Staffan Werme

Ett enat (?) parti söker kurs

Så fick hon stödet hon sökt. Visst fanns olika åsikter under gårdagsnattens debatt, men stödet för vägvalet är mer än tydligt.

Rapport från ett landsmöte II

Till sist kan Nyamko Sabuni göra det hon valdes för. Staka ut en ny kurs för Liberalerna. Mot den hägrande borgerliga regeringen utan SD men med tydlig liberal profil.

Men är såren läkta? Är partiet enat? Från läktarsidan är det ganska enkelt att se att så inte är fallet.

Dagens partiledartal var ännu ett bevis på att Sabuni växer in i partiledarrollen. Hon är ingen stor talare; hennes röst bär inte, fraseringen är udda då den finns, det är rätt monotont. Men som Stefan Löfven visat är det inte alltid behärskandet av talekonsten som är en partiledares viktigaste egenskap.

Men innehållsmässigt, och uppbyggnadsmässigt, var talet ett steg framåt. Den korta berättelsen om den försvunna pojken i skolan satte anslaget. De många upprepningarna av några av partiets talesmän och anknytningen till de många engagerade liberalerna var effektivt. Fokus på Förortslyftet, och nedprioriteringen av övriga politikområden, ett tredje tecken på ökad bekvämlighet i rollen.

Talet mottogs också med entusiasm från en stor majoritet av landsmötesdeltagarna. Ändå kunde man se att skiljelinjerna, såren, fortfarande fanns där. På vissa håll var applåderna allt annat än entusiastiska och när den avslutande stående ovationen ägde rum, reste sig vissa som om artrosen plötsligt slagit till med full kraft.

Sabuni har vunnit. Hon har fått förtroende för sin kurs och sitt ledarskap. Nu återstår en av de viktigaste frågorna som kommer att definiera henne som partiledare. Kan hon nå sina interna meningsmotståndare? Kan hon sträcka ut en hand för att överbrygga de klyftor som fortfarande finns? Kan hon visa sant ledarskap? Att vinna en seger kan vara svårt, men att vinna över en slagen motståndare till segrarsidan kräver en sann ledare. Det är nu hennes uppgift, svår – men inte omöjlig.

En annan uppgift som brådskar är att måla bilden av det liberala framtidsprojektet. I det var talet typiskt för Sabuni, och då i direkt efterföljd till Björklund. De båda har en förkärlek för tydliga sakpolitiska åtgärder, oavsett om det gäller ordning och reda i skolan, motstånd mot hederskulturer eller kärnkraft som lösning på klimatkrisen. Det finns väljargrupper som ser just dessa sakfrågor som de som är avgörande för vilket parti som rösten kommer att landa på.

Men det räcker sällan till några större framgångar. Man kan ta det liberala favorithatobjektet som exempel. Sverigedemokraterna har inte blivit tio gånger större än Liberalerna i opinionen genom välunderbyggda sakargument. De har blivit det genom att tydligt fokusera på en fråga; minskad invandring och måla en bild av ett annat Sverige än det nuvarande.

Detta sverigedemokratiska Sverige är en förljugen bild av ett Sverige som aldrig funnits. Det föreställer ett homogent land utan problem, ett svenskt 1950-tal med kärnfamiljen i radhuset, med pappan på väg på cykeln till jobbet, de välartade barnen rusande till den lilla skolan och mamman vinkande på trappen innan hon går iväg till deltidsjobbet. Det beskriver ett land där förhoppningarna om framtiden var stora, bara vi skötte oss och lät Sverige vara Sverige.

Det går att förstå lockelsen i den beskrivningen. Men den var inte sann på 1950-talet och den är inte sannare idag. I princip allt har blivit bättre sedan då – inte minst vad gäller välfärden – för individerna, generellt men nästan alltid också specifikt. Samtidigt har utmaningarna ökat. Världen är inte längre lokal och hanterbar, utan global och kaotisk. Klimat, varukedjor, biologisk mångfald, migration, Kinas maktanspråk – listan på frågor där utmaningarna ökat är lång.

För ett liberalt parti som ändrat hemvist i den nationella politiken, bytt kurs från babord mot styrbord, kommer det inte att räcka med sakpolitiska överväganden. Det kommer att behövas en större karta, en bild av det samhälle man vill vara med om att skapa. En bild där fler människor än de mest politiskt intresserade kan känna igen sig, känna sig hemma.

Problemet är att det är svårt att sia om framtiden. Där har ett progressivt, liberalt parti en nackdel gentemot de konservativt nationalistiska. De kan luta sig mot en /förljugen/ bild av en verklighet som redan funnits och därmed kan kännas igen. Det liberala partiet måste kunna beskriva en värld som ännu inte existerar.

Nyamko Sabuni har fått sitt mandat. Det är den första, viktigaste, pusselbiten i det liberala pussel som ska leda fram till en framgång i valet 2022. Men de flesta delarna av pusslet ligger fortfarande oordnade på bordet.

Publicerad 2021-11-20

Annonser