Behöver vi inte fler åsnor i svensk politik?

Nyligen firade vi påsk, ovanligt sent i år. En berättelse ur kyrkans texter på palmsöndagen som de flesta av oss nog känner igen handlar om intåget i Jerusalem.

Det triumfatoriska intåget skildras med detaljer som mantlar som breds ut på vägen och kvistar som skärs ner från träden och läggs ut på vägen. Allt för att illustrera hur folkmassorna ger uttryck för en längtan efter en ny ledare. En i stor utsträckning politisk manifestation av ett ockuperat folk som ville bli av med romarnas våldsamma förtryck.

Men det var inte en politiker som kom ridande. Det bästa tecknet på detta var nog valet av färdmedel. Han bars inte in som ofta konungar gjorde i bärstol. Inte heller red han på en imponerande stridshäst i full mundering. Han kom på en åsna, symbol för fred och vänskap och långt ifrån svärd, sköldar och lansar.

Åsnor i Tunisien och Egypten
För mig kännas skildringen från Jerusalem igen i vad som har skett i Tunisien och Egypten. Människor i tusental gick ut på gator och torg i protest mot sina ledare. Men utan vapen och bara med längtan efter ett slut på förtryck, rättslöshet och korruption. Bildligt talat kom man ridande på en åsna!

Så helt annorlunda beskrivs det folkliga upproret i Syrien, Libyen och Bahrain för att ta några aktuella exempel. Här är det stridshästarnas tid. Regimen skjuter på sitt eget folk som försvarar sig  med så mycket våld som resurserna räcker till. Och antalet döda och skadade är skrämmande högt. Oj, vad man saknar ledare på ömse sidor som är beredda att rida in på en åsna.

Åsnor eller stridshästar hos oss
Men hur är läget i vårt eget land? Är Sverige åsnornas eller stridshästarnas arena? Nyss hade vi en ekonomisk debatt i riksdagen. Slagord om betonghäckar blandades med påståenden om avsiktlig förföljelse av svårt sjuka. Nog låter det för en TV-tittare mer som stridshästarnas mobilisering än som segertåg för någon som rider på en åsna.

Säkert är det så att partiledare kan uppleva att man behöver svinga sig upp på stridshästen för att motsvara förväntningar från de egna leden. Att kravet på att mosa motståndaren blir så stort att dialogen ersätts av angrepp på både person och sakfrågor.

Men vad skulle ske om man istället valde att rida fram på en åsna? Om man vågade tro att det räcker att beskriva sin egen politik och inte förvrida motståndarens åsikter. Kanske skulle stödet från de lite mer blodtörstiga anhängarna bli svagare. Kan det uppvägas av att fler utanför de egna leden övertygas av förslagen därför att det är positiv argumentation?

Visst är det en lockande tanke att se våra partiledningar oftare avstå från angrepp för att få tid till beskrivning av de egna målen, de visioner man har, den värdegrund man står på. Nog skulle det kännas som att man tog oss valarbetare och väljare på större allvar? Att man litar på vår förmåga att ta till oss argument för något partierna vill. Och inte så ofta ägnar sig åt kritik av vad motståndaren föreslår.

Vem vågar börja rida på åsnan?
Tunisien och Egypten är exempel på att folkmassor är svåra att besegra. Nu kan man bara hoppas att det man uppnått i dessa länder inte tas över och förstörs av nya makthavare.

Jag tror att det också i Sverige finns en längtan efter förnyelse och förändring. Att här finns en trötthet på politik och politiska partier därför att de allt för ofta inte svarar upp mot våra förväntningar. Ta allas våra drömmar på större allvar! Tro på att dialog lönar sig! Lita till att det är viktigt att visa den värdegrund som partiet och företrädaren har! Partierna måste förstå att det inte är förslagens alla detaljer vi vill ha, utan deras förankring i en dröm, ett mål, en ideologi. Få oss att känna övertygelsen att här finns idéer, mål och öppenhet mot framtiden.

Törs någon sitta upp den åsnan? Kanske kan belöningen bli större än något partikansli vågar tro på.

Lennart Olsson