Staffan Werme

Liberal framtid?

Vart är vi på väg? Frågan ställs allt oftare, inte bara i populära TV-program. Vart är samhället på väg? Vart är politiken på väg? Vart är demokratin på väg? Och: Vart är liberalismen på väg? Frågan måste ställas kontinuerligt, inte minst av den som vill kalla sig liberal. För det finns inget för alltid givet svar på vad liberalismen är. Det finns inget kommunistiskt lyckorike, där socialisterna hänger med i drömmen som en svans. Det finns inte heller någon filosofiskt ideologiskt grundad tro att just dessa förslag är de som kommer att lösa världens problem. Liberalismen är annorlunda. Kanske det är därför vi varit så förtjusta i prefix. Eftersom det inte finns ”en sann liberalism för alla tider” så har det varit viktigt att peka på vilken gruppering man tillhör: Socialliberal. Marknadsliberal. Feministiskt liberal. Kravliberal. Och har inte det räckt så finns andra ord i släktträdet: Libertarian. Nyliberal. Just nu pågår ett stort arbete i partiet Liberalerna för att hitta en ny grund för den moderna partianslutna liberalismen. Anslaget är brett. Frågan är vad partiets organisation orkar med. För nu sker inte den liberala förnyelsen i det enda liberala partiet i Sverige. Centerpartiet kallar sig numera liberalt. Man har övergivit de konservativa grunderna, slängt samhörigheten med socialdemokratin överbord och gått fullt in för att bli de mest liberala, i vart fall när man hör partiets toppar. Men Centerpartiet är inte ensamma i sin liberala vandring. Liberalismen finns numera företrädd såväl inom de konservativare som de mer socialistiskt färgade partierna. Så vart är liberalismen i Sverige på väg? Och vart är den liberalism som organiseras inom Liberalerna på väg? Frisinnad Tidskrift kommer under 2017 att ställa frågan till flera engagerade liberaler, människor med tankar och idéer om vad som är liberala utmaningar idag och de kommande åren. Ni kommer att få möta Håkan Holmberg från Uppsala Nya Tidning, David Nyström som tidigare skrev för Gefle Dagblad och många fler. Men först en intervju med en av ledarskribenterna på Dagens Nyheter om vikten av att vara optimist.

De sista entusiasterna

Det är grå januari. Vintern som aldrig vill komma väntar fortfarande utanför tågfönstret. Några snöfläckar kurar i de djupaste dikesfårorna.

Jag är på väg mot Stockholm för ett möte med en av de ledande liberala skribenterna i Sverige. Erik Helmerson har gjort sig känd för sina signerade ledartexter på Dagens Nyheter, ofta med ett djup som saknas hos andra ledarskribenter. Vi har stämt möte på en enkel restaurang för en lunch och ett samtal om liberalismens framtid.

På tåget upp funderar jag över hur jag ska leda samtalet. Erik har fått ett mail med några grundläggande frågor. Men jag känner att risken är överhängande att frågorna blir för stora, att diskussionen landar i en filosofisk betraktelse om liberalismen utan förankring i den vardag de andra lunchgästerna lever i.

Är det där liberalismen kommer att sluta? Som en fin ideologisk dröm, där de bästa politikerna förmögna att formulera de vackraste fraserna huserar i allt tommare salar. Som en tankevärld, där namnbytet från Folkpartiet till Liberalerna blir det slutliga bekräftandet på att Liberalerna numera vare sig är ett parti eller har något folk bakom sig?

Vad säger du, Erik?

Jag är ju en väldigt oteoretisk liberal. Jag har aldrig varit medlem i LUF, kanske läst en halv poäng statskunskap. Det innebär att jag aldrig behövt ta tag i den tunga ideologiska biten av liberalismen, för att ta en idrottsjämförelse: Jag har fått leva på mitt fotarbete istället för på tunga grundslag.

Utifrån den utgångspunkten blir dina frågor väldigt spännande. Vad är framtiden för svensk liberalism, svensk socialliberalism? Börjar man fundera så kan man hamna i två ytterligheter. Antingen kan man vara otroligt optimistisk, eller så kan man vara lika pessimistisk.

Definierar man liberalismen som en grund i det öppna samhället, med sekularitet, med en slags tro på förnuftet, så ser det rätt bra ut. Nästan alla svenska partier bekänner sig till det idag. Det finns en oerhörd socialliberal konsensus kring detta.

