Individualism och gemenskap i liberalismen

Ingemund Hägg, professor emeritus i företagsekonomi vid Uppsala universitet och aktiv i Bertil Ohlininstitutet och European Liberal Forum, presenterar här den framstående liberalen och samhällsforskaren Ralf Dahrendorfs liberala livschansperspektiv som handlar om valmöjligheterochförankringar. Det är viktigt att valmöjligheter blir tillgängliga för människorna. Men utan förankringar får de val som görs inte mening. Utan valmöjligheter lever individen i förtryck. Utan förankringar är individens val utan mening. Något att tänka på i arbetet med Folkpartiets kommande program, tycker Ingemund Hägg.

Ingemund Hägg har här utvecklat de tankar som han presenterat i boken "Liberal reflections on life chances and social mobility in Europe" som han också är redaktör för. Boken har kommit till i samarbete med Bertil Ohlininstitutet och European Liberal Forum (ELF), den europeiska liberala tankesmedjan. Boken kan laddas ned på www.liberalforum.eu där den återfinns under Publications. Svante Nycandersbok "Liberalismens idéhistoria" är en rik källa för kunskap om liberalismen och om antiliberalers tolkning av liberalismen.

Individualism och gemenskap i liberalismen

I liberalismen är kärnan individen, den enskilda människan med hennes värde och värdighet och frihet. Individen finns inte i ett tomrum som en fritt svävande atom, som en isolerad ö, som en solitär. Hon lever i en väv av sammanhang och gemenskaper som behövs för att ge mening åt livet.

Men liberalismens fokusering på individen tolkas ändå av antiliberaler som att liberalismen ser individen som en fritt svävande atom i samhället. En individ utan sammanhang med andra individer och med samhället. Liberalismen, säger antiliberaler, har bidragit till ensidig fokusering på konsumtion, normlöshet och brist på mening i dagens samhälle. Antiliberalerna kan anse sig finna grund för sin kritik när de granskar personer  som ser sig som liberaler (ibland med beteckningen nyliberaler) som i sin betoning av individens autonomi på sätt och vis verkar tappabort individen  som social varelse. Men går man till liberalismens stora tänkare är människan i sammanhang, i gemenskap fundamental.

Kommunitarism

Till antiliberala idéer kan man räkna idéer som betecknas som kommunitarism, uppsättningar av idéer om individ och samhälle som inte återfinns renodlat i något politiskt parti men kan skymta här och var. Kommunitarism är inte något enhetligt utan ganska mångfacetterat och den bild jag ger här i all korthet är medvetet tillspetsad.

Enligt kommunitarismens idéer är det gemenskapen (community) som är den grundläggande enheten i samhället.  Gemenskap kan grunda sig på sådant som härkomst, religion, etnicitet, språk, politik, medborgarskap, familj och även på historia och tradition. I definitionen av gemenskapen ligger att det finns ett "gemensamt bästa" (common good). Det är gemenskapen som "skapar" individen, som gör att individen blir till och utvecklas. Det är genom gemenskapen som individen får sin världsbild, som ger mening för individen i livet. 

Dahrendorfs livschansperspektiv

För jämförelse med liberalismen som ju också är en bred och mångfacetterad idétradition väljer jag den framstående liberalen och samhällsforskaren Ralf Dahrendorfs perspektiv att tydliggöra människan som individ och detta i ett socialt sammanhang. I sitt  liberala  livschansperspektivformulerar han livschanser  som möjligheter till individuell växt, för förverkligande av förmågor, av önskningar, av hopp. Det är ett frihetsperspektiv. Livschanser definieras i sociala sammanhang.  De består av två delar, dels  valmöjligheter, dels förankringar.Valmöjligheterger individen möjlighet att välja mellan produkter och tjänster alltifrån varor till sådant som skola och vård. Valalternativen kan i en viss situation vara få eller många. Och ju fler alternativen är desto bättre brukar man säga. Men utanförankringarär valmöjligheterna meningslösa. Det är förankringar i gemenskaper som ger underlag för individen att finna mening i sina val. Förankringar kan vara låsande eller frigörande sett i individens perspektiv.  Exempel på låsande förankringar kan vara  vissa slag av familjeband, sekttillhörighet (religion, politik), bysamhället, fundamentalistiska  traditioner.  Men även om de är låsande ger de underlag för individen att finna mening i sina val. Dahrendorf uttrycker träffande att utan valmöjligheter lever individen i förtryck. Utan förankringar är individens val utan mening.

