Dag Hammarskjöld och Mats Svegfors

Svegfors har rest med Hammarskjöld och tar i kraft av sitt engagemang och sin beläsenhet också med sin läsare på denna fascinerande resa - och ger samtidigt en viktig analys av vad som i andligt avseende kännetecknar vår egen tid på djupet bortom det ytliga och tillfälligt övergående, skriver Gunnar Weman, ärkebiskop emeritus, om en nyutkommen bok.

Ibland är det så lyckligt, att en biografi tillkommer i en unik kombination av granskande distans och nära reflektion. Den som är föremål för studien ger då i sin tur upphov till egna tolkningar och positionsbestämningar från författarens sida. Låt mig omgående få säga att detta mycket lyckliga har inträffat i Mats Svegfors närläsning av Dag Hammarskjöld.

Hammarskjölds Vägmärken behandlar Svegfors till sina yttre konturer såsom en dagbok, där han genom olika kompletterande referenser söker ge en så samlad helhetsbild som det är möjligt av statsvetaren, generalsekreteraren, akademiledamoten m m Dag Hammarskjöld. Samtidigt uppfattar Svegfors med rätta Hammarskjölds Vägmärken som en för den västerländska kulturmiljön avgörande bekännelsebok - vilken i sin tur lockar ut Svegfors till egna inre positionsbestämningar. Att Svegfors på detta sätt tar ut sina reflekterande svängar gör hans bok till en läsupplevelse utöver det vanliga. På något märkligt sätt får läsaren vid ingången av 2000-talet ta del av andliga reflektioner på två plan - Hammarskjölds och hans uttolkares tankar om trons begränsningar och möjligheter i den värld som nu är vår. I sitt möte med Hammarskjölds tankevärld frågar sig Svegfors om inte tvivlet alltid slår följe med tron: "Tror man inte på något har man heller inget att tvivla på". Inte bara Hammarskjöld utan också Svegfors talar utifrån den kristna trons djupa skikt och erfarenheter.

1960-talets oandlighet

Vi äldre som var med på den tiden när Dag Hammarskjöld agerade i FN minns säkert med beundran hans insatser. Det var först efter hans död som hans omutliga intensitet och krav på sig själv kom att tolkas utifrån den postuma publiceringen av hans Vägmärken. Vi minns också uppslutningen omkring begravningsgudstjänsten med Erling Eidems griftetal med utgångspunkt i Anders Frostenssons psalm "Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga,,," (dåvarande psalmboken 241:3). Påpassligt publicerade Gummesons förlag genom förlagschefen Jan-Erik Wikström bokenArvet från Hammarskjöldsamma höst som Hammarskjöld omkom i den flygolycka, vilken ändade hans gärning. Vi minns även de på sina håll irriterade och religiöst sett totalt okänsliga kommentarerna till Hammarskjölds andliga testamente. Svegfors påminner om hur bland andra Olof Lagercrantz såsom "det sekulariserade Sveriges överstepräst", avrättade allt det som kännetecknade Hammarskjölds tankevärld. Den förre journalisten och chefredaktören Svegfors vet att skriva i en tidning är som att skriva i vatten, som snabbt rinner undan. "Men ibland fryser vattnet till is, is som aldrig smälter, is vars hårdhet och kyla bara tilltar med tiden. Men domen fäller inte den döde författaren. Den fäller recensenten".

Svegfors ger på detta sätt med sin bok ett perspektiv på 1960-talet i livsåskådningsmässigt avseende. De religiöst präglade livsfrågorna kunde stämplas som en hädelse mot människors andliga frigörelse. Idag kan vi nu ta del av hur Svegfors lägger ut och kommenterar Hammarskjölds Vägmärken som ännu ett viktigt tecken på andlighetens återkomst. Förvåningen och upprördheten över vad Vägmärken sade om en sökande människas brottning och väg till tro menar Svegfors kanske säger mer om den tid när Vägmärken publicerades "än om mannen som hade skrivit dagboken" - och detta så mycket mer som Hammarskjöld redan under 1950-talets förra del hade hävdat att han "utan förbehåll" omfattade de trosföreställningar som han en gång hade övertagit. Svegfors har bifogat detta yttrande som bilaga och återvänder vid ett flertal tillfällen till detta uttalande vid analysen av hur Hammarskjölds inre resa kom att gestaltas.

