Gud i det offentliga rummet

I ett samhälle med plats för religion tillförs en annan dimension. Den kristna tolkning som leder fram till att människan har ett okränkbart värde, en värdighet given av Skaparen själv, är den generella och dominerande. Och där den får plats i det offentliga rummet, där är det ett bättre skydd för utsatta människor än all världens övervakningskameror. Det skriverBirger Thureson,opinions- och pressansvarig på PMU InterLife.

Gud i det offentliga rummet
Det pågår trägna försök att sopa ut religionen ur det offentliga rummet. Men ateismens nya väckelsepredikanter har inte Ingemar Hedenius och Herbert Tingstens tyngd och skärpa, och det svenska folket envisas med att vilja ha kyrkan mitt i byn. Nio av tio säger till exempel nej till tanken på att förbjuda skolavslutningar i kyrkan.

Gud är inte död
Gud är död, förklarade en del teologer på 1970-talet. En av dem, professor Harvey Cox, skrev boken "The Secular City", där han förutspådde religionens snara undergång i moderna urbana miljöer. I mitten av 1990-talet kom Cox med en ny bok, "Fire from Heaven", där han gav sig själv bakläxa. Gud var inte alls död. Allra minst i världens storstäder, där karismatiska kyrkor växer så det knakar.

Harvey Cox är inte ensam om sin reträtt - en rad religionssociologer har fått skäl att korrigera sina nedåtlutande kurvor och ge en mer optimistisk framtidsprognos gällande religionens överlevnad i morgondagens samhälle.

Religion som omdanande samhällskraft
Den evangeliska kristenhetens framgång i bland annat Latinamerika handlar inte om sekteristisk och samhällsfrånvänd religiositet, utan en kraft som omdanar samhället i moderniserande riktning. I det nummer som utkom 2006-12-20 skriver den ansedda tidskriften The Economist om den protestantiska väckelsen i denna del av världen, att den frigör kvinnokraft, uppmuntrar till entreprenörskap och ger träning i organisation och ledarskap. Inte alls olikt vad som skedde i Sverige på 1800-talet, när väckelserörelsen bidrog just på de här områdena. Plus att den var med och dränerade spritträsket, som höll på att permanenta landet i fattigdom och social förnedring.

Sverige hör till världens mest sekulariserade länder, sägs det. Men författaren Lars Gyllensten skriver i en av sina essäer om det kvardröjande kulturarvet som ligger tätt under sekulariseringens yta: "Det kristna arvet har aldrig varit så förkastat som man kan tro om man bedömer vårt kulturliv efter sådant som ytligt sett dominerar."

I dag talar till exempel Elisabeth Sandström, näringslivschefen på Svenska Dagbladet som blev nyhetschef på Kyrkans Tidning och numera är tf chefredaktör på Dagen, om en "påkristning" i Sverige. Hon, och många med henne, menar att trenden vänt, att religionen åter blivit att räkna med.

Kanske är det just detta som gör de bekännande ateisternas tappra skara så nervös, och får den att så högljutt kräva religionens - främst då kristendomens - uttåg från det offentliga rummet. (Det är inte lika lätt att gå emot islam, eftersom kritik av denna religion tenderar att kasta främlingsfientlighetens skugga över kritikern.)

Tro och vetande i backspegeln
För att förstå det som händer i Sverige och i västvärlden i dag måste man kasta blickarna långt tillbaka i historien. Karl den store, kejsare av Guds nåde, svetsade ihop kyrka och samhälle redan på 700-talet. Vi fick i Europa ett enhetssamhälle på kristen grund, en stabil kultursymbios. När Sverige kristnades på 1100-talet så inlemmades vi i den europeiska kultur som växte fram ur kristendomens mylla. Utbildningsväsende, fattigvård, sjukvård - allt sprang fram ur det sammanhang, där kristen tro och bekännelse stod i centrum. Och där kristendomen formade synen på människan och världen.

