. De hade varsin expedition och varsin ombudsman. De arbetade oftast i hygglig sämja. Jag är tillräckligt gammal för att minnas slutet av denna period. Inför valen fram till och med 1966 var stan tapetserad med kandidataffischer från Folkpartiet där det framgick att de antingen propagerade för ”Allmänna listan” eller ”Frisinnade listan”. 

Vi kan här egentligen bortse från perioden från början av 1920-talet till 1934 då Sveriges liberaler var splittrade i två partier. Att de frisinnade då hade en lokalorganisation i Stockholm är inte konstigt. Även om den ”konkurrerande” Liberala föreningen var något starkare i Stockholm, samlade också de frisinnade åtskilliga röster. I riket var de frisinnade mångdubbelt starkare (fyra-fem gånger större) men i Stockholm stad var liberalerna i ledningen, ungefär i proportionerna 60/40.

För nytillkomna tittare ska vi kanske repetera vad som hänt i tidigare avsnitt.

Man brukar säga att liberalismen i Sverige har två källflöden, låt oss kalla dem den internationella liberalismen och det inhemska frisinnet. Franska revolutionens frihetsideal, den ”ärorika revolutionen” i England med åtföljande parlamentarism och grundandet av USA, allt var sådant som svenskar som var läskunniga och hade tillgång till tidningar och böcker tog del av, antingen med avsky eller med fascination. Framför allt i städerna stimulerade detta krav på att de nya vindarna skulle påverka också Sverige. På landsbygden brottades man med sina vardagsproblem. Befolkningsökningen gjorde att det blev svårare att hitta arbete, superiet tilltog, det fanns för få skolor för barnen, de som anslutit sig till väckelserörelsen förföljdes och straffades. När förbudet mot att emigrera upphävdes tilltog utflyttningen från landet. Allt detta skapade en reformrörelse också på landsbygden. 

Dessa båda rörelser hade många politiska krav gemensamt. Vidgad rösträtt. Allmän folkskola. Religionsfrihet. Sociala förbättringar. Men de bestod av människor med mycket olika bakgrund. Stadsborna var utbildade, hade ”manschettyrken” och urbana vanor. Den andra strömningen bars upp av bönder, ofta självlärda, möjligen en och annan folkskollärare. De var ofta engagerade i någon av tidens stora folkrörelser, frikyrkorna eller nykterhetsrörelsen, där deras politiska intresse väckts.

De båda grupperna hade alltså politiken gemensamt, men det sociala skilde dem åt. Därför uppfattade många ”äktenskapet” som udda. Skämten och karikatyrerna var många om denna ”mesallians”. Men politiken var viktigare och ur den gemenskapen skapades en stark legering. Den kom att spela en ledande roll för demokratiseringen och moderniseringen av Sverige.

Men i början av 1920-talet sprack ändå legeringen. Även de frisinnade kunde inspireras från utlandet. ”Nykterhetsfalangen” såg med förtjusning att USA sedan den 16 januari 1920 hade förbjudit all alkohol – ”prohibition”. (Förbudet där kom att vara i nästan 14 år!). ”Rusdrycksfrågan” – spritförbud  eller inte – kom att skapa så starka känslor att sprickan inte gick att lappa ihop.

Eftersom förbudsanhängarna var i majoritet behöll de namnet Frisinnade landsföreningen. Utbrytarna kallade sig Liberala Samlingspartiet. Stockholms Frisinnade Medborgarförening fanns då redan och blev naturligtvis lokalorganisation för de frisinnade i Stockholm.   

Skilsmässan blev relativt harmonisk. Spridda röster om återförening hördes tidigt. När de frisinnades ledare C G Ekman bildade sin första regering 1926 tog han in ledamöter från liberalerna, bland annat den tidigare partiledare Eliel Löfgren 

Men det dröjde till 1934 tills skilsmässan var över och Folkpartiet bildades. Majoriteterna var stora i båda partierna för samgående, men det fanns röster som var emot. Flera av dem fanns i Stockholm. Gamla personkonflikter spökade, ofta kretsade de kring de båda nämnda före detta partiledarna, Ekman och Löfgren. Detta gjorde att sammanslagningen aldrig fullt ut förverkligades i huvudstaden. Visserligen var man anslutna till samma parti på riksplanet, men hemmavid ville man arbeta var för sig.

Att två föreningar arbetar för samma parti i en valkrets är ovanligt, men tycks i detta fall haft övervägande positiva effekter. Redan i det första valet, andrakammarvalet 1936, blev röstetalet i Stockholm högre än riksgenomsnittet, vilket det aldrig varit tidigare.

