Giftermålslag i stället för äktenskapslag

Det är tveksamt om det hör till lagstiftarens roll att omdefiniera ett vedertaget begrepp som "äktenskap" i en lag som skall omfatta såväl heterosexuella som homosexuella par, menar Per-Magnus Selinder, sekreterare för teologi och ekumenik i Svenska Missionskyrkan. Han argumenterar för att i stället kalla en sådan lag för "giftermålslag". Kyrkorna bör erbjudas rätten, inte plikten, att registrera partnerskap.

Utredningen om ny äktenskapslag utmanar samhället att pröva sin roll i förhållande till medborgarnas val av samlevnadsformer. Finns det grundläggande värderingar som skall hävdas och få genomslag i det som kan anses höra till privatlivet?

Också kyrkorna utmanas till positionsbestämning i relation till samhället. Även om mer än hälften av alla äktenskap idag ingås genom kyrklig vigsel av mycket blandade skäl är det inte givet att kyrkornas normer skall vara identiska med det som speglas i en lag som skall gälla för alla i samhället.

Kyrkornas primära roll är att fira gudstjänst, förmedla välsignelsen över den relation som ingås på olika sätt, även om detta genom historien alltid relaterats till gällande samhällskoncept. Att kyrkan har formulerat detta koncept utgör en historisk parentes, i Sverige från slutet av 1700-talet (genomslaget av 1734 års lag kom egentligen först i början av 1800-talet).

Sveriges kristna råd gjorde förra året en probleminventering av frågor om äktenskap och vigsel. Den visar dels en samstämmighet om innebörden av äktenskapet från kristen synpunkt, dels hur man i olika grad ser vigseln som en integrerad del av församlingens gudstjänstliv.

När vi skall leva tillsammans i ett samhälle med olika tro och livsåskådning måste det vara rimligt att man både håller ihop och håller isär vad som är lagstiftarens respektive kyrkornas roll. Samhället bör tillhandahålla ett samhällskontrakt, lika för alla. Ur kristen synpunkt är det viktigt att för allas bästa, oavsett religion, hävda skydd av svagare parter, jämställdhet i lagstiftningen, rättvisa förhållanden och motverka underordning. Civilrätten skall omfatta alla. Vad kyrkorna lär inom kristen tro är deras egna beslut.

Frågan om samkönade relationer är fortfarande kontroversiell. Idag finns två nästan identiska lagar. Partnerskapslagen är så gott som kopierad på äktenskapsbalken när det gäller juridiska konsekvenser - undantagen gäller vissa frågor om barn. I sak är det alltså samma minimalistiska rättsfigur, men de bär skilda rubriker. Partnerskap kan enbart ingås genom civila förrättare, inte genom trossamfunden.

En tredje rättsfigur, samboskap, utmärker sig av att parterna inte velat ingå detta standardkontrakt. Här finns emellertid visst skydd för tredje person, dvs. barn.

Det är tydligt, att de parlamentariska företrädarna sneglar bakåt till respektive partier och ibland upplevs färdiga i sina positioner. Där kan vi som företräder trossamfunden ha en viktig roll att öppna för en framtida lösning om vi bevarar oss från fixerade partsintressen för att skapa en lagstiftning för alla i Sverige, oberoende av tro eller politisk ståndpunkt.

Partnerskap, äktenskap, giftermål,vigsel

För min del ser jag inga rimliga skäl för att ha två identiska lagar med olika rubriker. Jag förstår invändningarna mot den supertekniska termen "partnerskap" för djupa och kärleksfyllda relationer. Samkönade par med vilja till trohet och varaktighet har rätt till samma respekt för sin relation utan att teknikaliseras. Orden berättar om attityd och innehåll.

Frågan om jämställdhet behöver inte innebära att man utvidgar innehållet i ett tidigare begrepp. Likställdhet innebär inte uniformitet. Begreppet "äktenskap" är redan upptaget som definition på den relation som består av man och kvinna. Om man omdefinierar ett vedertaget begrepp ställer det till bekymmer med hänsyn både till kultur (hela litteraturskatten) och tradition. Det är också tveksamt om det hör till lagstiftarens roll att införa nya definitioner.

Ordet har ur flera kyrkors synpunkt en kristen dimension. För katolska och ortodoxa kyrkor är äktenskapet ett av sakramenten, andra kyrkor talar om äktenskapets sakramentala karaktär. Det räcker inte att säga, att kyrkorna själva kan ladda begreppet som de vill - det blir en uppenbar förvirring om man utgår från olika definitioner av samma ord.

