De mänskliga rättigheterna är inte någon annans bord

Det finns ett gap mellan många människors verklighet och de regler som vi har förbundit oss att respektera, skriverAgneta Berliner, tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet liberalerna. Det finns sannerligen ett antal mänskliga rättigheter som behöver respekteras på ett betydligt bättre sätt även i Sverige.Att garantera att alla mänskliga rättigheter respekteras och får genomslag på alla nivåer i samhället är nödvändigt.

"Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap." Så inleds FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. En förklaring och ett ställningstagande som för mig är den största landvinningen i det internationella samarbetet. Jordens nationer enas om att själva erkännandet av det inneboende värdet hos alla människor - och av alla människors lika och obestridliga rättighe­ter - är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen. En bekräftelse på tron på de grundläg­gande mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet och värde samt mäns och kvinnors lika rättigheter. Ett beslut av jordens folk att gemensamt främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs 10 december 1948. Och även om mycket återstår att göra för att Sverige ska leva upp till de mänskliga rättigheterna så går det att hämta kraft ur enbart det faktum att FN:s deklaration faktiskt finns. Att världens länder kunnat enas om ett sådant dokument, det är fantastiskt i sig.

Kyros cylinder
Idén om att det finns rättigheter som gäller alla människor har dock en betydligt längre historia. Den persiska storkonungen Kyros II lät på 500-talet f.Kr. inrista grundläggande regler för sitt rike på en cylinder av lera. Bland annat förbjöd han förtryck och slaveri och menade att undersåtarna skulle ha frihet att välja religion och yrke. Begreppet mänskliga rättigheter i dagens bemärkelse var troligen främmande vid den tiden. Och möjligen var texten snarare ett uttryck för att det var mer framgångsrikt att bedriva en generös erövringspolitik än en förtryckarpolitik. Icke desto mindre betraktar Förenta Nationerna Kyros cylinder som historiens första urkund om mänskliga fri- och rättigheter och delar av texten finns ingraverad över ingången av FN-högkvarteret i New York.

Tankar och idéer kring mänskliga rättigheter gick framåt via många milstolpar. Magna Carta på 1200-talet som la grunden för britternas fri- och rättigheter. Den amerikanska självständighetsförklaringen och Bill of Rights samt den franska deklarationen om mänskliga rättigheter på 1700-talet. Förbudet mot slavhandel och den första Genevèkonventionen på 1800-talet. För att nämna några.

Flera länder hade redan före 1945 egna lagar om medborgarnas rättigheter gentemot staten, men det fanns få internationella regler mellan länderna. Efter andra världskriget fanns en växande uppfattning bland länderna i Förenta Nationerna att man behövde ta ett gemensamt ansvar för den enskildes mänskliga rättigheter. Och det var vid denna tid som det internationella samarbetet om de mänskliga rättigheterna tog fart.

Vilka rättigheter finns?
FN-deklarationen innehåller 30 artiklar som är väl värda att läsa, fundera kring och diskutera. Rättigheterna präglas av en humanistisk och solidarisk människosyn. Och de utgör tillsammans, när de respekteras, en stark grund för en demokratisk samhällsbyggnad.

Kortfattat kan sägas att rättigheterna gäller varje människas rätt till sina innersta tankar, rätten att utöva sin religion, till en dräglig levnadsstandard och till hälsovård, rätt till skydd för familjen, frihet från slaveri och tortyr, rätten till tankefrihet, åsiktsfrihet - och yttrandefriheten att uttrycka sina åsikter. Rätt till utbildning, rätt att vara med i en organisation - eller att avstå, skydd för godtyckligt ingripande i fråga om privatlivet och rätten att åtnjuta asyl från förföljelse.

De mänskliga rättigheterna kan, dock utan inbördes rangordning, kategoriseras inom några olika områden:

• medborgerliga och politiska rättigheter
• ekonomiska, social och kulturella rättigheter
• skydd mot diskriminering
• barnets rättigheter
• kvinnors rättigheter
• rättigheter för personer med funktionsnedsättning
• nationella minoriteter och urbefolkningar
• asylfrågor

De mänskliga rättigheterna anses vara universella, vilket innebär att de gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller andra omständigheter. De mänskliga rättigheterna och friheterna är odelbara och avhängiga varandra. De gäller för alla människor, oavsett etnisk tillhörighet, hudfärg, kön, språk, religion, sexuell läggning, politisk uppfattning eller social ställning.