Å andra sidan finns det en brist på diskussionen om behovet av en frånvarande stat. För några dagar sedan lyssnade jag på en debatt mellan Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra. Och det perspektivet, att staten kanske inte ska göra allt eller göra mer, lyste helt med sin frånvaro. Insikten om att det finns ett civilsamhälle därutanför som borde ha en större uppgift verkade saknas.

Menar du att liberalismen formulerat om sitt uppdrag? Har vi blivit statsindivudalister, för att tala med professor Lars Trägårdhs ord?

Ja – där kan man säga att Trägårdh var spot-on. Vi har lämnat allt till staten så vi kan utveckla oss själva. Drar man det längre blir också det en variant av att liberalismen har segrat ihjäl sig. Ser man på tokvänsterns 1970-tal och nutidens tokhöger, så är de kanske mer ett tecken på att man har det så bra att man kan välja att göra annat. Identitetspolitik, alternativa fakta – alla dessa strömningar är tecken på det. Vi blir lite som bortskämda barn i borgerliga salonger, vi kastar en sten genom en fönsterruta bara för att det ska hända något.

Men om, eller kanske när, det åter kommer en global kris så är sannolikheten stor att vi funderar över varför vi övergav den där trista konsensuskulturen som ändå gav oss ett så stort välstånd.

Vi borde vara medvetna om att det samhällssystem vi idag lever i är utan motstycke i historien i att ha levererat ett unikt högt välstånd till allt fler människor. Men det är uppenbart att vi inte alltid inser det.

Kanske är det så att människan i sig själv bär en vilja till de stora förändringarna, och då räcker det inte med politiker som skruvar i systemen, som gör det lite bättre för varje dag. Man vill ha de stora stegen.

Men behövs det då politik och politiker – om allt bara handlar om att skruva i systemen?

Visst behövs det politik och politiker. Frågan är mer hur mycket politik som behövs. Åter – jag menar att civilsamhället är tragiskt åsidosatt i detta. Civilsamhället får rycka in när staten inte klarar sitt uppdrag. Se bara på vad som hände vid flyktingkrisen hösten 2015. Då var det civilsamhället som hanterade stora delar av det som vi traditionellt ser som statens uppgift.

Men insikten om att staten kanske inte ens behöver göra det som den gör idag, den saknas.

Jag menar att den växande staten inte är något framtidsrecept. Där är en av liberalismens framtida spelplaner. Vi har länge trott på att staten alltid finns där, alltid ska ordna allt, oavsett vad som händer.

Men det fungerar inte i längden. Vi kan bara se på hur det ser ut i praktiken. Vi har i vart fall bland världens fem högsta skattetryck. Men staten kan inte leverera välfärd i samma utsträckning. Vår skola är inte fem i topp. Inte äldreomsorgen heller. Inte tryggheten.

Den situationen kommer att kräva att det politiska systemet måste börja göra omprioriteringar. Vi måste inse att politikens uppgift är att inte ta ut mer i skatt än vad de gemensamma välfärdsuppdragen kräver.

Gör vi inte det kommer vi att få en annan samhällsutveckling. Det kommer att handla om att människor flyttar utomlands för att det går bättre att forma sin framtid där. Det handlar om att färre startar företag, utvecklar idéer, ökar sin kompetensnivå. Människor kommer inte att acceptera att betala skatt för en välfärd de inte får.

Utvecklingen är väl känd, det är inga nyheter. Men det finns ännu ingen gemensam syn på att det förhåller sig så mellan de politiska partierna. Här finns en stor uppgift för liberalismen. Vi ska inte ta ut mer i skatt än vad vi förmår leverera i välfärd

Tror du det spelar någon roll om kraven på valuta för skattepengarna kommer från Tensta eller Östermalm? Om man ska generalisera: Tenstaborna vill ha mer välfärd, annars skapar de sin egen trygghet via andra nätverk än staten, oavsett om det är familjen, klanen eller något annat. Östermalmsborna vill ha valuta för skattepengarna, annars flyttar de.

Samtidigt är det väl så att vi svenskar idag är världsbäst på att betala skatt, vi litar på skattesystemet och på staten mer än några andra. Men kommer det att fortsätta om staten inte förmår leverera välfärd i den utsträckning man förväntar sig?

Nej, egentligen inte. Det är samma berättigade krav, oavsett varifrån de kommer. Det offentliga, staten, måste leverera grundtryggheten till alla oavsett var de bor. Men vi måste vara tydliga med vad denna grundtrygghet innehåller. En bra skola. En trygg äldreomsorg. Poliser på gator och torg. Grundläggande social trygghet. Kanske lite till. Men där når vi gränsen.