Verksamheten i Medborgarföreningen präglades av att medlemmarna var föreningsvana. Man hade mindre ekonomiska resurser än liberalerna – där fanns fler förmögna medlemmar och bättre kontakter med företag som var villiga att donera – men det kompenserades till stor del av ideella insatser. Verksamhet var livlig med trivsamma kretsmöten runtom i staden. Inte sällan hyrde man in sig i församlingshem, men rätt ofta hölls också möten i privata hem. Man tyckte sig ha en tydlig uppgift – att i full samklang med Folkpartiets program verka för att andliga värden inte glömdes bort i samhällsutvecklingen och att omsorgen om medmänniskorna fick tydliga uttryck , bland annat i en ambitiös socialpolitik.

Föreningen gjorde ett par intressanta värvningar till sina riksdagsplatser. Redan tidigt på 1920-talet satte man in Kerstin Hesselgren som den första kvinnan i Sveriges riksdag. På 1930-talet övertalade en delegation från de frisinnade Bertil Ohlin att kandidera till en plats. (Även om man var stolt över sin särart, var man inte omedveten om risken att uppfattas som en sekt – båda dessa namn tjänade syftet att bredda bilden av föreningen.)

1950-talet har kallats Folkpartiets storhetstid. I valet 1952 fick man i Stockholm över 36 procent av rösterna, varav den frisinnade listan tog nästan exakt en tredjedel. I kommunalvalen var man ofta det största borgerlig partiet och kunde tillsätta den högsta posten, som finansborgarråd. Flera borgarråd hämtades från den frisinnade sidan.

I kommunalvalet 1962 gick de frisinnade förbi och hamnade i knapp ledning. Hur det gick till har varit föremål för många diskussioner. Liberalerna tycks ha gjort ett misstag i sin marknadsföring, genom att för mycket betona den speciella listan, för lite Folkpartiet. Jag har flera vänner på båda sidor som givit som sina versioner, men jag låter en socialdemokrat, förra statsrådet Bengt Göransson, berätta sin, som han återgivit den i en tidningsartikel:

”Så kom valet 1962. Jag delade ut valsedlar utanför Katarina Norra folkskola. Bredvid mig stod företrädaren för Folkpartiets Stockholmsavdelning, mittemot Frisinnade Medborgarföreningens. Folkpartisten lämnade ut sina sedlar med orden Den liberala listan, den frisinnade sa Folkpartiet. När vi stått där en timme frågade jag folkpartisten varför hon sa Den liberala listan i stället för Folkpartiet. Nu tror ju väljarna att du delar ut en spränglista. En stram blick och en kort replik: Våra väljare vet vad de röstar på! 

Så kom natten och röstresultatet. De frisinnade hade, säkert därför att de kallade sig folkpartister, tagit hem mer än hälften av mandaten och många från huvudlistan, den som lanserats som den liberala, fann sig utslagna. Depression och upprördhet i Folkpartiets Stockholmsavdelning, där många krävde att de frisinnade som valts in skulle avsäga sig, eftersom de borde förstå att folk hade röstat fel och inte alls ville ha kristna och nykterister som sina fullmäktigeledamöter. Det blev förstås nobben.”

Partiledaren Bertil Ohlin betalade avgift till båda föreningarna i Stockholm. Den frisinnade legendaren Einar Rimmerfors berättar i sina memoarer: ”När han kom till oss ägde vi honom helt. Det var också självklart att han skulle komma vid alla större sammankomster och högtider. Han påpekade ofta betydelsen av den frisinnade falangen, som enligt hans mening vid kritiska tillfällen i partiets historia verkligen visat sig hålla provet.”

Länge hade föreningen också en ”egen” tidning: Svenska Morgonbladet. Den hade kristen inriktning, lästes av många missionsförbundare och stödde frisinnad politik på ledarsidan. De sista åren var Erik Hjalmar Linder, professor och kulturpersonlighet men också kristen och liberal, chefredaktör.

Men ”Svenska Morret” lades ner i slutet på 50-talet. Folkrörelsernas tillbakagång hade börjat och inom Frisinnade Medborgarföreningen märktes svårigheter att värva nya medlemmar. Ekonomin var som sagt svagare än på den liberala sidan. Det jämna valresultatet 1962 startade en diskussion i föreningen om inte ett samgående med liberalerna trots allt var det riktiga, nu när den skulle kunna ske på jämlika villkor. Det tog några år till men 1967 blev det sammanslagning.

De som varit med i Frisinnade Medborgarföreningen saknade den. De talade många år efter samgåendet nostalgiskt om gemenskapen och arbetsglädjen. Man var stolt över det man åstadkommit, inte minst att ha fört fram en lång rad dugliga människor till viktiga poster. Och över politiska framgångar – dit räknade man exempelvis att man tidigt drivit kravet att kvinnor skulle få prästvigas. Länge åberopade man framgången 1962 för att få ”rättvis” representation på Folkpartiets listor, men med åren blev det svårare att få gehör. 

Idag är frisinnet mycket försvagat. Men kanske kan minnet av den glada trosvissheten i Frisinnade Medborgarföreningen stimulera en ny generation kristna till samhällsansvar med liberala  förtecken. 

Lars Leijonborg

 

Publicerad 2021-04-27

Annonser