2000-talets andliga öppenhet

Svegfors kallar Hammarskjöld för "den förste moderne svensken". Hans markering utmanar till funderingar om vad den formuleringen står för. I detta uttryck måste ligga mer än vad Svegfors konstaterar om att Hammarskjöld var den första svensk, som nådde internationell ryktbarhet i det moderna mediesamhället. Ligger där den unika kombinationen av en internationell toppinsats med just Hammarskjölds förhållningssätt till samspelet mellan Gud och människa så som detta kan uttryckas i mystikens kategorier? Svegfors diskuterar inte den frågeställning han väcker hos läsaren - men hans ingående tolkning och tillämpning av anteckningarna i Vägmärken får mig att tro att det är så han menar. Den allvarligt syftande moderniteten hör samman med en grundläggande fråga om livshållningen. En politisk debatt som är frikopplad från de djupa livsfrågorna får till resultat en egentligen ganska ointressant debatt om ekonomi, produktion och standardutveckling. Och omvänt: Ett ansvarstagande för en alltmer hotad livsmiljö, för en förtryckt medmänniska och för ofta illa hanterade rättfärdighetsfrågor får en helt annan profil, när det hålls samman med utmaningen om hur skapelsens Gud slutit förbund med oss människor som sina förvaltare.

Jag tolkar Svegfors egna ställningstaganden på detta sätt. De är liksom goda fallfrukter som tillfaller läsaren nästan i förbigående. Eller för att knyta an till Erik Hjalmar Linders påpekande om att den kristna kyrkan i sina bästa stunder skapar kultur "i distraktion".

Svegfors analyserar hur Hammarskjöld såg på språkets möjligheter att beskriva den gudomliga verkligheten. Med mäster Eckhart uppfattade han att tron kunde drabbas av ett fängelse, eftersom den mänskliga existensens ordförråd inte räckte till för den himmelska världen. Inte desto mindre var det Gud, "som bestämde Dag Hammarskjölds existens". Det var mystiken som öppnade trons djup för Hammarskjöld i ett slags odogmatisk tolkning. Hammarskjöld sökte sig bortom den kristna kyrkans traditionella formuleringar och ställde sig utanför varje form av församlingsgemenskap.

Hammarskjölds noteringar - vägmärken för livsresan

Ibland låter Svegfors - som vi redan sett - läsaren följa med i den omfattande debatten både om Hammarskjölds livsöde i allmänhet och hans Vägmärken i synnerhet. Oftast står formuleringarna i Vägmärken fram såsom de nakna, ofta ganska svårtolkade påståenden som de är. Svegfors låter dem vara dagboksanteckningar, som han sätter in i vissa bestämda skeden i Hammarskjölds liv. Därigenom får vi hjälp att förstå, att vi inte kan plocka dagboksanteckningarna hur som helst och låta dem utgöra vår egen privata tolkning av vad som står där. Svegfors visar övertygande hur de hör samman med Hammarskjölds egen brottning med livsfrågorna. Det blir särskilt tydligt vid skildringen av Hammarskjölds inre kamp om livsmening - alltså kallelsen, uttryckt i orden "Icke jag utan Gud i mig". Svegfors kallar denna rad för en av dagbokens kortaste och mest innehållsrika noteringar.

Hammarskjöld frågade sig om och om igen om hur han på ett ansvarigt sätt skulle utforma sitt liv utifrån de gåvor och de möjligheter som blivit hans. Svegfors visar övertygande att det var fråga om en lång period av sökande. Den yttre positionen gav inte Hammarskjöld något slutligt svar. Att lyckas i livet var inte liktydigt med att ha funnit livsmeningen. När likväl kallelsen till FN kom till honom, gav den honom möjlighet att förverkliga det tjänande, som han förstått tillhörde trons kännetecken.

Hammarskjölds ofta smärtsamt uppriktiga självreflektioner får i Svegfors framställning sin varsamt lyhörda uttolkning. Läsaren förstår att Vägmärken under större delen av hans liv var avsedda som privata noteringar. Mot slutet uppfattade Hammarskjöld att de ändå kunde ha ett allmängiltigt värde och att de därför skulle få utges postumt. I sin genomgång av Hammarskjölds texter ger Svegfors inspirerande introduktioner till både föräldrarnas tankevärld, till medeltidens mystik och till några av de författare som Hammarskjöld kom att möta - och mitt under sin krävande gärning som FN:s generalsekreterare översatte till svenska.

Det är ingen hastigt hopkommen biografi som Mats Svegfors givit oss. Den är resultatet "utifrån ett antal års umgänge med Dag Hammarskjölds texter". Svegfors har rest med Hammarskjöld och tar i kraft av sitt engagemang och sin beläsenhet också med sin läsare på denna fascinerande resa - och ger samtidigt en viktig analys av vad som i andligt avseende kännetecknar vår egen tid på djupet bortom det ytliga och tillfälligt övergående.

Gunnar Weman

Artikeln var införd i Frisinnad Tidskrift 2005/5