Det viktigaste för Tenstaborna är att vi skapar system som gör att de kan utvecklas utan ständiga krav på statligt stöd. Man kan tänka så här. Vi lever i en värld där fysiska gränser blir allt mindre betydelsefulla i vissa avseenden. Men i andra finns de kvar. Frågan är hur vi hanterar båda dessa skeenden.

Jag tror vi måste våga skapa en svensk dröm. Den borde innehålla insikten om att Sverige är ett civiliserat, öppet och tolerant samhälle och om du finns här så förväntas du leva öppet och tolerant. Men mer – det är ett samhälle som gör det möjligt för dig att utvecklas. Om du är duktig, lägger manken till och vill så kommer det att finnas möjligheter för dig att skapa en bättre framtid för dig och dina närmaste, oavsett varifrån du kommer eller var du bor.

Du kan komma som flykting med tomma händer, och du kan skapa dig en ny framtid för dig och dina barn. Kanske kommer du som förälder inte att ha samma status som i ditt forna hemland. Men du ger dina barn den bästa av förutsättningar.

Skapar vi en sådan berättelse, en sådan svensk dröm, kan det bli kittet som håller ihop samhället även i framtiden. Då ökar också trovärdigheten för statens uppgift och de krav staten kan ställa på dig som medborgare.

Även i ett sådant samhälle måste det finnas ramar. Ett liberalt samhälle bejakar din rätt som vuxen individ att leva ditt liv som du själv vill, men ramen som finns visar på en tydlig gräns – du får inte tvinga någon annan vuxen människa att leva sitt liv som du vill, utifrån dina krav och bestämmelser.

Det finns en risk att det liberala samhället kan utvecklas i en riktning där det bildas enklaver, subkulturer, där de liberala värdena sätts ur spel. Jag menar att det är liberalt att inte acceptera detta, att hitta vägar att begränsa de oliberala tendenserna.

I höstas lanserade Liberalerna ett förslag om begränsningar av etableringsrätten för friskolor. Inga nya friskolor mer religiösa huvudmän ska accepteras, var Liberalernas förslag. Man kan enkelt se att förslaget i huvudsak riktar sig mot islamska friskolor. Var det ett rimligt förslag utifrån din argumentation?

Nej – absolut inte. Snarare tvärsom. Det är självklart att det ska få finnas friskolor som drivs av huvudmän med religiös inriktning. Problemet är inte huvudmannaskapet. Problemet är att staten backat från sin grundläggande uppgift – kontrollen över skolorna och vad de ger barnen.

Man gör detta till en fråga om huvudmannaskap, men åter, det är inte huvudmannen som är problemet. Vi har ett typexempel här i Stockholm som kan tjäna som tankeställare. Stockholms stad driver Hammarbyskolan. På Hammarbyskolan har det funnits klasser för romska barn. Istället för att ge dessa barn, med de särskilda utmaningar de möter, den bästa undervisningen, har skolan abdikerat från sitt ansvar och lämnat alldeles för många barn utan vettig skolgång.

Och det i en kommunal skola. Huvudmannaskapet spelar ingen roll. Statens ansvar är större än så.

Men är det religionen som är problemet? Den svenska synen på religion är baserad på synen på kristendom, en religion som man hävdar kan flyttas till det privata. Men islam, och de flesta andra världsreligioner, är inte något privat. Islam är både religiös andlighet och politisk ideologi. Klarar staten av att hantera detta? Eller är man för naiv?

Det finns flera märkligheter kring hur staten och de politiska partierna hanterar de frågor om religion och islam som nu dyker upp. De gångna årens diskussioner om de så kallade förortskalifaten är en. Där synen på mångfaldssamhället går så långt att det är OK att tillåta rörelser och företeelser som begränsar människors frihet, begränsar det liberala och öppna samhället, bara för att man hävdar att mångfald är rätt.

Det är en orimlig hållning.

Det är möjligtvis som du säger, att vi har svårt att hantera den nya religiositeten utifrån vår vilja till mångfald. Jag hävdar att vi har accepterat följder av politisk islam på sätt som vi aldrig skulle tillåtit om det varit en kristen företeelse. Men det sekulära, liberala samhället kan inte behandla människor olika, beroende på vilken religion man tillhör.

Låt oss lämna religionens påverkan och återvända till politikens roll. Vad är politikens roll i ditt framtidssamhälle? Vad blir kvar när politikerna behövt prioritera och retirera? Behövs politikerna?

Självklart behövs politikerna. Det kommer alltid att finnas ett behov i en demokrati av ramsättande, vilka gemensamma ramar vi har att agera under. Det blir annorlunda än på 1950-talet, men det kommer att finnas ett behov.