Den kristna moralen genomsyrade människornas vardagsliv. Inom arbetslivet kom Luthers kallelselära att spela en viktig roll: att arbeta var att förverkliga sin kristna kallelse. Konst, musik, litteratur - det estetiska likaväl som det etiska vällde fram ur samma källa, den kristna trons och föreställningsvärldens källa.

Historien om hur Karls den stores svetssöm successivt sprack upp och den gamla världsbilden med Gud i alltings centrum sakta krackelerade är så lång, att den inte kan berättas här. Men den handlar om naturvetenskapliga genombrott som satte spår i världsuppfattningen, i filosofin och teologin, i kulturlivet, i hela det västerländska samhället. Den newtonska synen på fysisk verklighet byggde på vad sinnena registrerar. Punkt, slut. Allt ska kunna vägas och mätas. Allt styrs av orsak och verkan. Naturen är alltigenom förutsägbar; kosmos är en klocka, där det ena kugghjulet griper in i det andra på ett fullständigt begripligt sätt.

Upplysningens idéer svepte fram över världen. Det rationella tänkandet ersatte ett tidigare, "primitivt" och religiöst färgat tänkande. Religionens roll trängdes tillbaka, från det offentliga rummet till den privata åsiktsgarderoben.

Men nu oroas rationalismens tappra lilla renhållningsverk i Sverige, som oförtrutet jagar efter religionens dammtussar i det offentliga rummets alla hörn. Man kan inte längre luta sig tillbaka mot den naturvetenskapliga världsbild där människan var alltings mått och Guds odiskutabla tronarvinge. Från 1900-talets början har Einsteins relativitetsteori och senare kvantteorin och kvantmekaniken starkt påverkat världsbilden. En ny, mer dynamisk syn på verklighetens natur har ersatt den mekaniska. Universum uppfattades tidigare som hårt styrt av stränga, alltigenom förutsägbara lagar. Nu tonar den bilden bort och ersätts av en värld fylld av paradoxer och mystik. Och den Gud som en gång förvisades av förnuftet dyker allt oftare upp i samtalet om livet, döden och meningen. Folk vill till och med besöka hans hus på skolavslutningen.

Ingen ska förslavas under religiöst tvång. Men religionsfrihet betyder inte enbart rätt till frihet från religion, utan också frihet till religion. Och tron är ingenting man hänger av sig i garderoben vid utträdet ur den privata sfären. När Sverige skickar tillbaka kristna till Iran med kommentaren att de kommer att klara sig, bara de tiger om sin tro och enbart utövar den privat, så visar det hur sekulariseringen förkrympt tankeförmågan på väsentliga punkter. Religionen är en del av livet, inte en del av heminredningen. Och livet pågår hela tiden, också när vi befinner oss utanför bostaden.

Ateister söker extrema exempel
När intoleranta ateister varnar för religionens återkomst i det offentliga rummet, så söker man förstås efter extrema exempel. Som Knutby i Sverige eller kristna högergalningar på andra sidan Atlanten. Eller islamistisk extremister, som vill nå paradiset genom att spränga sig själv och andra i luften. Se där vad religionen åstadkommer!

Men hallå! Är detta verkligen religionens bidrag till det mänskliga samhällsbygget?

Inte.

När muren mellan öst och väst rasade och medierna avslöjade hur barnhemsbarn i det ateistiska paradiset Rumänien behandlats väckte det en storm av indignation i Sverige. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson gav i Dagens Nyheter sin förklaring till reaktionen: "Den omsorg och kärlek med vilka även mycket svårt handikappade barn behandlats (i Sverige) bottnar i en tro på att även den ringaste bland människor är Guds avbild."

I en alltigenom rationell värld kan människovärdet relativiseras och graderas utifrån funktion och prestationsförmåga. Då lever den svaga människan farligt.I ett samhälle med plats för religion tillförs en annan dimension. Den kristna tolkning som leder fram till att människan har ett okränkbart värde, en värdighet given av Skaparen själv, är den generella och dominerande. Och där den får plats i det offentliga rummet, där är det ett bättre skydd för utsatta människor än all världens övervakningskameror.
Birger Thureson