Konventioner, deklarationer och protokoll
Under de drygt sextio år som gått sedan den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs har rättigheterna slagits fast och preciserats i ett antal internationella överenskommelser som tillförsäkrar enskilda olika rättigheter gentemot statsmakten.

Till skillnad från konventioner är deklarationer oftast inte juridiskt bindande. De slår fast en politisk vilja. En konvention däremot är en juridiskt bindande överenskommelse mellan stater och/eller internationella organisationer. Genom ratifikation förklarar sig ett land slutligt bundet av en konvention. I Sverige fattar riksdagen detta beslut, om konventionen kräver ändring av svensk lag eller är av större vikt. När ett land ratificerat konventionen är staten juridiskt bunden av konventionens innehåll.

För att komplettera, eller förändra, innehållet i en konvention utarbetas protokoll. De kallas fakultativa (frivilliga) protokoll eller tilläggsprotokoll. De har samma juridiska status som konventionen.

Efterlevnaden haltar i Sverige
Behöver vi då arbeta med mänskliga rättigheter i Sverige? Ja. Det finns en självbild av att Sverige ligger långt framme när det gäller mänskliga rättigheter - och på flera områden stämmer detta. Men om man skrapar på ytan ser det i många fall annorlunda ut. Det finns ett gap mellan många människors verklighet och de regler som vi i Sverige har förbundit oss att respektera.

Sverige har också fått kritik genom åren från FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève, FN:s Kommitté mot tortyr, Europarådet och Barnrättskommittén för att vi inte respekterar de mänskliga rättigheterna.

Vi lever inte upp till de mänskliga rättigheterna så länge det finns utbrett våld mot kvinnor och endast ett fåtal av de polisanmälda fallen leder till domstol. Vi lever inte upp till de mänskliga rättigheterna så länge kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden och heltidsarbetande kvinnor tjänar väsentligt mindre än män. Vi lever inte upp till de mänskliga rättigheterna så länge gömda flyktingbarn inte har rätt att gå i skola. Vi lever inte upp till de mänskliga rättigheterna så länge hatbrott och trakasserier mot muslimer, judar och människor med olika sexuell läggning ökar och sällan leder till åtal. Så länge unga hbt-personers hälsa är betydligt sämre än jämnårigas. När få rättsprocesser inleds om attacker på etniska minoriteter. När romer utsätts för ihållande diskriminering när det gäller tillgång till arbete, utbildning, offentliga platser och rättssystemet. När romska barn trakasseras i skolorna. När asylsökande och papperslösa inte får den sjukvård och den utbildning som de har rätt till. Och när vissa asylsökande utsätts för långa häktestider eller deporteras med risk för att utsättas för tortyr och förtryck. Så länge personer inom den slutna tvångsvården vittnar om förödmjukande bemötande och behandling. Vi lever inte upp till de mänskliga rättigheterna så länge personer med funktionsnedsättning diskrimineras på arbetsmarknaden.

Det finns många områden där efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna haltar.
Så det finns sannerligen ett antal mänskliga rättigheter som behöver respekteras på ett betydligt bättre sätt även i Sverige.Att garantera att alla mänskliga rättigheter respekteras och får genomslag på alla nivåer i samhället är nödvändigt. Inte minst har kommunerna och landstingen en viktig roll och ett stort ansvar för att Sverige ska fullgöra våra åtaganden. För att uppnå detta krävs kunskap och medvetenhet om mänskliga rättigheter hos alla berörda aktörer.

Och det har gjorts många insatser för att så ska ske. Ett arbete som fortsätter. Inom ramen för arbetet med regeringensEn nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006-2009har en rad olika åtgärder vidtagits för att stärka bland annat kommunernas arbete med mänskliga rättigheter, till exempel har en handbok om mänskliga rättigheter i kommunal verksamhet tagits fram.