Mycket skulle vara vunnet om man lagtekniskt kunde använda sig av en neutral term. Ända fram till början av 1970-talet hette lagen giftermålsbalk. Går man igenom texten ord för ord finns det inget innehållsmässigt eller språkligt som hindrar bruket av ord som giftermål eller gifta sig. Skattemyndigheterna frågar om civilstånd, ogift, gift eller frånskild. Det är dessa termer som har internationell giltighet. Att avstå från det svenska ordet äktenskap i lagtexten innebär ingen komplikation för juridisk kompatibilitet.

Mer störande är det civilrättsliga bruket av ordet "vigsel" som tveklöst är en kyrklig term. Att den infördes 1915 ("borgerlig vigsel" respektive "vigselförrättare") får tillskrivas den tiden som dominerades av enhetskyrkligt tänkande, där både termer och ceremoni blev en icke-religiös spegelbild av den enda modell man kände till - den kyrkliga vigseln. Begreppet "borgerlig vigsel" och liknande är i sig en självmotsägelse: För kristna innebär det begreppsprofanering, för den som inte önskar en kristen akt borde det vara förödmjukande att använda en kyrklig term. Att gifta sig utanför kyrkan är något som bör ske på egna villkor, inte vara en spegling av kristen terminologi eller utformning.

Fri tjänst - inte plikt

Både bland politiska och kristna företrädare har hävdats rimligheten av obligatorisk civilrättslig registrering som i flera andra länder. En överväldigande majoritet av svenska folket anser dock att man dels bör ha valfrihet att gifta sig civilt eller kyrkligt, dels att detta också skall kunna förenas i en enda handling."

För att tillmötesgå människors önskningar har kyrkorna utan kostnad fullgjort en samhällstjänst. I gengäld har man t.ex. talat om värdet av kontakt med människor som sällan annars söker sig till kyrkan. Om framtida lagstiftning väljer denna väg bör självfallet trossamfundenerbjudasrätt att registrera partnerskapom de själva så önskar. Den liturgiska benämningen överlämnas i så fall till varje kyrka att avgöra (vigsel eller välsignelseakt).

Vigselbehörigheten ses idag från kyrkornas perspektiv som en fri tjänst till samhället för människornas skull, inte en förmån som skall återbetalas med plikt. Sammanblandningen av med plikten att viga hör samman med statskyrkosystem, där staten ytterst är arbetsgivare för prästerna. För alla andra kyrkor har det varit självklart atträtt aldrig får blandas ihop med plikt, en skillnad som också hävdades tydligt i debatten kring religionsfrihetslagen 1951.

Om pliktfrågan skulle komma upp är de flesta kyrkors uppfattning att avstå från vigselrätten. Eftersom vigseln sker inom ramen för en gudstjänst måste det vara kyrkornas sak att själva besluta om när, var och med vem man firar gudstjänst.

Två viktiga skäl

Religionsfriheten: Vigseln är ur kyrkornas synpunkt i första hand en gudstjänst som inte staten kan reglera. Självklart måste samhället ha garantier för att den juridiska delen fullgörs oklanderligt, något som de olika kyrkohandböckerna understryker.

Omöjlig lagreglering: Hur skulle den lag skrivas som definierar under vilka situationer plikten skall gälla? Vem gäller rätt till kyrklig vigsel (formellt medlemskap, dop, praktiserat  gudstjänstliv...)? Hur skall en vägran kunna överklagas? Rör det skäl som framkommit i enskild själavård kan de aldrig redovisas. Vilka andra undantag behöver göras?

Man bör inte heller underskatta människors reaktioner om politikerna skulle ställa sådana pliktkrav att kyrkorna ser sig förhindrade att ha vigselbehörighet. Men i grunden innebär vigselbehörigheten att kyrkorna frivilligt tar på sig detta uppdrag för att de flesta människor önskar detta, inte som en förmån från samhället att återbetalas med plikt.

Om vigselrätten skulle behållas förutsätts att alla trossamfund behandlas lika och att nuvarande särlagstiftning för Svenska kyrkan upphör. Reglerna tillkom 1993 då Svenska kyrkan fortfarande var en slags myndighet.

Vi ser fram emot en giftermålslag, där samhället och kyrkorna samverkar för att erbjuda frivilligt ingångna relationer, där kärleken får chans till fördjupning och omges av ett regelverk för jämställdhet, rättstrygghet och skydd för svagare part. Då växer förutsättningarna för varaktiga relationer i kärlek och ansvar.

Per-Magnus Selinder