För det liberala partiet eller kanske partierna, kommer denna utmaning att bli central. Frågan om politikens förändrade roll är en av de huvudsakliga utvecklingsfrågorna.

En sak man kan se är att Liberalerna och även Centerpartiet varit väldigt politiskt oföränderliga de senaste åren. Rörelsen finns mer hos kristdemokrater och moderater som har börjat utforska den socialkonservativa rörelse som ändå finns, även i Sverige. Deras politiska förflyttningar är mer intressanta.

Hade Moderaterna haft en annan partiledare hade möjligheten att skapa sig en plattform på denna socialkonservatism varit stora. Sannolikt hade det påverkat Kristdemokraterna negativ, man hade kunnat ta röster från Sverigedemokraterna men även från andra partier. Problemet för Moderaterna är att de idag inte har en partiledning som klarar det uppdraget.

En sådan förflyttning borde kunna påverka också partiernas syn på staten och det statliga uppdraget. Men det finns inget idag som pekar i den riktningen. De tankar om civilsamhällets tillväxt och politikens reträtt som jag skissat ovan har idag inga starka företrädare i något parti.

Om du väljer att flytta dig ännu lite längre framåt – vilka utmaningar ser du för liberalismen då?

Vi började med att tala om det både finns en optimistisk och en pessimistisk sida i världen. Aldrig har vi haft det så bra, aldrig har välståndet varit så stort, aldrig har så många bott i demokratiska stater. Ändå är det som det inte räcker. Jag vill återvända till bilden av det bortskämda barnet i borgarsalongen. Det händer inget! Vi måste ut och göra något – även om det handlar om att förstöra!

Vi ser utmaningarna idag. Som liberaler har vi en tro på förnuftet, på att fakta ska styra våra fria val. Vi lever i en tro på yttrandefrihet och den fria pressen, i en värld där samhället förändras genom ständiga små steg mot det bättre.

Men så ser vi detta utmanas. Just nu pratar många om ”alt-facts” alternativa fakta. Fakta blir något subjektivt. Pressfrihet och yttrandefrihet utmanas direkt och indirekt.

Vi lever i en situation som har sina paralleller i tiden efter 1968. Då var det vänstern som hade ett antal människor som tillät sig tro på alla möjliga märkliga politiska idéer. Idag är det högern. Det tog tio år för vänstern att lämna de mest tokiga ytterligheterna. Sannolikt kommer det att göra detsamma för högern.

Rent konkret – vad menar du är liberalismens uppgift i ett sådant läge?

Jag tror det handlar om att våga stå fast. Stå fast vid sina värderingar och sin samhällssyn. När andra pekar på att världen visst kan se ut på det ena eller andra sättet, beroende på vad du tycker, så är det liberalens uppgift att peka på fakta, att tro på förnuftet, att värna öppenheten.

För att ta ett konkret exempel. I ett läge där internationella samarbeten ifrågasätts, där frihandeln hotas och protektionismen breder ut sig, där synen på människors lika värde svajar är det en liberal uppgift att stå upp för de liberala idealen. Vi måste våga peka på att det är det kapitalistiska systemet som gett fler människor välstånd och välfärd. Vi måste trycka på att det är globaliseringen som lyft människor och länder ur fattigdom. Vi måste stå upp för att människor, oavsett var de kommer ifrån, har samma värde.

Vi måste tro på argumentens bärkraft, på våra argument baserade på den faktabas som finns. Det kommer alltid att finnas människor som pekar på andra vägar, som hävdar att sanningen visst inte ligger i de fakta som finns. Men vi måste tro på vårt sätt att argumentera, för den politik vi tror på.

Vad är det man säger: Man kan ljuga för många under lång tid, men inte för alla under hela tiden.

Jag tror att de kommande tio åren kommer att vara tuffa för liberalismen, nationellt och internationellt. Om fem år ser det kanske inte så bra ut.

Men liksom vänstervågen under 1970-talet ebbade ut och ersattes av en mer pragmatisk liberal utveckling, också det både nationellt och internationellt, så finns det all anledning att se positivt på vad som händer därefter.

Visst finns det en risk att denna alt-right höger ersätts av en gigantisk vänstervåg, eller att de auktoritära rörelserna får ökat fotfäste. Men det finns alla chanser att en pragmatisk liberalism, den liberalism som faktiskt förmått att göra världen bättre, åter får en chans. Det gäller bara att hålla ut, tro på mångfalden, på yttrandefriheten, på det sekulära samhället byggt på förnuft och upplysning.

Publicerad 2017-03-20

Annonser