Regeringen tillsatte år 2006Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverigesom i höstas presenterade sitt slutbetänkande. Delegationens uppgift har varit at stödja den långsiktiga uppgiften att garantera full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige, till exempel genom att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter inom deras respektive verksamhetsområden. Nämnas bör också det omfattande arbete som

Delegationen för romska frågorgjort för att vara nationellt pådrivande i arbetet med att främja romernas rättigheter och förbättra romernas situation i Sverige. Ett annat viktigt arbete som pågår är utvärderingen av handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna 2006-2009; genomförandet och resultatet.

Nu mer än någonsin
Respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna bekänner färg först när den sätts på prov. När friheten ökar och välståndet expanderar ifrågasätts sällan de mänskliga rättigheterna. Dessa fri- och rättigheter fyller sin viktigaste funktion när samhällsklimatet hårdnar, när egennyttan råder, när resurserna är knappa och när det öppna samhället ifrågasätts.

När främlingsfientliga vindar blåser och dess åsikter flyttar in i parlamentariska församlingar, då krävs mer än någonsin människor överallt i samhället som rakryggat står upp för de mänskliga fri- och rättigheterna - och att alla människor har dessa rättigheter.

Om Barnkonventionen görs till svensk lag skulle barns rättigheter stärkas. Och det finns fortfarande några internationella överenskommelser som det är önskvärt att Sverige ansluter till. Men i stora drag finns nu det regelverket i form av internationella konventioner och nationell lagstiftning på plats som vi behöver.Med reservation för att jag inte har ordalydelsen helt rätt, så håller jag helt med Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, då han vid invigningen av MR-dagarna för någon tid sedan sa att vi har de regler vi behöver för att förändra världen, men att problemet är att de inte respekteras.

Det finns konkreta förslag på regeringens bord om hur det fortsatta arbetet med de mänskliga rättigheterna behöver struktureras i Sverige. För nu behövs ett systematiskt arbete och oberoende organ som gör att arbetet med de mänskliga rättigheterna förs framåt.

Men det behövs också något mer. Själva idén om de mänskliga rättigheterna måste tränga in i hela samhället. De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten och av internationell rätt och dessa rättigheter reglerar förvisso relationen mellan statsmakten och individen. Men det är aldrig "någon annans bord" när en medmänniskas rättigheter kränks. Ett samhälle med de mänskliga rättigheterna som grund kan bara byggas genom gemensamma insatser. Det ställer krav på samhället, det ställer krav på oss alla i våra professionella roller; på lärare, journalister, politiker, poliser, socialarbetare. Men det är också nödvändigt att vi som privatpersoner i de vardagliga situationerna lever upp till de mänskliga rättigheterna. För mina rättigheter är också andras rättigheter. Mänskliga rättigheter handlar om detta - att jag inte enbart kan utkräva mina rättigheter utan jag också måste respektera andras.

Det behövs ett individuellt ansvarstagande av oss alla som är med och formar samhället. Det behövs både snack och verkstad, både ord och handling. Det behövs en fortlöpande diskussion kring vad de mänskliga rättigheterna innebär i olika situationer i en föränderlig värld. Inte minst utifrån hur vi på bästa sätt skapar förståelse för olika seder, kulturer och religioner. Det behövs kunskap. Det behövs politisk debatt. Det behövs köksbordsdiskussioner.

De mänskliga rättigheterna kan vi aldrig någonsin ta för givna. Därför är det viktigt att vi utbildar oss i vilka rättigheter vi har. Att vi hjälper varje förskola, varje skola att genomsyras av mänskliga rättigheter. Att vi diskuterar hur vi kan stärka rättigheterna och driver arbetet med att leva upp till rättigheterna framåt. Annars kan de mänskliga rättigheterna inte bli den gemensamma internationella, och nationella, värdegrund som de är tänkta att vara. Vår gemensamma norm för att nå den värld i fred och frihet som vi vill ha.

Agneta Berliner