Befria individer från låsande förankringar

För liberaler är det angeläget att bidra till att öppna och befria individer från låsande förankringar. Och det har skett över tiden. Familj har fått förändrad och öppnare innebörd. Kyrkans makt över människorna har minskat radikalt. Härkomst låser inte längre individer på samma sätt som tidigare. Men visst finns det mycket som återstår för att fåbort låsande förankringar även på de nämnda områdena. Det här innebär givetvis inte att individen ska lämna alla de förankringar som finns med sedan barnsben. Sådana behöver ju alls inte vara låsande i den meningen att de inte skulle gå att lämna. Att förbättra möjligheterna för individen att se kritiskt på sina förankringar och se andra förankringar görs knappast med riktade politiska reformer utan mer med utbildning, opinionsbildning  stimulerande av ett dynamiskt öppet civilsamhälle.

Dahrendorf understryker starkt ett civilsamhälles betydelse med en mångfald av frivilliga grupperingar, föreningar, nätverk, aktionsgrupper. Det viktiga är att individen själv kan identifiera, skapa och utveckla förankringar som ger grund för meningsfullhet åt hennes val.

Men låter inte detta precis som det som kommunitaristerna förordar? Låt oss lite tillspetsat jämföra ett renodlat liberalt livschansperspektiv med en renodlad kommunitarism?

*  Enligt kommunitarismen är vissa förankringar, gemenskaper viktigare än andra och antas vara givna för individen och är de som skapar individens identitet. Ofta gäller detta gemenskaper som individen ingår i från födsel och uppväxt i familjen eller i kyrkans hägn eller enligt etniciteten. De ska inte ifrågasättas.

Mot detta står livschansperspektivet enligt vilket det är viktigt att individen får insikt i andra förankringar än de han/hon haft som barn och får respekt för sådana andra förankringar. Dvs. individens ursprungliga förankringarna får inte tas för givna och låsa. De ska kunna ifrågasättas och granskas kritiskt. Individen ska vara fri att lämna sina förankringar och finna nya.

* Enligt kommunitarismen har gemenskapen ett värde i sig. Det finns i och för gemenskapen (gruppen) ett gemensamt bästa.

Mot detta står det liberala livschansperspektivet. Också liberaler hävdar ett gemensamt bästa, nämligen sådant som grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, rättsstat m.m., gällande för alla människor (liberalismens universalismprincip). Men inte partikulära bestämningar av något gemensamt bästa grundat på specifika gemenskaper, såsom en viss typ av familj, en viss religion, där det som ses som det gemensamma bästa avser just dessa och inte andra som står utanför den specifika gruppen.  

* Enligt kommunitarismen sätts gemenskapen i första hand och är grunden för individens identitet. Det är i gemenskapen som individen utvecklas och mognar.

Det liberala livschansperspektivet står för att gemenskaper, förankringar, skapas av individer i interaktion och inte är givna för individen att anpassa sig till. Individen kommer först och gemenskapen blir på sätt och vis medel för individer.  Liberalismen ser individen som i mycket styrd inifrån medan kommunitarismen betonar vikten av styrning av individen utifrån, från gemenskapen, gruppen.

Avslutningsvis - som jag ser det står kommunitarismen i renodlad form  för ett statiskt och slutet samhälle i motsats till det öppna, föränderliga liberala samhället. Ett liberalt samhälle där det är individens perspektiv på vad som för henne är viktiga, positiva förankringar som ger grund för meningsfullhet. Individen är viktigare än gemenskapen - gruppen eller kollektivet. Det här gör att jag ser kommunitarismen som en uppsättning idéer som står i motsats till liberalismen.   

Utveckling av civilsamhället av central betydelse

I verkligheten hittar man inslag av kommunitarism och liberalism i de flesta politiska partier. Det är knappast så att något parti renodlat sätter gemenskapen, gruppen, över individen. Alla betonar individen. Men implicit och lite luddigt finns resonemang åt det hållet i en del partier. Vissa kommunitaristiska inslag kan således skönjas hos Kristdemokraterna som dock inte kan ses som ett renodlat kommunitaristiskt parti. Folkpartiet å sin sida talar gärna om gemenskap men ännu mer om individens valmöjligheter. I den Dahrendorfska liberalismtolkningen handlar livschanser om valmöjligheterochförankringar (som grund för meningsfullhet i valen). Det är viktigt att valmöjligheter blir tillgängliga för människorna. Dahrendorf talar omentitlementsellerentrytickets. Och valmöjligheter med tillgänglighet för individen bör liberal politik handla om även framöver. Men utan förankringar får de val som görs inte mening.

Något att tänka på i Folkpartiets programarbete

Därför är det angeläget att i skolutbildningen levandegöra olika slag av förankringar, låsande och frigörande. Och bidra till att eleverna lär sig att kritiskt granska förankringar, både egna och andras, och se möjligheter att göra uppbrott till nya förankringar. Förutom skolutbildning är det angeläget att stimulera utveckling av civilsamhället som har central betydelse för meningsskapande i människors liv och därmed individens livschanser.  Kanske kan Folkpartiets arbete med det nya partiprogrammet få med sådana perspektiv.