Nazisters och kommunisters helveten

Erika Pettersson,nybliven student som läser franska i Paris, har läst och reflekterat över Lena Einhorns Ninas resa (Prisma)och Sandra Kalnietes På högklackade skor i Sibiriens snö(Atlantis). De två böckerna har det gemensamt att de bland annat handlar om två unga kvinnors upplevelser av helveten, ett nazistiskt och ett kommunistiskt.

Det är oroligt på jorden. I Mellanöstern har ett krig som alltid funnits blivit ett riktigt krig. Riktigt i den meningen att det blivit folkrättsmässigt godtagbart. Självförsvar och bästa möjliga bejakning av civilrätten heter det. Det grämer mig att det finns regler för krigsföring. Det är oroväckande mänskligt att det finns restriktioner och bestämmelser för hur, var och när man får släppa sina bomber. Det är en obekväm sanning att människan är tillräckligt medveten om sitt hat för att i förväg sätta upp gränser för hur det ska begränsas när det nått sitt klimax.

När det är oroligt på jorden är det en nödvändighet att kunna sin historia, komma ihåg vad maktbegär, fattigdom och rädsla kan göra med människor. Född i den cyniska generationen som jag är, måste jag säga att som världen ser ut idag, är jag glad att så mycket bra litteratur skrivits om förintelsen och dess efterföljande konsekvenser. Bittert dock att budskapet inte tycks tränga undan allt det hat som drabbar dem som sämst behöver det.

Regissören, tillika författaren, Lena Einhorn har skrivit boken Ninas Resa, och regisserat filmen med dito titel. Handlingen baseras på modern Nina Einhorns (tidigare Rajmic) liv som judinna i det påtvingade hemmet i Warszawas getto.

Lena Einhorns återgivning av en lika sann som bisarr historia träffar rakt där den ska. Och varje normalbegåvad individ som tar sig an detta i allra högsta grad aktuella stycke nutidshistoria förstår att det som Nina Einhorn, och flertalet miljoner andra människor, upplevde i sina tonår är en upplevelse som inte får upprepas.

Det näst intill thrilleraktiga avsnittet, som tar sin början efter flykten från gettot, tar Einhorns dokumentärroman till en helt ny, litterär dimension, vilken hon fick bekräftad genom att bli 2005 års mottagare av Augustpriset för årets svenska fackbok.

Vad jag frågar mig är vem som läser Einhorns prisade vittneslitteratur, och hur? Är det Hizbollahledaren Hassan Nasrallah? Funderar han någonsin över det judiska folkets tusenåriga kamp mot förtryck och förakt? Ägnar han någonsin en tanke åt alla de människor, som likt Nina Einhorn fick stora delar av sina liv förstörda på grund av ett hat som liknar det mesta vi ser i världen i dag, men nu i mindre och mer utspridd skala?           

Sover Ehud Olmert gott om nätterna, har han glömt att han med samma ögon ser på palestinier som SS-soldaterna såg på hans eget folk för 60 år sedan? Hatet, förtrycket och rädslan är detsamma nu som den var under tredje rikets glansdagar, men det är inte förpackat och etiketterat lika prydligt som nazisternas var.

I Gulag 1952 föddes Sandra Kalniete, dotter till två så kallade samhällsfarliga letter, in i ett liv som träl åt det stalinistiska Sovjet.Några fler slavar ville mina föräldrar inte ge sovjetmakten. Jag har inga bröder eller systrar,konstaterar hon drygt femtio år senare i sin verklighetsskildring Med Högklackade Skor I Sibiriens Snö. En vacker titel på en vackert utformad berättelse. Ett vackert skal som gömmer ett av mänsklighetens största brott. Ett liv fyllt av misstänksamhet för allt levande, förakt, förtal och ond bråd död. Ett liv i ett kommunistiskt samhälle för den som inte rättar sig i ledet.

Kommunismen och nazismen är två samhällssystem skapta för att leda oss in i förvirring. Relevansen i dessa båda utopiska och ur rädsla födda tillvägagångssätt består i hatet. Samma har som vi dagligen bevittnar i Mellanöstern, där det dessutom går att läsa en av FN utformad manual om hur slakten ska gå till.            

Einhorn och Kalnietes skildringar är essentiella i den bemärkelsen att de beskriver två skilda verkligheter i två skilda länder, styrda av två fiender till stadsapparater, men ändå belyser samma slags sorg, uppgivenhet, mod och styrka hos människorna som utsätts för den. Det visar att vi alla faktiskt bara är (lite för) långt tänkande djur som gör hela livet mycket krångligare än vad det egentligen borde vara. Hat är hat oavsett vad som ligger bakom, och lidandet är alltid detsamma.

Jag önskar i min ungdom och tillhörande naivitet att ledarna i de krigsförande länderna och organisationerna kunde lära sig sin historia, ta den till sig och ge själva fan i repeat-knappen. Stop!

Erika Pettersson